Jullov

Mer o mer tjockis av mammas goda kakor, pappas goda köttbullar och julegodis, bärs o mycket tv-tittande.
I natt sov jag 15 timmar efter 4 dagars festande, julafton, juldagen i Halmstad, annandagen i Göteborg me Wille, lördagen i Malmö med familjen och sedan efterfestande med Glesbygd´n och Räfven-folk till söndagmorgon då det var dags att återigen fara till Halmstad.
Mobilen har blivit stulen, alla mina drygt 250 nummer - booooorta. Hemsk sköj
Skulle egentligen berätta om historien när ja for t Gbg o försökte få tag på Willes nummer i 3 timmar, och till slut klarade det. Den borde skrivas ner så jag aldrig glömmer den, men pallar inte. Får la berätta om den någon annan gång.
Exaaakt en vecka till min födelsedag idag!! Och redan idag ska jag få min present av far o mor. Jag o pappsen ska fara o köpa en telefon.
tillfälligt nummer tills jag kommer tillbaka t umä där mitt nya kort med samma nummer ligger är 0730704762. Eftersom det bara är ett kontantkort tänkte jag att det ju inte spelar någon roll att lägga upp det här. Kommer bara funka någon vecka till liksom.
God fortsättning!

Tankeställare i juletid

Tuff tuff

Som tåget går, ut i vida vääääärlden..
Ikväll far ja o systeryster hem t Halmstad, the city from heeeell!!!
Nä, det är inte så farligt. Och det ska bli djävulskt skönt att hänga lite i pyjamas liggandes i föräldrarnas fåtöljer i ett par dar.
Japp, i natt bär det iväg, slängandes fram och tillbaka när tåget svänger, vaggandes till halvslummer i 5 andras sällskap, där den ene har blodsband med mej. Kommer bli fint. Och imon bitti får jag en halvtimme i sthlm runt halv 7. But I will be back! Snarare än man tror.

Igår behöver inte benämnas så mycket. Bra kväll, trevlig skattjakt med bra alkoholhaltigt pris och en kick aaass konsert man sent kommer glömma, en full alexander som togs om hand och en hundresa hem bakom galler i finfin Mercedes. Me like

Fredag eftermiddag

Skolan är nu slut.... (typ. Har egentligen en förbaskad tenta som ska skrivas innan 9 januari, men det ignorerar ja från och meeeeeeed.....NU!) Så ja, skolan är nu slut. Och jag har tagit lov. Ligger i mina hemskt fula urtvättade grisrosa pyjamasbyxor under en pläd och glor på tv. Det ska jag göra hela kvällen, ingenting annat, ingen stress, ingen press, inga måsten och inget engagemang.
Japp, nu börjar det. Ignorans mot måsten, senilitet gentemot tentan och en ständig "det här är jag värd" tanke.
Så fuck off

Flytt-skolan från helvetet

Nu är allt djävulskap gjort.
Igår städade jag korridorsrummet. Det tog bara 7 h.. 7 jääävla timmar!!!! I 7 timmar kröp jag runt i lort.. Och jag har en liten miniskola för den som ska flytta:
1) Låt bara folk du verkligen litar på köra lastbilen. Tänker du "Fan, syrran (eller någon annan) borde köra, så ring den o be den köra!
2) Be folk en vecka i förväg att hjälpa dej flytta, ingen har koll på det trots att du tror det.
3) Om det går att undvika, flytta inte när det är ett 1 dm tjock pansar med is på vägarna
4) Bjud på folköl el dyl under flytten så folk känner sig lugna och glada
5) Märk tydligt på lådor etc vad de innehåller
6) Städa ditt gamla rum/lgh så fort som möjligt efter att du e klar, bara drygt att ha de stående
7) Tro inte att städningen kommer gå på ett par timmar!
8) Kolla upp hur noga din hyresvärd är med städningen (det visade sig t ex nämligen idag att det är den som flyttar in som avgör om det är tillräckligt städat... Då hade jag ju t ex inte handtorkat alla golvlister!!)
9) Var beredd rent mentalt på att äckliga djur kan dyka upp (jag + silverfisk = sim sim på golvet, emma *vråååååål* slår med all kraft med sopborsten så silvis går sönder i molekyler)
10) Vid rensning av golvbrunn o äcklig under-handfatet-grejen, se till att ha härligt citronmedel i toalettstolen eftersom det endast är runt det området man kan hämta andan, och då är det trevligt om det doftar gott.. Jag har nog aldrig andats in allt vad jag kan över en toastol förut förutom vid otrevliga magsäcken-vill-uppsituationer.
11) Förbered mat som du kan ha med dej vid städning eftersom man annars riskerar att gå utan mat i 10 timmar (ja, såklart hände det mej)
12) Schysst att ha skjuts me de sista kassarna till nya hemmet, så man slipper sitta dödstrött med blöta papperskassar som kan gå sönder när som helst på en skumpig buss illaluktande av smuts o rengöringsmedel bland en massa näsrynkande medresekanter

Ja, det är mini-flytt-skolan. Och just det! Om det går att undvika flytt över huvudtaget, så undvik det!

Nu ska jag ta mej en groggjävel o peppa igång inför dj:ande på NH ikväll, uME bro´s ska återigen regera!

Flyttat på mej

Nu ääääntligen är det över.. Flytten från Ålidhem t skrubben på Öst på stan. Jag o systeryster har åter igen startat ett miiini kollektiv där jag bor i klädkammaren, numera kallad "skrubben".
Har redan fått hyffsad ordning och skrubben är den finaste och mysigaste skrubb jag någonsin sett.. Därför extra tur att det är min alldeles egna skrubb!

Dock var inte själva flytten så sköj. På grund av slarv, snö och för stor lastbil fick jag o Lisa, som ja delade lastbilen med, en räkning på 1800 kr var. På grund av ett så här stort hål i sidan (visar mellan händerna som en fiskare överdriven fångsten på sin stora Öring) där en bit av ett tak åkte in lite smidigt, får vi hosta upp pengar ingen av oss har. Men tacka *välj egen tack-sak* att vi köpte självrisk, annars hade det gått på 20.000!!!!! pjuh

Men meeen, sånt skit händer, tråkigt som fan o jävligt drygt o man blir ju lite förbannad, men sånt skit händer i livet och det är ju bara pengar!! (vet inte vem jag försöker övertyga mest, men själv eller... hmm. ja, det fanns ju bara jag...)

Nu ska ja o syster äta lite gotte, sen ska jag läsa lite, kl fem ska jag tvätta min enorma hemska hög (om jag kommer ner för trappen.. sjuuuuk träningsvärk i vaderna!!!) o sen ska ja försöka framkalla julstämning på nått sätt.
Väntar tills imon med rumstädningen på Ålid.. pallar fan inte idag.

Hej så länge!!

Fy helskottas

I en värld av ordnat kaos med viss bristande karaktär återstår endast less-het.
När det ordnade kaoset endast består av kaos och det ordnade har flyttat in och gömt sig i hörnen kommer den, dekadensen.

All work and no play makes Jack a dull boy.

Därför struntar jag från och med klockan sju imon i allt, vänder ansiktet uppåt i hjärtligt skratt och fortsätter den rörelsen med att hälla i mej alkoholhaltiga drycker. Gratis dricka och underbar kväll genom dj:ande me Malen på NH.

Revolten mot måste-samhället är här. Mot den vuxna rösten i mej, den som säger att man ska vara bra. Jag har varit bra tillräckligt.
På med trallpunken, på med festblåsan, på med det undangömda leendet som inte hittat ut den senaste tiden bakom ångest mungiporna som kommer ge mej fula rynkor när ja blir äldre och visa på min själs bitterhet, på med sommarskorna i ren protest mot vintern, isen och snön o traska till närmsta förfest. Ja, imon blir det klackarna i taket och för mycket mascara, hårspray som svettas ner till en kladdig massa i pannan, rouge som kladdar ut sig, lökisar i armhålan och en back med gratis bärs i Djbåset. Fy fan, det kan inte bli mycket bättre

Torsdag

Hej dåanden

Ikväll var sista Star Wars filmen med Elof avklarad. En era i mitt liv är över.
Dagen till ära köpte jag pepparkakor och en av Elofs favoritdrycker, Julmust. Det hade vi första gången vi titta på Star Wars tillsammans för lite mer än ett år sen. Skillnaden denna gång var att vi låg lite tätare intill varandra, klappade lite på varandra och pratade om vad som skulle komma att hända i de nästkommande filmerna, som vi ju redan sett.
Han fick även sin present jag tillverkat, som till slut faktiskt blev riktigt bra. En egentillverkad dvd-box med filmerna I - III. Som jag har slitit! O han blev glad = jag blev glad... o lite lättad.
Men det känns sorgligt o lite hemskt. En av mina bästa vänner i Umeå ska flytta, inte ha honom i närheten. Även om vi inte träffats superofta har det varit en trygghet att ha honom på 10 minuters gångavstånd. En klippa i drygt 1½ år.
Det känns dock skönt med vetskapen om att hej dåandet är lite tillfälligt. När jag är i Södertälje bor han i Uppsala, och då ska vi ha en elof + emma + helg = sant, har vi bestämt. Ser redan fram emot det.
Om detta var så himla jobbigt och gör lite ont, hur ska det då bli att säga hej då till så många på en o samma gång i början på sommaren? Hade varit bättre om det var lite pö om pö.
Kommer sakna honom!!! Huvva, hur ska jag klara mej?

Började med dålig

Kom hem, slog på tvn o fastnade där. Lätt hänt i dessa depressionstider då så lite hjärnverksamhet som möjligt är det skönaste tillfälliga man kan få, nära orgasm-hjärn-känsla att slippa vara vid medvetande, så som känslan är vid Tv tittande.
Men sen blev jag en bra människa igen. Skrek (trots att jag var aaalldeles ensammen) "NU Emma NUUU!!" och stängde av tvn, hävde mej snabbt upp ur sängen, och blev stående där en stund lite förvirrad. Hade redan hunnit glömma vad det var jag skulle göra. Gick ut i köket och åt istället.
Sedan kom ja på! Jag skulle ju fix "hemlisen" tills imon. Gick in på nätet baaara för att fixa den där grejen jag var tvungen att fixa för att kunna fortsätta fixa med "hemlisen". Istället blev det mail, nån halmstadsida, andras bloggar, mail igen och nerladdning av tentabeskrivning. Tills jag kom på, jag skulle ju fixa!!!
Stängde ner allt jag INTE skulle göra och började fixa. Var duktig i typ 10 minuter... Sen kom ja på att jag vill ju lyssna på musik samtidigt. Vilket jag lyckades leta efter på datorn i 10 min. När jag väl hittat nått o lyssna på kom ja på, jag skulle ju fixa!!
Reflekterade över hur många gånger de senaste drygt 2 timmarna jag verkligen försööökt börja fixa men hur min hjärna hela tiden fuckar med mej. Och här sitter jag. Istället för att verkligen fixa det jag måste sitter jag här och skriver om skiten. Helvete!
Nä nu ska ja fix o trix, skära o tära, spraya och haya (fanns inge bra som rimma).
Härrå!

Kalla mej paranoid...

.. men lådan jag precis packade med böcker låter när jag inte tittar på den, o slutar när jag vänder mej om.
Alltså, det är ju inte själva lådan som låter. Det är den dåliga tejpen som släpper vääääldigt långsamt. Men faktum kvarstår, den slutar när jag tittar på den...

Mystiskt

Vem fan bryr sig, egentligen

du kan inte säga åt mej vad jag ska lyssna och gilla för sorts musik! Ni kan inte bestämma vad jag ska göra med mitt liv! Ingen kan längre berätta för mej vad jag ska göra, vad jag får säga, vad jag bör tycka!
Jag är less på att röra mej i mönster, oavsett om de är skapade av mej själv eller andra. Jag är trött på att mina rörelser och mina väggar är skapade och byggda av människor som har satt sig ivägen för mej på en piedestal, som inte känner mej eller som tror att de gör det.
Jag är så oerhört trött på när folk berättar för mej hur jag tänker. När de har gjort en analys av mej som de gärna berättar både för mej och andra, och som de andra sedan tror på, behandlar mej efter och gör att jag till slut med tror på.
Jag har börjat inse på allvar och inte bara i den dagliga dialogen, att jag är en bitter argbigga som pratar mycket om ibland ointressanta saker och ibland jävligt viktiga saker, enligt mej själv och ingen annan. Jag kan vara en rolig skit som är för elak med jämna mellanrum och har svårt för att känna av folk när gränsen är nådd.
Sen om andra har en analys av mej som en jävligt social människa, de har fel. Den som säger att folk bör passa sig för mej om de har en intim relation med mej, och att de bör vara beredda på att jag kanske kommer vara elak och avståndstagande, de har fel. Är jag elak och jävlig så kan den personen förmodligen inte ge mej det ja behöver. Säger någon att jag är lätt att handskas med så länge man håller sig på min premisser så ljuger de eller så känner de mej inte. Jag är ett fett jävla stort ego, det hymlar jag inte med, men jag bryr mej om de som betyder nått för mej. Alla andra får tid om jag har tid.
Folk kanske inte har sett mej som en snäll person, någon som följer med lite så där i följeströmmen och försöker vara till lags. Men det är precis vad jag har varit. Det är dags att försöka bryta det. Dags att försöka ta reda på vad JAG vill för att jag vill det, och inte för att jag har de förväntningarna på mej, nån har lärt mej att det ska jag vilja ha och för att så lyckas man. Jag hoppas verkligen det kan vara slut på allt sånt jävla skit. Jag har hoppats det förut, men nu krävs det ett nytt uppsving.
Jag kanske med vill dansa till R´nB über sexigt en hel kväll utan att skämmas. Jag kanske med vill dricka tequila tills jag kräks på vägen hem i en främmande karls knä. Jag kanske med vill gå i stövlar o kortkort trots minus 9 grader utan att visa att man fryser det minsta. Kanske vill även jag erbjuda taxichauffören sexuella tjänster så jag kommer hem utan att tycka det är fel. Få äta bara grönsaker i 4 veckor och inte kröka utan att vännerna skulle be en o sluta tönta mej eftersom de skulle förstå och hålla på me samma diet. Kanske skulle jag me vilja sjunga as högt karaoke till Per Gessle och inte alls tycka det var pinsamt.
Ja, nu vill jag inte det, men kanske skulle jag vilja! Inte fan skulle jag kunna göra det ändå i så fall. Eller skulle jag det?
Äh, jag är redan less på mina egna ord.

Snörvel

Jaha, o så kom den då. Förkylningen som funnits lite halvvilande i kroppen ett tag nu. Man är väl aldrig så äcklig som man är när förkylning eller sjukis finns i kroppen.
Snor o oidentifierbara objekt kommer ut i ansiktet på en, man nyser så det stänker, kan harkla upp saker man aldrig vill se mer i hela sitt liv och luktar halvsuspekt från alla de saker som kroppen producerar och sen trycker ut via huden. Dessutom andas man högt, låter ständigt och kan inte riktigt tänka varav man fäller tröga kommentarer eller insikter, och utan nässpray vaknar man mitt i natten med en föredetta tunga som numera är ett läderband.
Ja visst är det väl härligt. Speciellt när man har en massa saker man bör göra, måste göra.
Jamensåatteh, livet e underbart. Verkligen

Dagen i all ära

Idag skulle jag ha:
*Packat ner nästan allt
*Fixat färdigt Elofs present som skulle bli vackrast
*Duschat
*Städat
*Haft spelkväll med vännerna
*Inte skrivit på msn
*Lagat god mat innan spelkväll
*Sparat pengar med icke utgång
*Lyssnat på lugn och skön musik

Vad jag har och inte gjort:
*Inte packat alls
*Fuckat Elofs present så den ser förjävlig ut och blev helt misslyckad o i samma veva fuckat mina händer så de med ser förjävliga ut
*Kollat på mitt ostädade rum och inte brytt mej
*Ställt in spelkvällen
*Skrivit med både Wille o Richy på msn
*Inte lagat nån mat utan ätit yoghurt o rostad macka
*Kommer förmodligen kröka iaf, så inga pengar bli sparade
*Började med lugn musik, blev less o lyssnar nu på Asta Kask
*Tittat en hel del på tv
*Förstört en bit av golvet i korridoren o lite på fönsterbläcket i köket
*Suttit mycket och tittat rakt ut
*Kärat ner mej i en fantasibild av ingen existerande människa som jag bestämt mej för att finna vilket jag inte kommer göra
*Skräpat ner hela min säng med smååå smååå kartongbitar som jag kommer behöva sova bland i natt

Och än är inte dagen slut!! Jag kommer hinna med en massa dumheter!! wiiieee

Jag vill ja vill ja vill!!

Jag vill ha julmys i föräldrarnas fåtöljer, canal + filmer och Glesbygd´n konsert i Göteborg.
Jag vill ha ledighet och rött vin med mammas sirapskakor och pappas köttbullar.
Jag vill ha födelsedag med vänner och bekanta.
Jag vill ha födelsedagen i sthlm, den vackraste och underbaraste staden som jag nu saknar så mycket att det nästan gör ont och längtar dit så mycket att jag känner för att hoppa på ett flyg nu.
Jag vill ha packat mina saker, flyttat och slippa tänka mer på allt detta jobb.
Jag vill ha mer ork till de som behöver min uppmärksamhet runt mej, kunna ge tillbaka det som jag får.
Jag vill att de två veckor som är framför mej ska vara över. Men de finns kvar, och för en gångs skull i livet går tiden enormt långsamt men ändå alltför fort för att jag kan förstå hur jag ska hinna med allt.

Icke brydd

Jag bryr mej inte om er längre. Blogghettsen är över. Hela "jag ska få fler läsare än puckot BlondinBella innan jag dör"-ångesten har försvunnit. Ni betyder inget för mej längre. Eller kanske inte just nu bara, och ni betyder inte längre en siffra som betyder hur många som läst just idag. Ni äe nu människor som kanske råkar ramla in här, kanske skriver en kommentar som jag blir glad, sur, arg eller förvånad över. Men ni betyder inget i den statistik som Bloggtoppen ger mej. Jag pallar inte skriva bara för att jag ska skriva så att folk inte ska sluta gå in här o kolla ifall jag skrivit.
Nä, nu blir det kvalitet istället för kvanitet. Dock inget jag tänker garantera.. Kvalitén alltså.

Jahaja, så kan det faktiskt gå.

Höst o vinter -08

Ja, så kan det gå

Positiv förändring

I lördags på Scharinska satt ja me lite löst folk vid ett bord o drack bärs. En kille jag aldrig sett förr satt vid samma bord, och eftersom alla andra satt o pratade med varandra föll det sig naturligt att vi började småprata.
Till en början va han så där halvtrevlig som vissa människor är. Så där så man kan tänka sig att prata med människan eftersom man inte har nått bättre för sig just då.
Men efter ett tag, kanske 2 minuter högst, sa han nått i stil me, appropå ingenting alls, att man borde ha oralsex det första man har med en människa man är intresserad av. Eftersom jag är intresserad av hur puckade människor tycker och tänker frågade jag honom vad han mena. Det visade sig att han hade ändrat hela den där teorin om att om man gillar någons doft så passar man rent biologiskt, till att man då skulle ha oralsex och att människan skulla smaka gott om man var gjorda för varandra. Kom ihåg, HAN sa detta, icke jag. Iaf, jag kommenterade detta med att det var bland det dummaste jag hade hört (fast jag sa det på ett ganska snällt sätt) och sa även att jag nog ansåg att lite fler saker spelade in än det. Plus att vem som helst kan väl ha en dålig dag där nere liksom.. Eller som Linnan kallar det, ha discofitta haha, dvs när man haft tajta braller, dansat och svettats och allt det där. Inget man direkt föredrar..
Den här snubben sa då nått i stil med "Ja, desto mer humanistiskt jag läser, desto mer tror jag på biologin" och lutade sig bakåt så att han inte skulle höra vad jag sa.. Till slut när han såg att jag ändå satt o pratade med honom blev han nyfiken och frågade va ja sa... Och här kommer det. Det enda jag sa var "Ja, jag tror på humanistiskt tänkande och du tror på biologi. Du sätter dej bakåt för att jag inte ska kunna svara på det du precis sa, jävligt moget. Men nu vet vi iaf var vi har varandra" gjorde en kort honnörsrörelse med handen och drack en klunk öl. Vi snackade inge mer.

Hade detta varit för kanske, tjaa, 6 månader sen, då hade jag förmodligen suttit med denna snubben än idag och diskuterat och vatt arg och förstört hela min kväll bara för att han skulle fatta att jag var och är smartare än honom.
Men nu gjorde jag inte det. Istället totalignorerade jag honom och hade roligt med mina vänner istället.
Folk där ute förstår nog inte detta fullt ut, men jag är sjukt stolt över mig själv. Inget självbedrägeri på krogen utan bara ren och skär ärlighet där jag insåg att det inte skulle leda till en bra diskussion iaf. Sjukt jävla as nöjd.

Får spegla dagshumöret

tv helvetet

I en reklampaus i Simpsons zappade jag runt som vanligt. Råkade hamna på 3an där Du är vad du äter höll på.
Dagens program handlade om ett par, hetero, som hade gått upp en hiiimla massa hemska fula kilon tillsammans.
I det inslag jag råkade få se var snubben på besök på något stunt-ställe där han fick prova på att bli fejk skjuten o sånt, och anledning sas vara att han "skulle bli mer matcho". Där släppte jag ur mej en minisuck.
I inslaget efteråt fick man se hur tjejej fick öva på att vara sexig och slirar runt en stripp-stång.

Behöver jag säga mer? Behöver jag smått tvinga er att läsa en lång text vad jag tänkte om detta?
I think NOT

Funderar åter igen på att slänga ut tvn för alltid.

Arg på postis

Igår när jag kom hem låg det en stor jävla drös me reklam i min brevlåda. Blev irriterad men tänkte att ju alla kan göra fel ibland.
Idag när jag kom hem låg det en ny jävkla hög me skitreklam.
Efter min dag med skrivning av misslyckad helvetisk tenta va jag inte på mitt mest strålande humör, så jag gick i taket helt enkelt.
For upp på rummet, slet åt mej ett gammalt kuvert, rev en stor bit av det och skrev "NEJ tack INGEN JÄVLA REKLAM tack SOM DET STÅR KLART OCH TYDLIGT tack". Sprang ner o satte fast den vid mitt brevinkast.
När jag hade satt fast sista tejpbiten kom jag på att det kanske inte alls det står klart och tydligt eftersom jag fått all denna reklam. Så jag lyfte lite på min ditsatta bit... Och såg att någon rivit bort min "nej tack till reklam"-lapp! Kanske en sur postis som släpade runt på en massa reklam som ingen ville ha, eller ett skämt från någon i korridoren som inte insåg dess möjliga konsekvenser.
Iaf rev jag bort sista "SOM DET STÅR KLART OCH TYDLIGT tack" och lät det andra stå.
Kan tyckas otrevligt, men jag kände att denna postis ska föralltid komma ihåg att den där bruden på det nummret vill minsann inte ha nån jäkla reklam.
Hoppas postisen inte blir sur på mej bara och börjar stjäla post. Det vore ju förargligt.

Jag har redan dömt mej för den jag är

Sitter och tittar ut på det halvmörka vädret, snön som singlar ner och maskinerna där ute som antingen tar bort snö, sandar eller cyklar till skolan. Plötsligt stinger det till i näsan, så där så det svider till lite grann och ett par tårar bildas i ögonen. Jag försöker minnas vad jag tänkte på, men kan inte komma ihåg trots historikerns tid på 2 sekunder. Denna kroppsliga trötthet. Mentalt är jag hyffsat med, men kan inte riktigt styra över min kropp. Låg i 3 timmar i morse och tänkte hela tiden "gå upp gå upp gå upp" utan resultat.
Vad kommer hända nu? Kommer jag falla tillbaka? Vad är sant och falskt? Vad är inbillning och påhitt? Vad arrangeras av hjärnan och vad bildas av kroppen?
Jag är less på att Jag lirar trix med Mej.
Kolla i jeansens ena ficka, de du hade med dej men packade ner. Jag vill inte förstöra någon tvättning.

Överdriven tramsdekadens

Snö ute, emma inne.
Så där lite ensam som man blir när någon vart en nära ett tag, men sen hoppar på en buss o far iväg. Så där ensam man blir när det är busväder ute, alla är hemma hos sig, man måste läsa och studera, men inte riktigt orkar.
När man kommer på att man har på radion som lite sällskap, ska man bli rädd då? Eller är det bara så där mormors-härligt?
Vågar nästan inte sätta mej och läsa eftersom jag blir så trött. Förra gången jag försökte innan idag somnade jag. Dosan är slut, redan övertrasserat konto och ingen möjlighet till pengar förräns imon. Hjärnan strular. Men mat hade jag i frysen visade det sig. Har inte öppnat den på ett par veckor. Jag klarar mej. Som vanligt.
Men jaha, då är man där igen. Inget ger mej mer ångest-nära-känslor. Denna gången försökte jag verkligen, ville jag verkligen, provade jag verkligen. Men det räcker inte. Det gör ju tyvärr inte det. Risken är väl bara att man förlorat en möjlig bra vän på samma gång. 2 förluster.
Det finns ingen tid för eftertanke. Ingen tid för att stanna upp och se vart man är. Tentaveckan tar över och jag måste läsa min bok om språk och maskulinitet, högstadieskola all over again och sanningar jag hört förut. Så kan det va.
Hoppsansa, bjällerklang bjällerklang, cykla bakofram, o hej och hå och annat sånt käckt! Tjohejsan, mörker snö tenta ensamhet och annat sånt är skoj jajjemen hujedaneja nu ska vi på logen o dansa

Snipp snapp snut..

.. så var åter denna saga slut

Måndags fundering

Om man äter kroppkakor me massa lingonsylt, kan man rent samvetsmässigt säga att man fått i sig tyyyp grönsaker då? Att man vatt liiite nyttig?

Detta var en dag som började vara-duktig-dag, men slutade som var-sämst-dag. Så kan det gå

Litta allt möjligt tjaffs

Snön har kommit på allvar t Ume nu. Det lilla ljuset som finns splittras upp i tusen olika riktningar och blir därmed starkare, världen ser åter igen renare och finare ut. Snö är bra skit ändå. Och i år har jag sagt tack och hej till den asfalterade vägen till affär´n. I våras i typ april vart ja chockad när det visade sig att den lilla stigen var asfalterad. Hade hunnit glömma det under de 6 månader den hade varit övertäckt av is o snö. Men nu vet jag hur det ligger till.

Jäklar vilken helg det har vatt! Fest o farande runt i fredags, dj:ande me malen på lördan o sen härlig bakisdag hos densamme me traditionell kräftstjärtsröra, baguetter och mineralvatten kollandes på "Dom kallar oss Mods" triologin. Jag är öm överallt, hela huden skriker av smärta efter dansande, halkningar, alkohol och konstig liggställning efter utmattning.

Veckan som kommer är smockfull av grejer. Intervju o grejs idag, förberedelse imon inför timmes lång redovisning på torsdag och sen kalas för Lisa på kvällen, hej-då-elof-fest på fredag, födelsedagsfest för Lisa på lördan och sen upptrappning inför tenta nästa vecka. Ja herre ge.

Påträngande norrlänningar

Jag avskyr när man samlar en massa människor i fack och tror att alla ska vara likadana. Detta görs bl a med norrlänningar, att de ska va sävliga, tystlåtna och "grannen bor 3 mil bort, alldeles runt knuten, hjomänvesst" grejen. Så är det ju självklart inte. Inta alla iaf.
Dock råkar jag under den senaste tiden stött på denna sortens norrlänningar, som gör mej som söderlänning och älskar-min-egna-röst-människa lite osäker. Jag känner mej påträngande och jobbig, skränig och brutal. Dock är det sådan jag är och ändrar inte helt lätt på mej om inte situationen verkligen så kräver.
Som idag i köket i korridoren. Det har flyttat in en ny kille som jag förstått kommer från Boden. Första gången jag såg han i korridoren trodde jag han var en kompis till någon som bor här, för han kom in i köket när jag var där, ställde sig och stirrade lite på mej och gick sen ut. Eftersom här springer runt en massa utbytesstudenter tänkte jag att det kanske var en blyg fransman. Men det konstiga var att han inte kom tillbaka. Ett par dar senare såg jag han igen, denna gången ätandes i köket. Jag hade bråttom och skulle bara hämta en grej på rummet, så tänkte inte så mycket mer på det.
Idag, nu precis, satt jag och åt frukost när han kom in. Jag sa hej, han sa hej, väldigt tyst. När han öppnade kylen precis bredvid där jag satt sa jag "jag tror inte vi har träffats!", han "nä". paus. "Jaha, vad heter du?" "Joakim". Paus. "Jaha, ja jag heter Emma", "happ". Paus. Lååång paus. Killen går.
Helvete, ska det vara så svårt att bara vara lite avslappnad och trevlig i köket?!! Och jag kände mej som vanligt påträngande men samtidigt irriterad över att han inte ens frågade vad jag hette.
Vi pratade om detta igår på förfesten, att jag fått höra att en speciell norrlänning på en fest en gång tyckte jag var jobbig, högljudd och "våldsam" eftersom jag slått till han på armen och frågat "Ärru pepp ellö?!!" eftersom han stod och såg sjukt opepp ut. Detta ser inte jag riktigt som våldsam, men ok.
När jag berättade detta sa Malen det bästa jag hört på länge. Hon menade att om en norrlänning sa "jo" och den andra sa "jo jo" så skulle den sistnämnda norrlänningen ses som påträngande.
Tacka fan då att jag och mina övriga vänner kan ses som to much!

Fast jag gillar dom, norrlänningarna alltså. Iaf dom flesta.
Och jag kommer nog alltid ses som lite jobbig. För mej känns det helt ok. Hellre jobbig och påträngande än lam och avståndstagande.

Jerry!hum hum hum

Hela vägen hem försökte ja o Malen komma på Uggla-låten me "Jerry", men det blev mest ett "hum hum hum, Jerry!, hum hum hum" tills vi kom på "de säger ja skiter i allt, men det skiter jag iiiii, så jag funderar på att draaaa, dra iväg från staaaaaan" osv.

Gjorde min första halkning.. ingen "slipperi oj oj det var nära" utan en "halkelihalk och jag ligger på marken me småsten intryckt i handen"-grejen. Gjorde inte alls ont av någon anledning och fick hjälp upp av Linnans lillebrorsa.. Mycket snällt.

Nu äta sen nana, och imon ska ja o Malen dj:a. Sköj som faneh! Då blir det fan röj.. iaf från oss!

Natti

Sanningsmedveten?

Det är ganska intressant fenomen det här med blogg.
I min värld finns det oerhört blandade människor som läser här. I stort sett alla vet vem jag är och träffar mej mer eller mindre regelbundet.
De jag träffar nästan varje dag kan ibland kommentera på bloggen, men vi nämner nästan aldrig varandras bloggar i det vardagliga pratet..
Mina föräldrar läser här ibland och jag har förstått att det finns en risk (chans?) att mina morföräldrar även kan släntra in här o tjuvläsa lite ibland.
Mina vänner och min syster läser här, och det finns ett par personer som jag kanske bara träffat någon gång eller bara vet vem det är som även läser.
Allt detta gör att jag begränsas oerhört mycket vad jag kan skriva om. Jag menar, alla vet ju mer eller mindre precis hur jag är, men det är inte alltid nått man pratar om.
Mina föräldrar vet t ex att jag är ganska brutal i mitt språk ibland, att jag tycker en massa saker som kan kännas som tabu-ämnen men som för mej känns helt naturligt att prata med mina vänner om.
Mina vänner kan nog bli förvånade ibland över hur censurerad jag är eftersom de möter en annan person på fikarasten.
Min syster blir nog aldrig särskilt förvånad.

Frågan är hur jag ska göra? Var ska respekten börja och sluta, och för vem?
Jag skulle kunna skriva om saker här som vissa absolut inte skulle vilja veta, eller ens läsa. Jag skulle kunna diskutera vad jag tycker om korta sexuella relationer som händer på krogen exempelvis, eller hur jävla jobbigt det är att ha PMS när det regnar och är mörkt, eller hur mycket jag just nu skulle behöva en fysisk relation med någon bara för att lugna ner mej o s v.

Men det gör man ju liksom inte. För hur mycket vill man lämna ut sig när man nu är offentlig? Och som jag skrev häromdan, man måste vara medveten om att alla kan läsa detta på helt olika sätt, kan tolka in saker som jag inte ens menar. Att bara för att jag har skrivit texten så äger jag inte den. Det gör det hela problematiskt. Och vad skulle jag vilja uppnå genom att skriva om saker som jag vet folk skulle bli lite generade av att läsa? För mej skulle det bara återigen bli någon slags tonårs-revolt som jag inte riktigt behöver. Men ibland blir det även problematiskt eftersom jag kan fundera över saker som jag inte vågar skriva om här, man vill ju inte fucka upp sin relation med hälften av alla jag känner.

Ja, men en viss ändring det kanske kommer bli. Pallar ni inte med trycket eller känner att ni alltid måste kommentera att jag är bra, eller känner att ni måste säga att "det gör inget" eller "det där du skrev, var det verkligen sant?" eller nått liknande, sluta då läsa snälla. Jag skriver ofta saker bara för att jag just då tänker det, ofta med en enormt stor ironi i det hela eller en distans som kanske inte alltid går fram. Jag kanske kommer skriva om hur jag krökar, snusar, hånglar, är vaken hela nätterna, struntar i plugget, äter bara pizza eller inget, hur jag funderar på att dra, försvinna från jordens yta, dra hem nån från krogen, dra upp nån till ume, eller bara en sån skitsak som att jag faktiskt äntligen har kommit på hur livet fungerar och vad det går ut på, trots att jag förmodligen inte alls det gjort det. Ja, jag kanske kommer börja skriva om sånt. Kanske inte.
Ja detta blogginlägget sög ju, men ändå. Ni kanske förstår. Det är en förändring som pågår här inne i denna kroppen, och var den slutar vet jag inte än. Jag bara förvarnar på att det är knasigheter pågång, men bra sådana tror jag! Förändring e fan bra skit. Detta inlägget var inte det. Men skitsamma. Häj!

Enligt SMHI

är det nu 30 minuter kvar tills solen går ner här i Nåland d v s kvart i tre, o kommer inte visa sig förrän kl 8 imon bitti.
Hur deprimerande är inte det?

Nu kommer tröttheten

Mörkret har börjat bli påtagligt, dagarna krymper snabbt här i Nåland och därmed kommer även tröttheten.
Att vakna på morron, känna sig hyffsat vaken men liksom oerhört trött. Knappt kunna ta sig upp eftersom lusten att krypa ut från täcket inte finns. Att sitta klockan ett på dan och inte kunna läsa eftersom ögonen far ihop av sig självt. Hjärnan som inte tar in den text ögonen far över och en trötthet i hela kroppen. Orkade knappt gå igår.
För en gångs skull är jag dock redo på detta. Tredje hösten/vintern i Ume har skapat en medvetenhet om att detta skulle komma, och därmed en förberedelse rent mentalt och att ha börjat gå upp tidigt på morron. Kanske är det lite lättare i år, jag vet inte än. Det är ju trots allt drygt 40 dar kvar tills ljuset vänder. Mycket mörkare kommer det bli, mycket tröttare kommer jag bli, orken kommer försvinna.
Men, det är bara att bita ihop. Nu ska ja upp, göra mej i ordning snabbt o sen fara t skolan där syster redan väntar i redrum.

Jag läser bloggar...

...och syrran tränar trumpet.
En helt perfekt tisdagskväll om ni frågar mej.
Men det gör ni inte

Inte schizo utan normal subjektifikationsprocess?!

Ja, idag har jag med ett svårt ord i rubriken, men ta det lugnt. Jag ska inte bli akademisk och tråkig, det finns tillräckligt många bloggar som är det ändå..
Men ordet har en stor betydelse idag för mig.
Satt och läste "In på bara benet" idag i röda rummet, så där mest för skojs skull hur fan nu det har gått till, då jag läste om just subjektifikationsprocessen och subjektets agentskap i diskurser (förlåt, no more, lovar).
Vad menar jag då rå?!!
Jo, att genom att vi hela tiden ingår i olika diskurser, olika sammanhang där det råder olika sanningar om hur man bör vara, agera, prata etc och vi där med får en mer eller mindre klar identitet som vi både har skapat själva men som även andra skapar åt oss via t ex förväntningar, så kan man ibland känna sig schizo.

Jag skriver ju ofta här i bloggen att ja känner mej sjukt schizo, att jag inte riktigt vet vem jag är eller vad jag tycker, och kan fundera över om jag har agerat efter den jag faktiskt vill vara, eller om ja bara har agerat efter den som andra vill att jag ska vara..
Idag fick ja en liten ursäkt som jag då kan ge mej själv. Som jag kan säga högt till mej själv så att jag vet att jag varken är ensam eller störd.
Författaren menar nämligen i boken att vi ständigt medvetet eller omedvetet positionerar oss till den diskurs vi befinner oss i. Visst har vi alltid ett val mer eller mindre, oftast mindre, men att det ändå inte är underligt att vi ibland bara faller in i någon slags mall, eller tar den enkla vägen ut. Man kan även vara medveten om den identitet man väljer i ett visst sammanhang, att jag som kvinna t ex tar till med "extra feminina" attribut för att kanske få igenom min vilja, ska verka gullig, tyckas synd om eller vad som helst. Detta kan ses som att jag objektifierar mej själv och återskapar de könsroller som där med även senare kommer att förtrycka mej. Men man kan även se det som att jag inför rådande strukturer och diskurser är ett aktivt väljande subjekt, som handlar. Inte helt oproblematiskt eftersom subjektet objektifierar sig självt, men..

Hon menar i ofs också att vi även aldrig kan ursäkta vårt beteende eftersom vi alltid har ansvar över vad vi väljer att säga och göra i de olika sammanhangen, eftersom att vi även måste förstå att allt kan förstås olika, läsas på olika sätt och tolkas utifrån andra ramar än mina egna. Alltså: Det finns ingen sanning.

Detta blir knas i och med min blogg. Det betyder att ni som läser den kan lägga in helt andra värderingar än vad jag vill försöker visa. Att utifrån det sammanhanget ni läser, beroende på ert humör, vem ni tror att jag är, vem ni tror att ni är, om du och jag har en relation sen tidigare eller om du råkar vara en total främling, kanske har du hört nått om mej som inte alls har med min blogg att göra men som ändå kommer att påverka din syn på vad jag skriver, om du är från Skåne eller Jokkmokk, om du är man eller kvinna, har hög utbildning eller inte etc etc etc så kommer du/ni alla läsa detta på olika sätt, och därför måste jag antingen ständigt förklara mej till det yttersta tills man inte längre KAN missförstå det, eller så får jag helt enkelt bara vara beredd att stå till svars för nått som jag inte ens är medveten om.. Det blir plötsligt svårt att bara skriva då.

Och det blev akademiskt iaf, trots att jag inte ville det..

Kontentan var iaf från början att: Jag behöver kanske inte känna mej så där schizo och hemsk och identitetslös som jag ibland kan göra. Och man kan kanske plötsligt förstå varför man ibland hos sina vänner, familj o andra kan bli förvånad över att de så starkt ändrar karaktär och identitet bara för att någon annan kommer in i rummet, man går till en specifik plats eller en så liten sak som att bara för att den har behövt låna kläder av någon med totalt annorlunda stil blir den knas..
Det känns skönt.

Herre Gud?

Munkar och präster som slåss? Som tar till krucifix och kors och bankar skiten ur varandra? Ja, man ska aldrig tro att man har sett allt.
Präster som kommer flygandes genom luften i en karatespark, nån munk som snabbt ger en annan ett knytnävsslag i huvudet och sen springer undan och gömmer sig lite likt en 7-åring.
Vad hände med att vända andra kinden till? Kärleksbudskapet?
Jag är inte troende själv, och då kanske man inte ska uttala sig om nått som människor känner så starkt över kan vissa tycka. Men lika mycket att religion kan frälsa människor, göra dom lyckliga och finna kärleken till något större än sig själv, så kan det vara källan till total ondska.
Jag säger inte att slagsmålet är klar ondska. Det jag säger är att kan 110 år gamla präster slåss med 15-åriga munkar i en kyrka, då förstår jag hur det kan komma sig att människor bombas i småbitar av fundamentalister, oavsett religionstillhörighet.

Samtidigt kan ja inte låta bli att sitta och fnissa när jag ser bilderna på nyheterna. Det är ju galet komiskt, tragiskt och pinsamt.
Ingenstans på nätet hittar jag någon artikel om vad som faktiskt hände, eller vad de olika sidorna säger om saken... Mediasverige är inte tillräckligt snabbt. Men men, vi lär höra mer om detta.

Whisky utan e

"vad var det för whisky som du hällde i mitt kaffe?"
"Jack Daniels"
"jaha ja"
Punkt.
Tystnad och sida av kroppen.
Slut.
Vart tog den översociala och nyfikna jag vägen må´n tro? Trots att jag var kvar, översocial och nyfiken, men inte gjorde nått åt det...? Där men nån helt annanstans. Mycket underligt.

Lördag morgon

Fredags dagen. Seminarium dit jag kom själv, bara jag och läraren. Det är kul att man kan gilla en person när det blir ett privat samtal, trots att det är mycket det man inte gillar när personen föreläser, att den är för privat.
Stan, uppmötande av Malen, Linnan o hennes vän Erika. Ett himla spring efter vit spray-hår-färg, uppgivna sittande på lunch hak.
Promenad hem, börja ta ut löshår, håller fortfarande på när Malen kommer, håller fortfarande på när Linnan o Erika kommer 1½ timme senare.
Det dricks vin, fixas mat, tas ut hår. Prat ständigt och ljudvolymen ökar långsamt men stadigt. Sätter oss till bords, ny vinflaska, mat på bordet, prat prat prat.
Kvällen fortskrider med fler flaskor, ett ständigt härligt avbrytande och hög ljudvolym som till slut gör mej lite hes men lycklig. Sista slingan tas till slut bort, hårbottnen ömmar och det egna håret känns extremt tunt, men vinet i ådrorna och de nyöppnade ölen som skulle ha sparats till morgondagen gör att det inte funderas över.
En middag, inte som De tre vännerna och Jerry, utan likt 4 personer som har känt varandra alltid men som bara behöver uppdateringar.
Sista bussen hem för gästerna har redan gått när de far.
Glad i hågen sittandes på köksgolvet i röran, reder ut tovorna. En dusch 4 på morron, lite mörkrädsla men en enorm trötthet som tar över. Ser på disk och röra som bevisar om en trevlig kväll, ramlar i säng med blött hår. Drömlöst och medvetslöst, vaknar som jag somnat.

Ikväll fetaste maskeradfesten under året på Farmen. Försöker peppa igång.
Regn och tråk utanför fönstret, chips o cola i köket, dator och frukost i sängen.
Det ser ut att bli en bra helg.

Skönast idag!

Ramlade via en blogg in på den här bloggen, och just detta blogginlägget var det bästa som hänt mej idag! Det var riktigt riktigt längesen jag satt och skrattade HÖGT ensam framför datorn och kände mej som en retard, men lätt värt!
Dock kan det verka absurt med tanke på att hon först skriver om sin nya diagnos. Men hennes klockrena beskrivning av kvinnor me bruten fot etc som går till jobbet är så sjukt underbar!

Kärlek o sånt

När man var runt 10 och började bli småkär i pojkar eller töser men inte visste hur man skulle göra, när man tittade på de äldre och tyckte att de hade så mycket enklare som bara blev ihop utan problem, ja då tänkte man (jag) att det skulle bli enklare på högstadiet.

På högstadiet var det väldigt problematiskt eftersom det handlade om att bli tillsammans med "rätt" person som det inte skulle bli en massa dåligt tissel o tassel om bland folk, utan istället imponerade och avundsjuka ögonkast från vännerna och andra. Dessutom var det problematiskt eftersom man (jag) inte visste när man faktiskt var tillsammans och när man bara strulade runt. Räckte det att man hade strulat på en fest och sen en kväll kollade på film tillsammans och kramades? Eller krävdes det att man dagligen hängde och vågade gå genom skolan tillsammans och hålla hand? Man såg då på de på gymnasiet och tänkte att där skulle det bli enklare, där skulle man ha listat ut exakt hur saker och ting gick till.

På gymnasiet fanns det plötsligt inte lika lätta offer att bli tillsammans. Man (jag) hade ju haft många och kortvariga förhållanden förut, och man insåg nu att det kanske inte gick till på det sättet utan nu skulle det vara mer seriöst. Snubbarna blev nu svårare och mognare, iaf vissa, men det kändes fortfarande som att det var lite på låtsas. Man bodde fortfarande hemma men hade liksom brutit sig ur barndomshemmet till den grad att man inte kände för att hänga inne på ens rum hela tiden när pojken var på besök, men ute bland familjen kunde man ju inte va, och att hänga runt på stan eller skolan jämt blev ju urtråkigt. Man (jag) såg de som hade flyttat hemifrån och kanske t o m redan flyttat ihop med någon, och man kunde knappt vänta dit då man skulle kunna få göra precis som man ville.

Efter gymnasiet kände man sig vuxen men insåg inte att man fortfarande var 19. Man (jag) trodde att nu började det glada livet, flytta ihop, vara tillsammans länge, göra bra val som skulle pusha en framåt till den framtid man hade längtat efter så länge. Man trodde hela tiden att "framtiden" var någon slags slutstation man skulle kunna komma fram till och sen bara vara där för alltid. Förståndet sa en inte att framtiden alltid skulle glida ifrån en och förändras hela tiden, likt årstiderna man hela tiden tror sig befinna sig i utan att nästa snart ska komma eller ens finnas där framför en. En dag vaknade man dock upp och insåg att nä, det fick nog vänta ett tag till det där med att träffa mr/miss right. Men om ett par år, när man har stadgat sig någonstans, när man vet var man är och hur länge man ska vara där, då..!

Och så sitter man här då, i framtiden som numera är nutid och undrar vad fan man har lärt sig. Istället för att bara inse att det kanske inte finns något svar eller ett enkelt sätt att leva, att det aldrig kommer bli så där enkelt "sen" som man alltid har trott, så väntar man (jag) på att saker och ting ska lösa sig. Istället för att bara vila i det som finns just nu så vill man ha framtiden här och nu då man kan sluta fundera över allt, över kärlek och ensamhet, över vem det ska vara eller inte vara, över hur det ska bli eller vara just nu, ja istället för allt detta så har jag någon slags panik över att framtiden måste komma NU, innan jag går itu och sedan fortsätter att gå itu tills det bara återstår tusen småbitar av det som en gång var en ensam men självständig person. Kanske inte var lyckligare, men heller inte lika förvirrad och schizofren. Paniken kan inte släppa mej.

Jag kan inte längre tänka framtid, jag vill ha den här och nu, och det som finns här och nu får gärna snart bli dåtid som jag kan se tillbaka på lika mycket som jag numera kan göra på mellan- och högstadie, gymnasie och eftergymnasie-tid. Sen vad den framtiden skulle innebära vet jag inte riktigt. Bara det att det skulle vara enklare och annorlunda.

Jag har, med andra ord, inte lärt mej någonting..

Jahapp

Jag visste att livet var lite väl okomplicerat.. Man ska inte tro det utan att ha rannsakat sin egna hjärna först ordentligt! Där gömmer sig nämligen oftast en hel del klurerier som man egentligen går runt och funderar över, men som man, när man ska känna efter hur man mår, trycker undan så man snabbt kan glömma dom och inte lägga med dom i beräkningen på må-skalan.
Helvete me

Sol idag igen i Ume, fan vikken tur. Det underlättar en hel del att vakna när solen skiner in genom fönstret. Sen att man ändå ligger kvar i sängen i 1½ timme o funderar... ja, det känns liksom ok.

Jag kan inte bestämma mej för om ja ska gå på seminariumet imon eller inte.. Nästan ingen kommer gå dit, och då kommer en automatisk reaktion i kroppen som säger att man har ett visst ansvar rent samvetsmässigt så inte läraren kommer sitta där själv och INGEN kommer. Usch va hemskt. Men det ligger ju faktiskt inte på mitt ansvar, det är ju inte så konstigt att det blivit så att ingen går. Dessutom är det inte riktigt mitt ämne, funktionsnedsättning och bemötande som en kombo. Men jag har ju läst o allt.. ja, vi får la se.

Igår fick jag o ett par andra frågan "säger ni `könsroller`?" "Mjaa...?" svarade vi osäkert eftersom det kändes lite som en kuggfråga från läraren.. "Jamen det kan man ju egentligen inte säga eftersom roller är något som man väljer på scen t ex medan en könsroll är något du inte direkt kan välja utan mer eller mindre automatiskt hamnar i".
Jaha, tack för den. Då fick man sitta där och känna sig asdum för att man använt "roll" i sitt vokabulär. Kunde hon inte bara ha sagt vad hon ville direkt? Var hon tvungen att fråga oss först så man avslöjade sig att man var en dum jävla humanist. Faneh

Mini-flytt

Ja, idag har jag miniflyttat ungefär 1½ km.
Syster ska åka till Halmstad och vara där till på söndag, så då flyttade jag hit, hem till henne. Ska se ifall mörkrädsla kommer och hälsar på eller om jag kommer må bra här. Än så länge känns det som att jag kommer må finfint!
Eget kök, stort vardagsrum o sovrum, badkar, stor hall, eget köksbord. Allt det där som många människor tar för givet. För mej helt fantastiskt.
Så nu ska jag bara luta mej bakåt och ha det bra..

O herre ge..

Jag läste nog den mest intressanta kommentaren på en annan blogg denna morgon.. det löd så här:

Jag trodde det var ngt socialt snarare än biologiskt som gjorde att tjejer blir kära i sina kks. Men iochförsig, jag har hört en teori som säger att kvinnan tappar lusten om hon är med en man förläng utan att bli gravid. Blir man inte gravid är det dags att börja leta efter andra, således tänder kvinnan på andra män… vet inte om de låter lite långsökt?

Det kommer från detta blogginlägget.

Jag blir lite orolig då... Och detta kommer snurra i mitt huvud hela dan vilket jag inte ser fram emot..
I ofs ska jag till kvinnokliniken idag för att göra ett härligt cellprov, det vill säga: Slänga upp benen åt varsitt håll inför en främmande snubbe, som det alltid är som gynekolog på sjukhuset, och "försöööka slappna aaav".. Jävligt lätt du när man ligger där och visar sitt halvheliga i en väldigt underlig situation som inte innehåller lakan, halvmörker och mys. Bara steril sjukhusmiljö, metall-instrument och gummihandskar..
Men får la fråga han om detta kan stämma.. eller kan man fråga sånt utan att skämmas lite? Jag är inte helt säker på det..

Ofeministiskt

Om man hela tiden försöker att inte göra så som man vet är typiskt manliga och kvinnliga normer och könsidentitet, blir det då inte egentligen efter kön fast åt fel håll på ett annat sätt?
Hmm, känner att denna tanken inte är riktigt klar i mej själv än, därför risk för fett schizoblogg-inlägg som kommer bli ofärdigt, men skit i det.. jag funderar bara lite så här precis innan ja ska somna..
Det jag menar är:
Om man menar att "du som kvinna har ju faktiskt diskat nu tre dar i rad, och det är ju typiskt helt enligt könsrollerna, så därför tar jag disken ikväll"
Då blir det ju fortfarande att man lever efter könsrollerna på nå sätt. Självklart är det bra att man öppnar upp sina ögon för sin relation och när man kanske bara går på autopilot och kommer på när man lever efter könsroller man inte vill ha. Men genom att påpeka att man kanske gjort och levt efter något typiskt könsrolls-aktigt så lever man ju även efter att kön spelar så himla stor roll, och att man måste då "jämna ut" könsrollerna så de åter igen blir jämlika..
Det jag försöker säga är att jag gör, vill och tycker ju saker, och att dessa saker inte har så mycket med vilket kön jag har (hoppas jag). Jag vill ju se på människor efter deras egenskaper, kulturella tillhörighet och därmed en viss identitet oavsett om vi snackar etnicitet klass eller nått annat som påverkar den i dens vardagliga liv, vad den tycker om saker och ting, hur den väljer att leva. Inte efter kön. Jag vill inte gilla en snubbe bara för att råkar ha det motsatta mellan benen än vad jag har. Jag vill ju gilla den personen för att den personen är precis just så som den är.
Jag blir så förtvivlad när kön spelar otroligt stor roll, även i feministiskt arbete eftersom det egentligen bara till viss del handlar om könet i sig själv. Det d annars även handlar om är ju att man inte ska bli diskriminerad enligt kön. Hur menar jag då att det inte bara handlar om kön? Jo, jag menar att de tillskrivna egenskaperna och tillräckligheten man även tillskrivs sitt kön då egentligen inte handlar om kön.. hmm.. nu håller jag inte riktigt med mej själv längre, haha, men strunt samma...

Det jag försöker förklara för mej själv är tror jag att, som jag skrev ovan, jag inte gillar när motverkan av könsroller blir så påtagliga i mitt vardagliga liv eftersom man då bara ser könsrollerna och inte att jag kanske råkar gilla att diska. Jag tror det är farligt att bli för rädd när någon råkar göra mer av det ena än den andra, när man försöker vara så jämlik att man inte ser att man faktiskt kanske gillar att pyssla med olika saker i hemmet, oberoende på kön. Jag råkar faktiskt gilla att diska, men jag finner ingen direkt njutning i att laga mat alltid, jag hatar att städa och att tvätta är det tråkigaste jag vet. Jag har strykt en tröja på 2 år, jag råkar gilla musik och film, politik och svåra frågor över knasiga dilemman som ja kan gå och fundera över. Detta gör mej till Emma...
Och detta gav mej egentligen.....inget alls. Men så kan det vara ibland.

Emma som liten

Idag precis när jag o Linn entrade Röda rummet kom jag på en liten anekdot om mej som liten som jag var tvungen att berätta för henne direkt, trots ett stort prata-förbud (som ju alla andra uppenbarligen skiter i, så nu gjorde jag det med).
Jag berättade iaf väldigt tyst viskande just detta:

Nån gång när jag var runt 8 eller så, tyckte jag att min familj svor lite för mycket (eller "svärde" som man sa då). Jag kom då på den fantastiska idén att jag skulle sätta fram en glasburk i köket där det stod nått som "Svärdoms-burken" eller nått liknande på. Reglerna som jag framförde till den skeptiska familjen var att för varje svordom man sa skulle man lägga i en 1-krona i burken. Om man svor flera på raken var det en krona för varje enskild svordom. Min familj var ytterst skeptisk kommer jag ihåg, men gick motvilligt med på detta.
Efter ett par veckor var det ganska många 1-kronor i burken (som sagt, vi/dom svor ganska mycket just då), men jag hade märkt att antingen intresserat av att lägga en peng eller att svära hade minskat, så jag bestämde mej för att uppdraget var slutfört. Och då kommer vi till poängen.
Jag tog alla pengarna.
Jag lensade burken!!
De pengarna som egentligen ju tillhörde alla i familjen, som vi kanske skulle ha köpt en minimal godispåse för (vi måste här nämligen komma ihåg att mängden pengar var bedömt utefter en 8-årings omdöme där allt räknas i antal Jenka-tuggummin man kunde köpa) och som då hela familjen skulle ha kunnat glädjas av. Men istället tog jag alla pengarna själv med förklaringen när jag mötte protester, att det ju hade varit min idé!

Detta säger ganska mycket om Emma som sådan, men speciellt som liten. Där min verklighet var den enda viktiga, där jag ansåg mej ha en massa rättigheter utifrån mina egna önskningar och kunde strunta i att jag visste någonstans att det var fel. Något man idag borde göra oftare när ens omdöme ändå har ändrats lite.
Ja, vi borde ofta strunta i känslan som säger till en att: Nääj nej nej lilla du, så där fååår man faktiskt inte göra för det är fel. Varför? Det är det ingen som riktigt vet förutom att du har lärt dej sen barnsben att så gör man helt enkelt inte.
Vi borde gå emot det där iaf ibland när det är normbrytande, när vi märker att det kanske ger oss mer att strunta i gränser eller när vi är nyfikna på vad som händer om vi gör nått som ingen förväntar sig av oss! Vara egoistiska, nyfikna, våga göra fel, testa våra kroppsliga kunskaper, märka att folk förmodligen gillar oss endå trots att vi är dåliga ibland.

Hejja Lill-Emma, jag tycker fortfarande att du hade rätt till pengarna!

Helg-stolthet

Jag tycker det är konstigt när man träffar folk på lördagar eller söndagar, och de sitter och skryter om hur packade de var kvällen innan. Det är väl en sak om man får en sån där praktfylla, är hur glad som helst och har haft det riktigt riktigt roligt. Men när det bara är att man var så sjuuukt jävla packad och inget mer, ja då förstår jag det inte riktigt.
När kommentaren sen med kommer om "ja, jag e fan fortfarande full" som ett stort pluspoäng, då vet jag inte riktigt hur jag ska reagera. När personen uppenbarligen är så galet nöjd och man får känslan av han/hon faktiskt sitter och skryter om att den fortfarande är full, och är lycklig över det. När den tycker det är helt fantastiskt härligt.

Jag blir med fascinerad över när man träffar helt nya människor, de inte ens höjer ögonbrynen över ens närvaro och inte verkar ett dugg intresserade av att man sätter sig vid deras bord. När man kan sitta där och se rakt igenom deras relationer. När man ser hur killen får all uppmärksamhet, hur han tar den genom att spexa och tala högt och jämt. Hur tjejerna sitter lite vänd mot honom och låter sig avbrytas hela tiden. Att bara sitta där bredvid dessa helt nya människorna, och kan se sociala o genus strukturer i dess renaste form.
När man direkt känner av vem som flirtar med vem, och som därmed blir störd när någon bryter in i samtalet och är så där härlig och glatt öppen. Hur då den personen som flirtat stänger in sig lite, blir osäker och irriterad och försöker återta kontrollen över situationen.

Jag gillar då att bara sitta som åskådare, varken säga eller göra något, och kunna le åt människor. För det är människor som bara är som de är, som förmodligen inte ser sig själva utifrån alls, som jag över huvudtaget inte känner och därför egentligen inte kan döma rakt av men heller inte kan låta bli, och gilla att jag gått mer än 2 år Kulturanalys nu och kan vila i det.

Jag gillar söndagar.

Emma som 19

Idag när jag fortfarande låg kvar i sängen fick jag för mej att jag skulle rensa bland mina kläder. Jag började med backarna under sängen, där jag har kläder jag sällan använder så som träningskläder (hmm säger ju en del) pyjamasar, schletna fula men sköna t-tröjor o sånt. Det blev nästan inget kvar.
Efter det gick jag hårt på min vanliga garderob som även funkar som allmänt släng och vet-inte-vad-jag-ska-göra-av-det-så-lägger-det-här-så-länge vilket brukar bli för alltid. Där började en total ångest. Hittade kläder jag inte använt på flera år, byxor jag hade på mej för bara ett par år sen och som jag nu inte ens får upp halvvägs, tröjor och linnen som jag var värsta kick ass bruden i förut men som nu bara skulle funka som en ploj grej där jag skulle se ut som en förvuxen bebis, kjolar som var korta och snygga men som jag nu skulle visa hela röven i.
Men det värsta var faktiskt byxorna. Såna byxor som när jag köpte dom tänkte att "om jag bara går ner nått kilo kommer de sitta perfekt". Jag kände mej helt enkelt tjock när jag köpte dom. Dessa som jag nu inte ens skulle komma i om jag så smörjde in mej i vasselin och pressade tills jag blev blå.

Jag vet inte riktigt vad detta säger egentligen... Att jag alltid haft en skev självbild? Att eftersom jag var så jävla snygg när jag var yngre men ändå kände mej tjock och ful skulle kunna betyda att det är ungefär detsamma fortfarande? Att jag alltså inte heller är så stor nu som jag tror?

De värsta byxorna jag hittade gjorde att jag skrattade till. Fast det var ett glädjelöst skratt, fel sorts skratt, som bara innehöll bitterhet och en skör tanke tillbaka till tiden när jag köpte dom. Minns att det var tiden efter Göteborg, när jag kom tillbaka till Halmstad. Det är ett par Cheap Monday byxor i storlek 29/34 och jag minns att jag funderade på att köpa en mindre storlek. Jag hade ju för fan knappt ätit på 5 veckor, inte alls konstigt att jag kom i dom då! Dom är så otroligt små om man tänker på vilken kroppsbyggnad jag alltid haft med plutig rumpa och breda höfter. Dom är så yttepytte små!
Stackars lilla 19-åriga Emma. Så lite hon visste om sig själv, så dåligt hon mådde, så illa hon tyckte om sig själv, så tjock hon kände sig i dessa små små snygga stuprör.

Det ger en liten tankeställare som jag någonstans alltid går och bär på. Att det handlar inte om storlek. Det handlar inte om att jämföra sig med människor man ser på stan. Det handlar inte om att äta mindre, träna mer, vara duktig flicka, vara snygg jämt. Allt det där som man vet men som man ändå inte lever efter. Är så lätt att tänka rätt ibland, att det handlar om en själv och självkänsla, utstrålning. Att det inte spelar någon roll ifall någon säger till en att man viss det duger. Att man är fin och inte alls behöver fundera på det. Spelar ingen som helst roll. Det handlar bara om en själv. Att kunna stå emot, tänka annorlunda, acceptera, vara glad att man är som man är och allt sånt där som man vet att man borde tänka men inte gör. Att det är samhällets norm som fuckar upp min hjärna, det fruktansvärda kvinnoidealet som bråkar med min kropp, det ohälsosamma levnardssättet åt båda hållen..

Det blev till en schizodag detta. Då man o ena sidan vill fara till IKSU på en gång och cykla på träningscykel tills det nästan inte är kvar nått av en, och där man o andra sidan vill gå och köpa en påse chips och dip och bara i ren trots mot alltihop lägger sig ner och hetts äter. Man får ju hoppas på ett mellanting.

Folkkök och sång

På söndag är det Folkkök med temat Norrland. Måste fara dit då!

Och sen en liten barnvisa jag o min kära mor bråkade lite om när jag var nere i Halmstad. Nu har jag beviiis för att hon sjöng fel och jag iaf var inne på rätt spår! Tar här versen som passar bäst i dagens nåland:

Titta ut titta ut en minut! Titta ut titta ut en minut!

Vilken årstid är det nu? Kan vi svara jag och du?

//: Jo, det är vinter och snö,

det är is på var sjö,

vinden den blåser så kall.://

Ha!

Att vara icke-ilska

Jag är inte arg längre.. Eller, alltså, missförstå mej rätt, jag är inte arg på det där arga-hela-tiden-sättet som jag varit så länge som vilket ändå har varit bra för mej. Men det är bland annat därför jag inte kan sända radio längre, har liksom inte de direkta aggressionerna längre som måste komma ut. Detta skapar för mej en liten identitetskris. Ok att den är bra, men det är alltid konstigt att gå igenom en sån.
För mej är det konstigt att komma på att jag går och ler för mej själv över inget speciellt trots (!) att det snöar, blåser, är skitväder och min Ipod som går på "blandning" har satt på någon halvtaskig låt.
Missförstå mej rätt igen, jag kommer aldrig sluta att vara arg och förbannad över samhällets djävulskap som t ex det faktum att jag lever under ett kvinnoförtryck gentemot patriarkatet, att människor diskrimineras dagligen, att personer tar sig friheter mot mej och andra som de inte har rätt till etc. Såna saker kommer jag alltid att vara arg över och skrika högt om.
Men all den där ilskan som jag gått och burit på länge har någonstans på vägen runnit av mej. Den, då jag letar efter saker jag kan bli förbannad över. Då jag går in på Aftonbladet bara för att jag vet att där kommer jag hitta nått jag kan svära högt över. Då jag pratar och umgås med idioter och sätter mej själv i situationer då jag vet att jag bara kommer bli irriterad och nedtryckt. Någon gång la jag liksom av med det utan att direkt reflektera över det. Tills idag när jag var på väg hem från skolan och kom på att jag var glad trots vädret (som jag förklarade här ovan). Att istället för att se killen som bar på en förpackning med en ny dator som en miljöförstörare, fruktansvärd konsumtion och ett finger i ögat på fattiga etc så såg jag en sjukt nöjd snubbe som längtat efter en ny dator efter att den andra hade kraschat med alla hans bilder och dokument på. Chockerande!
Att, som jag o syster pratade om häromdagen, kan tycka om människor inte för att de ska ge mej personligen några förmåner, utan bara för att de är bra och för att man vet att de me tycker en själv är bra.
Men vad ska man göra hela dagarna om man inte är arg längre? Vad ska jag nu prata om med folk? Man kan ju inte prata om och vara arg över härskande sociala normer som drar ner folk i skiten hela dagarna med sina vänner. Då kommer de ju bli less på det istället.
Identitetskris... fast på ett bra sätt kanske... Eller så bara lurar jag mej själv och är fortfarande arg egentligen.. vi får la se.

Konstig känsla

Att sätta sig och läsa akademiska böcker inte för att man måste, inte för att den står som kurs litteratur, utan för att man vill och man har tid och lust för det... För mej är det totalt främmande, men sjukt härligt!
Det är förhoppningsvis så här livet efter skolan kommer bli.
Självklart vill jag ju liksom läsa det vi måste eftersom jag vill läsa det programmet som jag vill, men det är ändå ett måste ord som strular till det hela.
Bara härligt att läsa om ungdomskultur, förebyggande arbete och kulturanalytiska ämnen en torsdag för att man har lust. En underlig men fantastisk känsla. Som jag nu ska återgå till istället för att bli apatisk framför tvn, datorn eller i sängen bara stirrande framför mej i ett ångestladdat tillfälle. Nä, istället ska jag mysa ner mig i fåtöljen. Ibland har man det fan bra ändå

Hum

Den viktigaste matchen gick åt skogen.. Den prestigefyllda matchen mellan HBK o Hammarby. Men men, det är bara att gratulera Bajen till att nu igen va bäst i sthlm, och är det några som borde vara det så är det ju dom.

Inatt har det snöat här. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Syster var hur lycklig som helst. Jag är mer skeptisk.

Och alla lämnar Ume lite titt som tätt numera. Jag var ju precis borta i 16 dar, Malen ska vara borta i 2 veckor, Linnan far till Ö-vik i helgen o syrran far ner till Halmstad nästa onsdag. Tack och lov kommer alla tillbaka iaf, och det är alltid någon kvar.

Konstigt hur själv man kan bli trots att man inte är ensam. Min kropp saknar en annan kropp som man bara kan sträcka sig efter och röra vid. Ruffsa lite i håret, bli ruffsad i håret. Men det är så verkligheten ser ut. Det är så det är. Inget att tjaffsa om.

Tillbaka igen då rå

Tillbaka i Umeå, mörkret o kylan, men även värmen från syster, vänner och mina egna saker, min egna säng!

Under min flumresa upp hit (jag håller på o läser en sån där bok ni vet som man blir sjukt påverkad av hur man pratar, tänker och skriver) så skrev jag ner lite flyktiga tankar eller saker jag såg, kom på, funderade över. De redovisas nedan:

Varför är det vänstertrafik för tågen när de möts?

Eftersom jorden faller mot solen långsamt långsamt, kan det inte vara så då att vår galax faller mot en annan galax och att vi någon gång kommer stoppas?

Söta och coola ungar e söta och coola i ungefär 30 minuter, sen blir de monster...

Man åker förbi en helvetes massa träd när man åker tåg, och få hus och annat roligare.

Jag skäms när mina skor är nya eftersom de är så vita, så då skitar jag ner dom. Men vissa håller sina vita så länge det bara går..

Undra om det skulle vara värt att aldrig älska och vilja vara med någon så att man slapp mista någon, för till slut kommer alla mista alla.

Ja, det kan vara ensamt att åka tåg, men man hinner fundera över en massa saker som är helt meningslösa och just därför härliga att fundera över...

Blogg-paus

Som ni som ibland råkar ramla in på min fantastiska blogg kanske har märkt så är ja lite frånvarande just nu.. Beror på att ja hänger i Malmö..
Har inte så mycket tid till att uppdatera här. Det är mest film, chibbe o kramar som gäller för tillfället. Låter så äckligt sockersött så man vill spy och är väl det med antar jag. Men e ganska gött me..
Drack precis min första bärs på 3 veckor... Första alkoholen över huvudtaaaget på 3 veckor.. Fantastiskt.. Har inte hållt uppe så länge sen ja va typ.. 14... Mcus sa att han inte kände nån annan som inte hållt uppe så länge på så många år, men ja tar det som en komplimang.. tror ja...
Gott som fan var det iaf... GOOOOTT va det.. Kändes som att hela kroppen stannade upp, kollade var det för grejs som rann ner och JUBLADE! kanske inte levern, men resten... Mmmm, det va galet gött!
Nu ska ja hjälpa pojken att diska... Plikten kallar att betala för sin vistelse..
Återkommer nog när ja e tillbaka i Umää...

Tur ja e student

Jag fattar inget av lågkonjukturen. Förstår inte hälften av vad de säger på ekonominyheterna, förutom att man ska vara kraftigt bekymrad... eller?
Mina studieskulder ändras ju inte.. Men mina aktier och fonder är totalt fucked. Kanske kommer mat o sånt bli dyrare, kanske hyran höjs och vem vet om det kommer bli ännu dyrare att fara ner t Halmstad till sommaren...
Men det är väl ungefär så mycket jag fattat. Trots att man pratar om det överallt, det är ständig rapportering på nyheterna, DNs hemsida och vart man än tittar.
Är det lönt att bry sig? Det finns väl ändå inget jag kan göra.. eller?
Som mitt ex från när jag gick i 9:an hade sagt "Låt inte ditt stackars huvud bry sig om det där..". Hm

Lamt

Min tid i Halmstad fuckar sig lite.. Huvudvärk igår, stress över att tentan inte blir klar så att jag bara kan vara ledig, praktikens icke existens och en vilja att kunna hänga me föräldrarna utan att känna någon annan stress o press har gjort denna vistelsen annorlunda mot vad ja hade tänkt mej.
När jag insåg att jag t o m fräste åt snälla mamma o pappa imorse för att jag inte fick studiero och paniken bredde ut sig, så bad jag om ursäkt, tog mitt pick o pack o gick till biblioteket.
Sitter här nu, tittar ut på ett höstigt grått regnigt Halmstad och får inte studiero här heller. Kan ha o göra med att denna tentan är den sämsta jag skrivit i hela mitt liv, och att den inte ens går att rädda om jag ens försöker. Därför är det egentligen dags att bara skriva de sista orden och sen lägga ner.
Drygt 2 dygn kvar här bara, sen är det dags för Malmö. Känns som att det trots allt blev för lite tid här.. Kanske får fara tillbaka någon mer dag på vägen tillbaka norrut,,,
Inte för att jag har en superlängtan än till Nåland. Har ingen direkt önskan om att stanna här eller i ofs. Men känner inte heller att ingen av dom här platserna passar mej. Kanske kan jag som det ser ut nu stanna precis vart som helst eftersom inget direkt lockar eller olockar. Konstigt.
Önskar jag hade nått vettigt och skoj att skriva om, eller en konkret tanke eller fundering som skulle va iaf lite halvkul att läsa om, men sorry dudes, det är så här lam min hjärna är för tillfället.

2 cm kortare

Tack vare en enorm smäll igår är jag nu kortare.. Men vi ska inte gå händelserna i förväg..
Igår for jag från Umeå ner till Halmstad.
Min resa började med att jag inte fattade grejen med att checka in via internet och hur (och egentligen VAD) man sen skulle göra på sjävla flygplatsen..? Fick veta av en förbipasserande flygplansplatsvärdinna (kan inte se snyggt ut på ett visitkort) att jag var tvungen att hämta ut mitt egna boardinpasskort-grejs. Så medan jag förvirrat gick ur kön till lämna-bagaget-grejen passade jag på att fråga hur det egentligen skulle bli i sthlm...? Skulle de kunna fixa så jag slapp hämta ut min väska från planet för att sen checka in den igen på nästa flyg? Hade ju bara 25 min på mej, men hade Sista minuten biljett, d v s två olika biljetter. En från Ume - sthlm, en annan sthlm - Ängelholm. Och nej, självklart kunde de inte fixa detta, "men du kan ju ta din väska, full med spray, mousse, schampoo, överfallsspray och annat smått o gott som du då måste slänga, som handbagage!" Jahaja... bara att rensa skiten...
Väl inne i vänta-på-att-få-gå-ombord-på-flygplanet-rummet, fick jag höra att flyget redan var 10 min försenat. Detta betydde att ja nu bara hade 15 min på mej att byta flyg i sthlm!! Och tiden bara krympte. Väl sittande på flyget var jag så uppstressad av att missa flyget i sthlm att ja satt och slog med handen på låret, bytte ständigt sittställning och suckade högt över säkerhetsvisning som ändå ingen bryr sig om. Kände hur mina svettkörtlar började överproducera äckelsaker, och den übersnygga killen i lika snygg brun skinnjacka som jag började vända sig bort från mej. Väste mellan tänderna "flyg nu då för faaan" och nått måste hört mej, för planet började röra på sig..
Hela vägen till sthlm satt jag och djup andades för att försöka slappna av. Dock totalt meningslöst. Pulsen låg på ungefär 340 slag i minuten och jag tyckte att vi flög ooovanligt långsamt. Väl 12 minuter från att landa ropade flygvärdinnan ut de gater som vi alla hade bråttom till. Detta har ja aldrig varit med om förut på ett flyg. Plötsligt kändes det som att man satt på ett tåg där de ropade ut "Ni som ska till göteborg med flyget som går 20.55, skynda skynda till gate 41. Ni som ska till Ängelholm 21.05 skynda nästan lika mycket som göteborgarna men till gate 42. Ni som ska..."
Där slutade ja lyssna. Det enda som for genom mitt huvud var "42 42 42 42" och jag kände adrenalinet spruta ut i kroppen.
Väl på marken tar det ju alltid en liten stund innan dörren öppnas. De måste satt nytt rekord i fixa-fram-trapp-grejen, för det tog en ministund. Dock under denna ministund insåg jag att übersnygga killen satt o småglodde på mej, icke på ett charmigt sätt, utan bara ett "jävla stressade psyko" sätt eftersom jag satt och småhoppa på mitt säte. beredd att flyga upp när folk väl hade börjat flytta på sig i gången (självklart satt jag vid fönstret). "Har du klocka på dej?" frågade ja därför för att han skulle förstååå att ja inte var flygrädd eller kissenödig eller nått, utan helt enkelt var en av dessa som hade helt sjuuukligt bråttom ut.
Kom ut i gången, slet åt mej min väska så hårt att den gick sönder, slängde bort nån jävla halsduk som nån lagt över min datorväska ("den är min" sa snygga killen "oj, ehh, tihi, förlåt" sa illaluktande för-sent-att-göra-ett-gott-intryck-men-försöker-ändå-tjejen) och spraaang ut ur planet, genom gaten, ställde mej blickstilla för att orientera mej och började springa mot min nästa gate som var 15 gatear bort (här funderade ja över om det kanske var nån som trodde att jag var jagad eller nått, för folk såg lite oroliga ut. Det är aldrig kul att se nån se farlig och stressad ut på en flygplats!). Men jag hann. Jag HANN till min gate!
In i nästa plan, helt svettig och varm och äcklig, och självklart hade jag en plats lääängst bak i planet. Så tryckte mej igenom den smalaste plan-mitts-gången jag nånsin sett med min datorväska hoppandes mellan sätena bakom mej i takt med min gungiga gångstil så alla på vägen fick den på sig, satte mej ner, och började andas normalt vilket jag inte hade gjort på ungefär 2 timmar.
Spänningshuvudvärk men iaf så småningom hyffsat normal puls.
En stillsam 50 minuter lång resa till Ängelholm. Satt och småmyste när *KABOOOM*, nyutexaminerad pilot skulle landa för första gången i dens liv.. Andra gången i mitt liv som detta händer. Folk som sov vaknade med all sannolikhet. Kommentarer runt omkring mej "Men jösses Amanda" "Herre ge" "Vad fan var det där?". Min kommentar till grannen "Hurra vi lever!" och "Ja, där blev man 2 cm kortare". Dock ingen direkt respons. Ryggraden pressades ihop så mycket att det kändes som att man aldrig mer skulle kunna stå som en vettig människa. Men jag levde, och jag var framme!
Pappa väntades i terminalen. Kram och mys och "vilken tur du hann me planet" och klapp på rygg.
Färd till Halmstad i ny bil "Kan du känna ny-bil-doften?" och samtal hem till mamma unisont "Vi åker racerbil hem!".
Så.. Nu är jag här. Med krypa upp bredvid mamma i hennes säng när man vaknat, frukost och katt-kel, lunch hos måmå & måfa, promenad och nu en sovande trött mors andetag i rummet bredvid.
Lätt värt gårdagens jävla kallebalik...

Emma-tid

Detta råkade bli till en dag då ja knappt gör nått vettigt alls. Har bara städat undan liiiite grann. Inte dammtorkat eller dammsugit eller nått sånt seriöst. Nä, verkligen bara plockat undan lite. Ingen skola blir det heller.
Men fy fan vilken skön förmiddag jag haft. Kollat bloggar, lyssnat på musik, ritat världens snyggaste Darth Vader t Elof på facebooks graffitivägg, kommenterat lite hitan o ditan på olika bloggar, fixat min Ipods spellista som jag hade tröttnat på, spelat Cinematic Orchestras nya skiva super högt trots bakisgrannar, diskat undan de saker som annars skulle vara en enda stor växt av konstiga saker när jag kommer tillbaka om 1½ vecka, tittat på de få löv som hänger kvar på trädet utanför mitt fönster och funderat på om alla kommer ligga på marken när ja kommer hem igen (utan att medvetet försöka komma fram till nått svar) osv. Jag har helt enkelt haft söndag. Sen kvart i 8. Drygt 5 timmar kvar tills flygbussen går. Då ska ja hinna med en promenad me Elof och en liten träff me systeryster. Väldigt stressigt! Inte.

Jag märker att jag hinner fundera på saker jag har glömt bort att fundera på. Som allt som är dåligt med könskvotering (jag känner att jag måste vara heeelt på det klara med mina argument där eftersom folk ofta frågar om detta när de "feministiska-diskussionerna" ploppar upp på fester där man inte känner nån), varför jag är (om jag är så) fascinerad över ungdomar och identitet, genusteorier, jämställdhetsarbete och HBT-frågor, vad exakt det är jag gör och varför, varför jag nu åker söderut trots att jag inte har råd med mina små CSN-pengar som redan är borta.
Det är skönt. Det är nyttigt för mej. Äntligen har jag tid att komma underfund med mej själv igen och varför jag är som jag är och tycker som jag gör. Varför jag blir arg på vissa människor, känner sorg över andra och hopplöshet över den tredje. Vilka det är som gör mej glad, vilka jag blir imponerad av, vilka jag vill sitta och prata med för evigt.
Plötsligt känns inte hösten i sig själv lika jobbig. Detta kan nog gå ändå.

Tidig söndag

Om 13 timmar kommer jag befinna mej i Ängelholm. Där blir jag upphämtad för att sedan fara i bil till Halmstad till föräldrar, bror och katt. Som alltid känns det lite konstigt så här innan man ska fara, lite omöjligt att förstå liksom... Men tack o lov missar ja korridorsmötet ikväll. It will be tjaffs!

Igår kväll gjorde jag ett nytt rekord! Jag har aldrig gått och lagt mej så tidigt en lördag förut utan att ha varit sjuk. 21.15 stängde jag av datorn, la mej i sängen o läste. 22.14 släckte jag lampan o somna. Vaknade nu kvart i 8 av mig själv. Utvilad, skön i kroppen och lite förvirrad över vilken dag det var. Helt sinnessjukt, men jag mår bra av det. Kroppen, hjärnan och allt där emellan känns mjukt, utvilat, rofyllt, ostressat. Imorgon har jag haft 2 vita veckor. Ska nog fortsätta ett tag till.

Igår var det 37 pers som läste min blogg. Eller 4 som gjorde det flera gånger. Men jag undrar sååå vilka dessa är!

Nu ska ja städa mitt rum lite, packa min väska och vara i stort sett klar, så ja vid 12 kan fara t skolan o fix lite grejer. Fy fan vilken geek ja känner mej som. Hur de nu känner sig... Om dom finns..

förresten..

Är det inte underligt att man benämner sin partner som "flickvän" eller "pojkvän"? Just ordet "vän" och det könsbestämmande precis innan blir ju lite underligt. I ett heterosexuellt förhållande förutsätter det att man inte har några andra vänner av det motsatta könet, och vice versa i homosexuellt förhållande..
Just thinking..

Underliga tankegångar

Jag tror jag behöver bli uppfångad.
På vilket sätt detta skulle ske vet jag inte. Inte heller av vem. Om det ens är någon. Kanske skulle det räcka med musik eller en fin personlig gåva. Kanske skulle ett sms göra susen.
Kanske jag inte ens behöver bli uppfångad. Det kanske skulle räcka med en kopp te med precis rätt person. Kel i nacke och sova med arm runt sig. Eller resan söderut imorgon kväll. Eller sedan resan tillbaka till Umeå och inse att det är här jag ska vara. Om det är så.
Ikväll krävs det inte mycket. Åt något håll.

Schizo-paper

Helvetes skit. Jag fattar inte vad mina lärare vill att jag ska skriva egentligen i mitt paper!!? Jag fattar inte vad de exakt vill att jag ska bevisa att jag har fattat, för i varenda bok jag läser så är den kulturanalytiska tanken och blicken grundämnet, och det kan vi ju redan! Och att fixa ihop alla dessa böcker som handlar om olika saker men ändå samma, och sedan applicera dom på ett helt annat objekt eller organisation, ja det kan ju inte bli annat än totalt jävla schizo!
Jag fattar typ inte mitt eget paper. Jag fattar inte vad det är jag försöker visa på. Jag fattar inte vad exakt det är jag ska skriva för att de ska förstå att jag är bra och har läst!
Helvete me...
Men vi sitter här iaf, jag o Malen, på universitets biblioteket en lördag (!!) och är sjukt jävla duktiga. Alltid nått man kan klappa sig på axeln för sen ikväll och känna att man gjort bra. Även om reslutatet i sig själv kommer bli skit...
Ja, detta arbetet kommer verkligen bli skit dåligt. Men va fan, för att få Godkännt krävs det ju typ att man bara lämnar in ett papper där det är nerkraffsat lite grejs...
Bara för det är dom säkert extra hårda denna gången... Fan me

Arrghh

Jag försökte fan tidigare idag. Jag försökte verkligen ordna så jag skulle kunna fara ner t söder redan ikväll. Packade t o m en väska full med smutstvätt direkt från tvättkorgen på ungefär 4 minuter samtidigt som jag pratade i telefon och gjorde mej mentalt förberedd på att slänge mej i en taxi till flygplatsen.
Det gick inge bra. Jag sitter ju fortfarande här, började leta efter resor imon istället men insåg 45 min senare att det inte var någon idé. Ibland kan man inte få allt som man vill.
Det jag DOCK kom fram till var att helvete vad snåla alla flygbolag är, förutom SAS faktiskt! Ingen annanstans finns det ungdoms eller studentpriser, utan en biljett ungefär 129 mil söderut kostar nästan 3000 kr!! För vaaad?!! En översminkad flygvärdinna som ler stelt, en torr bulle man får köpa för 45 spänn och en illaluktande gubbe som granne i försmå säten. Nej tack jäkla flygbolag! Och visst, man kan säga: Ja men ta tåget rå!! Ja, det kan man ju göra om man alltid känner för att fram och tillbaka på en vecka åka runt 27 timmar tåg och buss... Men jag är faktiskt lite för ego och för lat för detta, därför tar jag en flygresa ner och tågresa hem denna gången... också..
Men ja, så sitter jag alltså här, ska snart gå o lägga mej eftersom jag ska vara duktig flicka och för första gången nånsin vad jag kan minnas, en lördag gå till universitetet för att plugga, läsa och skriva. Vad tusan har hänt med tösen? En stark övertygelse om att åka söderut, få fysisk kontakt och lite ömhet ska rädda henne från nått..? Kanske det. Räcker som anledning för mej iaf. Men inte fan far jag imon för det... Skit me

Hundar...

...kan vara ett av de äckligaste djuren nånsin.
Det hund-människor trooor är att när hundar viftar på svansen så är de glada.
Vad det egeeentligen innebär är att de sprider ut anala-partiklar i luften som ska göra att man på lukten kan känna att dom är dom och ingen annan liten hund.. Så man inte blir förvirrad när man kommer hem liksom och undrar om det verkligen är ens egna hund som står där..
Dessutom äter de upp andras och sitt eget bajs, de ska alltid lukta i ens skrev när man ska hälsa, de slaffsar när de äter och kan inte tvätta sig själva. En blöt hund luktar fruktansvärt otroligt äckligt, och de har ingen som helst hyffs.
En katt däremot har olika läge på svansen för att visa deras humör. En katt med svansen rakt upp när man kommer hem, hälsar. När den är neråt bakåt med en liten böj på slutet, visar katten att den går runt och är nöjd med liver o s v. De gräver ner sin skit, utom möjligtvis "ledar-katten" om de är många i samma hushåll, som då bara gräver ner det lite grann. De kelar mot ens ben istället för att lukta i skrevet när de ska hälsa och visa att de tycker om en, de äter väldigt sofistikerat och tvättar sig själva (vilket kan vara ett argument att de skulle vara äckliga, men deras saliv och mun blir rent på 4 sekunder). En katt blir inte blöt.

DESSUTOM är katter coola. En hund kan du lära att sitta, ligga, spela död. Den tycker om dej för att du säger åt den att göra det.
En katts kärlek måste du förtjäna, annars kommer den antingen strunta i dej eller klösa dig. Vill den inte ha mer kel går den sin väg. Och säger du "kom hit" ger den dej fingret, vänder sig om och svansar därifrån. Självständig, stolt och livsälskare. Vad mer kan man begära?

Ja, detta var bara ett litet inlägg i den katt vers hund debatten jag har märkt är väldigt utbredd här på internet. Iaf i min värld! I min alldeles egna internet-värld. Så låt mej va

HBK - Hammarby

Nämen, vad är det jag seeeer?
Ligger Halmstad före Hammarby?!!
Inte helt chockerande i ofs eftersom jag sagt hela sommaren att HBK alltid blir kick ass på slutet och därmed oftast klättrar som fan i slutet av säsongen...
Men nöjdare än vad jag är just nu kan man knappt va, eller vad säger du Mcus?
Och dessutom DIF e före... ajajajaj! Men där löser det sig nog, tror du int?
Ja, jag vet att det sitter minst en väldigt sur person just nu i Malmö, och en väldigt nöjd och glad person i Umeå. Som det kan gå, som det kan gå....

Hörde jag ett Halmstad? HALMSTAD!

"Toppen är vårat HBK, toppen dom vita och dom blå svänget, i bollklubbsgänget när hela laxastan till Örjan skall gå. Toppen är vårat HBK, toppen är när dess kvastar gå stilen och lagprofilen är det som gjort dig till klubben med go. Bakom dig vi ställer så gärna upp, om så allsvenska eller cup. Du alltid kan räkna med vårt stöd, såväl i framgång som motgångens nöd. I toppen ska ligga HBK, proppen den åker alla på glansen, och elegansen är adelsmärket för vårt HBK"

Röda rummet

Att sitta i Röda rummet och försöka läsa ger en mycket mer än bara akademisk kunskap. Man får även en väldigt klar bild över hur folk mår och i vilken årstid man befinner sig.
Överallt runt om mej nu sitter folk och snörvlar, nyser, hostar, andas högt p g a igentäppta näsor och huttrar till. Man kan känna att folk är lite rastlösa och mår inte så bra eftersom ett ständigt ljud av hur folk skruvar på sig, vilket innebär att tyg mot tyg som gnids mot varandra och detta ger ett ganska irriterande ljud, är konstant. När det är så här tyst som det är i Röda rummet så blir alla små små ljud så himla påtagliga, och om man inte kan hålla total koncentration på läsningen utan istället börjar lyssna efter dessa små irriterande ljud, ja då är man körd. Man hör, förutom de ljud jag redan räknat upp, hur folk häller upp kaffe (detta gör en kissenödig) går runt (vilket betyder att man kan höra om den har klackar eller mjuka skor) drar och flyttar stolar (visar på rastlöshet och obekväm sittställning) och ett ständigt prassel från böcker, anteckningsblock och plastpåsar med medtagna mackor eller dylikt. Ibland kommer det även in folk som omöjligt kan viska verkar det som. Folk med riktig basröst som viskar, men som i mina öron bara blir ett jobbigt muller. Och så finns det såklart människor som sitter och skriver på sina datorer, som jag gör nu, och som man hör det här jobbiga klipperi-klappret ifrån...

Dags igen..

Jaha då var det dags igen för tenta. För första gången denna terminen sitter jag på universitetet för att förbereda mej inför att kunna börja skriva den individuella tentan, och med det menas att ja "fusk-läser". Inte fuskar... bara fusk-läser. Jag ögnar igenom de böcker ja måste använda mej av, letar efter ett ämne jag kan skriva om, funderar över vilken profillitteratur jag ska ha etc.
Just nu sitter jag och systeryster vid restaurangen på Universum (vilket ödmjukt namn de kom på för denna byggnaden förresten... verkligen) och ser ut över en parkering där det är mycket liv och rörelse. Detta är bra, har man nått att vila ögonen på medan man så att säga "funderar"... Eller egentligen bara tar fusk-pauser.
Om jag nu är riiiiktigt riktigt duktig kan ja fara söderut på fredag kväll eller så. Nått jag fortfarande inte är säker på att jag ska göra, men förmodligen. Mor min ligger ju på sjukan tills imon, o sen ska hon vara hemma och kurera sig, så tänkte det kunde va mys att hänga lite med henne och Pricken o pappa när han är hemma. Få vara lite dotter och liten ett tag... Inte helt fy skam.
Men nä, istället för att skriva här, och istället för att sitta och titta på den buss som stannat här utanför och folk med packning håller på att äntra och därmed fundera över vart de ska fara, så kanske jag skulle ta tag i läsandet. Så jag kan va så där duktig som jag ju vill...
Tjo!

Hörrven?

Snart dags för mys ute i korridorsköket me fika o meningslöst tv-tittande me Pontus, Anton o Malen. Dock sänds Idol bara på fredagar numera! Det som var vår tradition att titta på bara på tisdagar!!! WTF?!!

Jag är alldeles frusen o hemsk.. Linnans kommentar "Du har fått hörrven".
Vad som riktigt menas med detta är det bara norrlänningar som vet verkar det som.

Skit

Vad jag önskar att jag hade ett badkar som jag nu skulle kunna krypa ner i...
Bubbelbad, god bok, mysbelysning och få ligga där hur länge man vill o orkar.
Istället blir det tråkig dusch där ja måste tvätta mitt hår i kallvatten på grund av mitt jävla löshår. Inget som lockar, men ack så illa tvunget.
Sen ska jag banne mej gosa in mej i mjukiskläder, tända ljus, dricka en kopp te och försöka läsa... igen. Här är mörkt nu. Trots inga moln på himlen. Så sjukt deprimerande

Kanske no more Bitterfittan i radion..

Idag pratade jag med programchefen för studentradion om att ja kanske inte kan lira mer.. Känner att ja har så galet mycket att tänka på me skolan nu, och att det bara blir en press och stress me programmet som gör att det inte längre e kul att sända.. Känns trist på nått sätt, men vad ska man göra..? Kanske sända varannan vecka istället? Återstår att se.
Iaf blir det inget program idag och heller inte förmodligen nästa vecka eftersom jag förhoppningsvis då kommer befinna mej i Halmstad. Beror lite på hur det går med gruppuppgiften och sån skit.
Men detta betyder ju istället att bloggen förhoppningsvis kommer vakna till liv lite igen, att det blir mer skrivet här i samma anda som förr, då detta var mitt forum för att beklaga mej över all skit. Hoppas verkligen på det...
Nu ska ja försöka sätta mej och läsa i fåtöljen (önskar det var PÅ Fåtöljen i sthlm!!!) utan att bli less och typ decka. Har suttit i skolan i 6½ timme idag, vilket för vissa är inget men för mej är det huuuur mycket som helst inför en vanlig tenta.... allt är relativt, sådeså

Jag vet

Jag skrev för typ 1 timme sen att jag inte skulle blogga så mycket längre.. Och istället känner jag för att skriva hela tiden.
Det är väl det som är mitt problem. När jag väl bestämt mej för att strunta i nått, sluta me det eller bara bestämt mej för att ja, nu är det slut, ja då vill jag inget hellre än att göra just det jag inte får. Likt en jävla tonårs-revolt-fylld-unge, fast inte mot nån maktgrej utan bara mot mej själv...
Jävligt underligt. Likt den här dagen har varit jävligt underlig. Jag har pendlat hela tiden mellan "ja bryr mej inte" till rosenrasande arg till lite lessen till glad till förbannad till viljan att bara vara ensam till att vara med massor med folk till.. Ja, ni förstår. Eller du... som läser...typ
Jag gillar inte när det känns som att folk leker lite med en. Speciellt inte när man egentligen förstår att de förmodligen inte gör det utan det är en själv som är totalt jävla labil bara. Jag gillar inte när jag förstår att jag tror att allas värld snurrar kring mej. Likt en tre-åring som inte fattar att folk man ser i t ex en bil har ett annat liv som man inte vet nått om.
Ja fan, jävla skit dag som e grå o trist o regning o kall o jävlig... Och så ska man om ett par timmar sitta nyduschad o snygg bland folk o vara social utan alkohol som gör en glad. Detta kommer ju gå åt helvete, det behöver ju inte ens nån berätta för mej. Fan me

Sms-hetts

Om 10 sms har ja skickat 10.000 sms från min telefon.
Sicko?

I en tid...

.. då saker måste prioriteras, då kanske det är fel att skriva blogg, att känna hettsen över att försöka vara intressant, fundera ut saker folk skulle bry sig ens det minsta om, ständigt kolla bloggtoppen så att iaf någon ensam liten varelse läser...
Det kanske är dags att sluta sända radio så jag slipper sitta och panikskriva på söndagar och måndagar, känna en gnolande stress o panik under veckorna att ja måste hitta saker ja kan prata om. I ofs är världen helt sjuk, så inspiration får man ju lätt. Men det är det där sista, att tänka ut hur jag ska kunna vidare utveckla detta störda, så folk pallar lyssna på det. Vet inte om jag pallar mer.
Kanske är det dags att sluta vara så förbaskat bitter, ta sig i kragen och göra nått åt saken istället för att bara anse att allt är världens och samhällets fel. Inse att jag kanske har en liiiiten del i det hela att ja inte pluggar som jag ska, städar som jag bör, tränar som jag måste, äta vettigt som kroppen kräver. Visst är mycket av det samhällets fel, men bara till en viss gräns. Efter det är det faktiskt min så att säga "fria vilja" (haha, sicket skämt) som styr.
Varför skulle detta räcka att lägga av med när jag även skulle kunna sluta med att bry mej så förbannat över små saker..? Jag skulle lika gärna kunna, nu när jag ändå är inne i förändringens tid, sluta vara trevlig mot folk jag inte bryr mej om, sluta försöka få saker att gå ihop som ändå inte kommer fungera, sluta mäta mej runt magen eftersom jag är dömd att ha en liten plutmage som vissa ändå gillar (kanske inte jag, men andra, och det är ju DET som är det viktiga.. lärde ja mej på högstadiet).
Jag skulle kunna sluta beklaga mej på hösten och istället acceptera att jag inte kan göra nått åt att solen snart kommer dö. Jag skulle kunna börja ta till vara på det jag vill, på det jag tycker om, på det som betyder saker. Sluta göra saker bara för att folk förväntar sig att jag ska göra det, tycka det, säga det, vara så. Åt helvete med alltihop. Åt skogen med blogghets, radiostress, pluggångest, samhällsproblematik man ändå inte kan göra nått åt, bitterhet och skit.
Det är ingen positiv tid som väntar. Istället är det en "gör det du bör och du kommer må liiiite bättre....kanske" tid som kommer.
Det är iaf värt ett försök.. eller?

Vita veckor..

I måndags började mina 2 vita veckor. Jag ska börja med 2 veckor, kanske att det blir en månad, återstår att se. Och ja, jag kommer förmodligen tjata helt jävla galet mycket om detta.. Har redan lyckats nämna det typ 200 ggr för mina vänner, och de är redan less. Vilket jag självklart mer eller mindre struntar i. Jag kommer behöva säga det, diskutera högt varför det är bra, hur mycket pengar ja förhoppningsvis kommer spara osv. för att klara detta bättre. Förstår hur drygt det kommer vara för dom att lyssna på det, men men... Det är ju mina vänner så någonstans i deras undermedvetna förstår de nog.
Idag blev det först EPP, där jag drack Pepsi Max. Sen blev den en spontan miniförfest hos mej, jag kollade på och ska nu städa undan ölburkar. Är schleten efter dagens duktiga plugg, så gick inte med ut, men det var väldigt trevligt. Helt ärligt är jag faktiskt inte ens sugen på bärs. Värre kommer det nog dock bli imon då vi ska på Scharinska på punk-spelningar. Men men...
Som sagt gott folk, var beredda på mycket tjat om detta. Vitt i mitt liv... Det är tufft. Inte tufft som i coolt utan som i jobbigt. Som i "icke naturligt beteende". Jag tror inte ja ska kalla det "vita veckor". Vet dock inte vad jag skulle kalla det istället. Förslag någon?

Det slog mej

Det var längesen någon skickade en låt till mej som beskrev nått för mej, som handlade antingen om mej eller nått jag borde göra/fundera över/känna/veta.
Jag saknar Stella då. Och sätter på skivan jag en gång för ganska exakt tre år sedan fick av henne.
Jag tänker tillbaka på då jag fick smset "Lyssna på Run med Snow Patrol" av en annan, och mitt svar var "Bright eyes - Haligh, haligh, A lie, Haligh"
Jag minns de gånger jag gått in i en skivaffär, frågat efter en specifik låt med nått band jag inte vetat om förut, och expiditen har fått leta upp den och sen sett mej stå med feta hörlurar vid disken och antingen börjat le eller gråta eller båda samtidigt.
Jag funderar över hur fint det var när jag skickade Gravitation av Kent till Toff och insåg att det var över men hur glad han skulle bli. Så himla längesen.
När jag fick ett kuvert med en bränd skiva som var bara till mej precis när jag hade flyttat till Umeå, och jag stängde in mej och lyssnade på den i timmar.
Jag saknar musik-skickar-kärleken
Senaste musik-skickar-kärleken ja skickade. Detta är kärlek på allvar för mej

Ordentligt höstrusk

Så jag tar min bok, myser in mej i min pläd ner i fåtöljen, tänder lite ljus och lyssnar på regnet som stänker mot rutan.
Ikväll blir det inga funderingar har jag bestämt. Ikväll blir det bara jag och världen på andra sidan av bokens sidor.
Så fuck off världen, ikväll bryr jag mej inte.

Funderingar

Jag är inne i en period då jag har en massa att fundera över, men ingen ork till att göra det.
Mina beslut tas ofta väldigt spontant. Flytten till sthlm när jag var 19 bestämdes på ett par dar och sen gjorde jag det bara utan boende, jobb eller nått annat som väntade. Lika så med tillbaka till Halmstad och sen Umeå. Jag började läsa KA efter ungefär 2 dagars funderande, vilket betydde 4 års studerande istället för 6 månader. Färga håret svart eller blont eller rött eller klippa av det, alltid en spontan handling på stan.
Så nu när jag därför har saker som jag på riktigt inte bara KAN göra, utan faktiskt måste fundera över, ja då blir jag knäpp. Ändrar mej hela tiden, kommer på andra lösningar som jag sen förkastar, bestämmer mej, bestämmer om, lägger mej under täcket och har rå ångest.
I natt kom jag på att jag kanske skulle ta och fara ner till Halmstad och läsa nästa kurs på distans. Just för att få lite distans t Ume, vara tvungen att läsa eftersom jag inte skulle kunna gå på föreläsningarna och sen kunna känna mej duktig bara för att jag vatt på skolan i 3 timmar utan att ha gjort nått utan bara druckit kaffe o snackat skit. Jag tror det skulle bli aaaas tråkigt i Halmstad, ingen o hänga me, ingen o diskutera med, ingen man så där vardagligen naturligt skulle träffa... Det skulle bli sketa jobbigt och hemskt och ensamt och tragiskt. Men jag tror jag måste få distans till det jag har för att just fatta vad det är jag har.
Ja, om jag bara i så fall skulle kunna fara imorron... Så ja slapp fundera över det. Eller hade kommit på det senare. Malens kommentar på det hela: Ja men du kommer ju inte fara ner o stanna där så länge, det vet ju jag.
Nä, hon kanske har rätt.. Men jag måste nog komma på det själv tror jag... Det är nästan läskigt hur seriöst jag funderar över detta...
Eller, ligger under täcket och har rå ångest över det...