Får spegla dagshumöret

tv helvetet

I en reklampaus i Simpsons zappade jag runt som vanligt. Råkade hamna på 3an där Du är vad du äter höll på.
Dagens program handlade om ett par, hetero, som hade gått upp en hiiimla massa hemska fula kilon tillsammans.
I det inslag jag råkade få se var snubben på besök på något stunt-ställe där han fick prova på att bli fejk skjuten o sånt, och anledning sas vara att han "skulle bli mer matcho". Där släppte jag ur mej en minisuck.
I inslaget efteråt fick man se hur tjejej fick öva på att vara sexig och slirar runt en stripp-stång.

Behöver jag säga mer? Behöver jag smått tvinga er att läsa en lång text vad jag tänkte om detta?
I think NOT

Funderar åter igen på att slänga ut tvn för alltid.

Arg på postis

Igår när jag kom hem låg det en stor jävla drös me reklam i min brevlåda. Blev irriterad men tänkte att ju alla kan göra fel ibland.
Idag när jag kom hem låg det en ny jävkla hög me skitreklam.
Efter min dag med skrivning av misslyckad helvetisk tenta va jag inte på mitt mest strålande humör, så jag gick i taket helt enkelt.
For upp på rummet, slet åt mej ett gammalt kuvert, rev en stor bit av det och skrev "NEJ tack INGEN JÄVLA REKLAM tack SOM DET STÅR KLART OCH TYDLIGT tack". Sprang ner o satte fast den vid mitt brevinkast.
När jag hade satt fast sista tejpbiten kom jag på att det kanske inte alls det står klart och tydligt eftersom jag fått all denna reklam. Så jag lyfte lite på min ditsatta bit... Och såg att någon rivit bort min "nej tack till reklam"-lapp! Kanske en sur postis som släpade runt på en massa reklam som ingen ville ha, eller ett skämt från någon i korridoren som inte insåg dess möjliga konsekvenser.
Iaf rev jag bort sista "SOM DET STÅR KLART OCH TYDLIGT tack" och lät det andra stå.
Kan tyckas otrevligt, men jag kände att denna postis ska föralltid komma ihåg att den där bruden på det nummret vill minsann inte ha nån jäkla reklam.
Hoppas postisen inte blir sur på mej bara och börjar stjäla post. Det vore ju förargligt.

Jag har redan dömt mej för den jag är

Sitter och tittar ut på det halvmörka vädret, snön som singlar ner och maskinerna där ute som antingen tar bort snö, sandar eller cyklar till skolan. Plötsligt stinger det till i näsan, så där så det svider till lite grann och ett par tårar bildas i ögonen. Jag försöker minnas vad jag tänkte på, men kan inte komma ihåg trots historikerns tid på 2 sekunder. Denna kroppsliga trötthet. Mentalt är jag hyffsat med, men kan inte riktigt styra över min kropp. Låg i 3 timmar i morse och tänkte hela tiden "gå upp gå upp gå upp" utan resultat.
Vad kommer hända nu? Kommer jag falla tillbaka? Vad är sant och falskt? Vad är inbillning och påhitt? Vad arrangeras av hjärnan och vad bildas av kroppen?
Jag är less på att Jag lirar trix med Mej.
Kolla i jeansens ena ficka, de du hade med dej men packade ner. Jag vill inte förstöra någon tvättning.

Överdriven tramsdekadens

Snö ute, emma inne.
Så där lite ensam som man blir när någon vart en nära ett tag, men sen hoppar på en buss o far iväg. Så där ensam man blir när det är busväder ute, alla är hemma hos sig, man måste läsa och studera, men inte riktigt orkar.
När man kommer på att man har på radion som lite sällskap, ska man bli rädd då? Eller är det bara så där mormors-härligt?
Vågar nästan inte sätta mej och läsa eftersom jag blir så trött. Förra gången jag försökte innan idag somnade jag. Dosan är slut, redan övertrasserat konto och ingen möjlighet till pengar förräns imon. Hjärnan strular. Men mat hade jag i frysen visade det sig. Har inte öppnat den på ett par veckor. Jag klarar mej. Som vanligt.
Men jaha, då är man där igen. Inget ger mej mer ångest-nära-känslor. Denna gången försökte jag verkligen, ville jag verkligen, provade jag verkligen. Men det räcker inte. Det gör ju tyvärr inte det. Risken är väl bara att man förlorat en möjlig bra vän på samma gång. 2 förluster.
Det finns ingen tid för eftertanke. Ingen tid för att stanna upp och se vart man är. Tentaveckan tar över och jag måste läsa min bok om språk och maskulinitet, högstadieskola all over again och sanningar jag hört förut. Så kan det va.
Hoppsansa, bjällerklang bjällerklang, cykla bakofram, o hej och hå och annat sånt käckt! Tjohejsan, mörker snö tenta ensamhet och annat sånt är skoj jajjemen hujedaneja nu ska vi på logen o dansa

Snipp snapp snut..

.. så var åter denna saga slut

Måndags fundering

Om man äter kroppkakor me massa lingonsylt, kan man rent samvetsmässigt säga att man fått i sig tyyyp grönsaker då? Att man vatt liiite nyttig?

Detta var en dag som började vara-duktig-dag, men slutade som var-sämst-dag. Så kan det gå

Litta allt möjligt tjaffs

Snön har kommit på allvar t Ume nu. Det lilla ljuset som finns splittras upp i tusen olika riktningar och blir därmed starkare, världen ser åter igen renare och finare ut. Snö är bra skit ändå. Och i år har jag sagt tack och hej till den asfalterade vägen till affär´n. I våras i typ april vart ja chockad när det visade sig att den lilla stigen var asfalterad. Hade hunnit glömma det under de 6 månader den hade varit övertäckt av is o snö. Men nu vet jag hur det ligger till.

Jäklar vilken helg det har vatt! Fest o farande runt i fredags, dj:ande me malen på lördan o sen härlig bakisdag hos densamme me traditionell kräftstjärtsröra, baguetter och mineralvatten kollandes på "Dom kallar oss Mods" triologin. Jag är öm överallt, hela huden skriker av smärta efter dansande, halkningar, alkohol och konstig liggställning efter utmattning.

Veckan som kommer är smockfull av grejer. Intervju o grejs idag, förberedelse imon inför timmes lång redovisning på torsdag och sen kalas för Lisa på kvällen, hej-då-elof-fest på fredag, födelsedagsfest för Lisa på lördan och sen upptrappning inför tenta nästa vecka. Ja herre ge.

Påträngande norrlänningar

Jag avskyr när man samlar en massa människor i fack och tror att alla ska vara likadana. Detta görs bl a med norrlänningar, att de ska va sävliga, tystlåtna och "grannen bor 3 mil bort, alldeles runt knuten, hjomänvesst" grejen. Så är det ju självklart inte. Inta alla iaf.
Dock råkar jag under den senaste tiden stött på denna sortens norrlänningar, som gör mej som söderlänning och älskar-min-egna-röst-människa lite osäker. Jag känner mej påträngande och jobbig, skränig och brutal. Dock är det sådan jag är och ändrar inte helt lätt på mej om inte situationen verkligen så kräver.
Som idag i köket i korridoren. Det har flyttat in en ny kille som jag förstått kommer från Boden. Första gången jag såg han i korridoren trodde jag han var en kompis till någon som bor här, för han kom in i köket när jag var där, ställde sig och stirrade lite på mej och gick sen ut. Eftersom här springer runt en massa utbytesstudenter tänkte jag att det kanske var en blyg fransman. Men det konstiga var att han inte kom tillbaka. Ett par dar senare såg jag han igen, denna gången ätandes i köket. Jag hade bråttom och skulle bara hämta en grej på rummet, så tänkte inte så mycket mer på det.
Idag, nu precis, satt jag och åt frukost när han kom in. Jag sa hej, han sa hej, väldigt tyst. När han öppnade kylen precis bredvid där jag satt sa jag "jag tror inte vi har träffats!", han "nä". paus. "Jaha, vad heter du?" "Joakim". Paus. "Jaha, ja jag heter Emma", "happ". Paus. Lååång paus. Killen går.
Helvete, ska det vara så svårt att bara vara lite avslappnad och trevlig i köket?!! Och jag kände mej som vanligt påträngande men samtidigt irriterad över att han inte ens frågade vad jag hette.
Vi pratade om detta igår på förfesten, att jag fått höra att en speciell norrlänning på en fest en gång tyckte jag var jobbig, högljudd och "våldsam" eftersom jag slått till han på armen och frågat "Ärru pepp ellö?!!" eftersom han stod och såg sjukt opepp ut. Detta ser inte jag riktigt som våldsam, men ok.
När jag berättade detta sa Malen det bästa jag hört på länge. Hon menade att om en norrlänning sa "jo" och den andra sa "jo jo" så skulle den sistnämnda norrlänningen ses som påträngande.
Tacka fan då att jag och mina övriga vänner kan ses som to much!

Fast jag gillar dom, norrlänningarna alltså. Iaf dom flesta.
Och jag kommer nog alltid ses som lite jobbig. För mej känns det helt ok. Hellre jobbig och påträngande än lam och avståndstagande.

Jerry!hum hum hum

Hela vägen hem försökte ja o Malen komma på Uggla-låten me "Jerry", men det blev mest ett "hum hum hum, Jerry!, hum hum hum" tills vi kom på "de säger ja skiter i allt, men det skiter jag iiiii, så jag funderar på att draaaa, dra iväg från staaaaaan" osv.

Gjorde min första halkning.. ingen "slipperi oj oj det var nära" utan en "halkelihalk och jag ligger på marken me småsten intryckt i handen"-grejen. Gjorde inte alls ont av någon anledning och fick hjälp upp av Linnans lillebrorsa.. Mycket snällt.

Nu äta sen nana, och imon ska ja o Malen dj:a. Sköj som faneh! Då blir det fan röj.. iaf från oss!

Natti

Sanningsmedveten?

Det är ganska intressant fenomen det här med blogg.
I min värld finns det oerhört blandade människor som läser här. I stort sett alla vet vem jag är och träffar mej mer eller mindre regelbundet.
De jag träffar nästan varje dag kan ibland kommentera på bloggen, men vi nämner nästan aldrig varandras bloggar i det vardagliga pratet..
Mina föräldrar läser här ibland och jag har förstått att det finns en risk (chans?) att mina morföräldrar även kan släntra in här o tjuvläsa lite ibland.
Mina vänner och min syster läser här, och det finns ett par personer som jag kanske bara träffat någon gång eller bara vet vem det är som även läser.
Allt detta gör att jag begränsas oerhört mycket vad jag kan skriva om. Jag menar, alla vet ju mer eller mindre precis hur jag är, men det är inte alltid nått man pratar om.
Mina föräldrar vet t ex att jag är ganska brutal i mitt språk ibland, att jag tycker en massa saker som kan kännas som tabu-ämnen men som för mej känns helt naturligt att prata med mina vänner om.
Mina vänner kan nog bli förvånade ibland över hur censurerad jag är eftersom de möter en annan person på fikarasten.
Min syster blir nog aldrig särskilt förvånad.

Frågan är hur jag ska göra? Var ska respekten börja och sluta, och för vem?
Jag skulle kunna skriva om saker här som vissa absolut inte skulle vilja veta, eller ens läsa. Jag skulle kunna diskutera vad jag tycker om korta sexuella relationer som händer på krogen exempelvis, eller hur jävla jobbigt det är att ha PMS när det regnar och är mörkt, eller hur mycket jag just nu skulle behöva en fysisk relation med någon bara för att lugna ner mej o s v.

Men det gör man ju liksom inte. För hur mycket vill man lämna ut sig när man nu är offentlig? Och som jag skrev häromdan, man måste vara medveten om att alla kan läsa detta på helt olika sätt, kan tolka in saker som jag inte ens menar. Att bara för att jag har skrivit texten så äger jag inte den. Det gör det hela problematiskt. Och vad skulle jag vilja uppnå genom att skriva om saker som jag vet folk skulle bli lite generade av att läsa? För mej skulle det bara återigen bli någon slags tonårs-revolt som jag inte riktigt behöver. Men ibland blir det även problematiskt eftersom jag kan fundera över saker som jag inte vågar skriva om här, man vill ju inte fucka upp sin relation med hälften av alla jag känner.

Ja, men en viss ändring det kanske kommer bli. Pallar ni inte med trycket eller känner att ni alltid måste kommentera att jag är bra, eller känner att ni måste säga att "det gör inget" eller "det där du skrev, var det verkligen sant?" eller nått liknande, sluta då läsa snälla. Jag skriver ofta saker bara för att jag just då tänker det, ofta med en enormt stor ironi i det hela eller en distans som kanske inte alltid går fram. Jag kanske kommer skriva om hur jag krökar, snusar, hånglar, är vaken hela nätterna, struntar i plugget, äter bara pizza eller inget, hur jag funderar på att dra, försvinna från jordens yta, dra hem nån från krogen, dra upp nån till ume, eller bara en sån skitsak som att jag faktiskt äntligen har kommit på hur livet fungerar och vad det går ut på, trots att jag förmodligen inte alls det gjort det. Ja, jag kanske kommer börja skriva om sånt. Kanske inte.
Ja detta blogginlägget sög ju, men ändå. Ni kanske förstår. Det är en förändring som pågår här inne i denna kroppen, och var den slutar vet jag inte än. Jag bara förvarnar på att det är knasigheter pågång, men bra sådana tror jag! Förändring e fan bra skit. Detta inlägget var inte det. Men skitsamma. Häj!

Enligt SMHI

är det nu 30 minuter kvar tills solen går ner här i Nåland d v s kvart i tre, o kommer inte visa sig förrän kl 8 imon bitti.
Hur deprimerande är inte det?

Nu kommer tröttheten

Mörkret har börjat bli påtagligt, dagarna krymper snabbt här i Nåland och därmed kommer även tröttheten.
Att vakna på morron, känna sig hyffsat vaken men liksom oerhört trött. Knappt kunna ta sig upp eftersom lusten att krypa ut från täcket inte finns. Att sitta klockan ett på dan och inte kunna läsa eftersom ögonen far ihop av sig självt. Hjärnan som inte tar in den text ögonen far över och en trötthet i hela kroppen. Orkade knappt gå igår.
För en gångs skull är jag dock redo på detta. Tredje hösten/vintern i Ume har skapat en medvetenhet om att detta skulle komma, och därmed en förberedelse rent mentalt och att ha börjat gå upp tidigt på morron. Kanske är det lite lättare i år, jag vet inte än. Det är ju trots allt drygt 40 dar kvar tills ljuset vänder. Mycket mörkare kommer det bli, mycket tröttare kommer jag bli, orken kommer försvinna.
Men, det är bara att bita ihop. Nu ska ja upp, göra mej i ordning snabbt o sen fara t skolan där syster redan väntar i redrum.

Jag läser bloggar...

...och syrran tränar trumpet.
En helt perfekt tisdagskväll om ni frågar mej.
Men det gör ni inte

Inte schizo utan normal subjektifikationsprocess?!

Ja, idag har jag med ett svårt ord i rubriken, men ta det lugnt. Jag ska inte bli akademisk och tråkig, det finns tillräckligt många bloggar som är det ändå..
Men ordet har en stor betydelse idag för mig.
Satt och läste "In på bara benet" idag i röda rummet, så där mest för skojs skull hur fan nu det har gått till, då jag läste om just subjektifikationsprocessen och subjektets agentskap i diskurser (förlåt, no more, lovar).
Vad menar jag då rå?!!
Jo, att genom att vi hela tiden ingår i olika diskurser, olika sammanhang där det råder olika sanningar om hur man bör vara, agera, prata etc och vi där med får en mer eller mindre klar identitet som vi både har skapat själva men som även andra skapar åt oss via t ex förväntningar, så kan man ibland känna sig schizo.

Jag skriver ju ofta här i bloggen att ja känner mej sjukt schizo, att jag inte riktigt vet vem jag är eller vad jag tycker, och kan fundera över om jag har agerat efter den jag faktiskt vill vara, eller om ja bara har agerat efter den som andra vill att jag ska vara..
Idag fick ja en liten ursäkt som jag då kan ge mej själv. Som jag kan säga högt till mej själv så att jag vet att jag varken är ensam eller störd.
Författaren menar nämligen i boken att vi ständigt medvetet eller omedvetet positionerar oss till den diskurs vi befinner oss i. Visst har vi alltid ett val mer eller mindre, oftast mindre, men att det ändå inte är underligt att vi ibland bara faller in i någon slags mall, eller tar den enkla vägen ut. Man kan även vara medveten om den identitet man väljer i ett visst sammanhang, att jag som kvinna t ex tar till med "extra feminina" attribut för att kanske få igenom min vilja, ska verka gullig, tyckas synd om eller vad som helst. Detta kan ses som att jag objektifierar mej själv och återskapar de könsroller som där med även senare kommer att förtrycka mej. Men man kan även se det som att jag inför rådande strukturer och diskurser är ett aktivt väljande subjekt, som handlar. Inte helt oproblematiskt eftersom subjektet objektifierar sig självt, men..

Hon menar i ofs också att vi även aldrig kan ursäkta vårt beteende eftersom vi alltid har ansvar över vad vi väljer att säga och göra i de olika sammanhangen, eftersom att vi även måste förstå att allt kan förstås olika, läsas på olika sätt och tolkas utifrån andra ramar än mina egna. Alltså: Det finns ingen sanning.

Detta blir knas i och med min blogg. Det betyder att ni som läser den kan lägga in helt andra värderingar än vad jag vill försöker visa. Att utifrån det sammanhanget ni läser, beroende på ert humör, vem ni tror att jag är, vem ni tror att ni är, om du och jag har en relation sen tidigare eller om du råkar vara en total främling, kanske har du hört nått om mej som inte alls har med min blogg att göra men som ändå kommer att påverka din syn på vad jag skriver, om du är från Skåne eller Jokkmokk, om du är man eller kvinna, har hög utbildning eller inte etc etc etc så kommer du/ni alla läsa detta på olika sätt, och därför måste jag antingen ständigt förklara mej till det yttersta tills man inte längre KAN missförstå det, eller så får jag helt enkelt bara vara beredd att stå till svars för nått som jag inte ens är medveten om.. Det blir plötsligt svårt att bara skriva då.

Och det blev akademiskt iaf, trots att jag inte ville det..

Kontentan var iaf från början att: Jag behöver kanske inte känna mej så där schizo och hemsk och identitetslös som jag ibland kan göra. Och man kan kanske plötsligt förstå varför man ibland hos sina vänner, familj o andra kan bli förvånad över att de så starkt ändrar karaktär och identitet bara för att någon annan kommer in i rummet, man går till en specifik plats eller en så liten sak som att bara för att den har behövt låna kläder av någon med totalt annorlunda stil blir den knas..
Det känns skönt.

Herre Gud?

Munkar och präster som slåss? Som tar till krucifix och kors och bankar skiten ur varandra? Ja, man ska aldrig tro att man har sett allt.
Präster som kommer flygandes genom luften i en karatespark, nån munk som snabbt ger en annan ett knytnävsslag i huvudet och sen springer undan och gömmer sig lite likt en 7-åring.
Vad hände med att vända andra kinden till? Kärleksbudskapet?
Jag är inte troende själv, och då kanske man inte ska uttala sig om nått som människor känner så starkt över kan vissa tycka. Men lika mycket att religion kan frälsa människor, göra dom lyckliga och finna kärleken till något större än sig själv, så kan det vara källan till total ondska.
Jag säger inte att slagsmålet är klar ondska. Det jag säger är att kan 110 år gamla präster slåss med 15-åriga munkar i en kyrka, då förstår jag hur det kan komma sig att människor bombas i småbitar av fundamentalister, oavsett religionstillhörighet.

Samtidigt kan ja inte låta bli att sitta och fnissa när jag ser bilderna på nyheterna. Det är ju galet komiskt, tragiskt och pinsamt.
Ingenstans på nätet hittar jag någon artikel om vad som faktiskt hände, eller vad de olika sidorna säger om saken... Mediasverige är inte tillräckligt snabbt. Men men, vi lär höra mer om detta.

Whisky utan e

"vad var det för whisky som du hällde i mitt kaffe?"
"Jack Daniels"
"jaha ja"
Punkt.
Tystnad och sida av kroppen.
Slut.
Vart tog den översociala och nyfikna jag vägen må´n tro? Trots att jag var kvar, översocial och nyfiken, men inte gjorde nått åt det...? Där men nån helt annanstans. Mycket underligt.

Lördag morgon

Fredags dagen. Seminarium dit jag kom själv, bara jag och läraren. Det är kul att man kan gilla en person när det blir ett privat samtal, trots att det är mycket det man inte gillar när personen föreläser, att den är för privat.
Stan, uppmötande av Malen, Linnan o hennes vän Erika. Ett himla spring efter vit spray-hår-färg, uppgivna sittande på lunch hak.
Promenad hem, börja ta ut löshår, håller fortfarande på när Malen kommer, håller fortfarande på när Linnan o Erika kommer 1½ timme senare.
Det dricks vin, fixas mat, tas ut hår. Prat ständigt och ljudvolymen ökar långsamt men stadigt. Sätter oss till bords, ny vinflaska, mat på bordet, prat prat prat.
Kvällen fortskrider med fler flaskor, ett ständigt härligt avbrytande och hög ljudvolym som till slut gör mej lite hes men lycklig. Sista slingan tas till slut bort, hårbottnen ömmar och det egna håret känns extremt tunt, men vinet i ådrorna och de nyöppnade ölen som skulle ha sparats till morgondagen gör att det inte funderas över.
En middag, inte som De tre vännerna och Jerry, utan likt 4 personer som har känt varandra alltid men som bara behöver uppdateringar.
Sista bussen hem för gästerna har redan gått när de far.
Glad i hågen sittandes på köksgolvet i röran, reder ut tovorna. En dusch 4 på morron, lite mörkrädsla men en enorm trötthet som tar över. Ser på disk och röra som bevisar om en trevlig kväll, ramlar i säng med blött hår. Drömlöst och medvetslöst, vaknar som jag somnat.

Ikväll fetaste maskeradfesten under året på Farmen. Försöker peppa igång.
Regn och tråk utanför fönstret, chips o cola i köket, dator och frukost i sängen.
Det ser ut att bli en bra helg.

Skönast idag!

Ramlade via en blogg in på den här bloggen, och just detta blogginlägget var det bästa som hänt mej idag! Det var riktigt riktigt längesen jag satt och skrattade HÖGT ensam framför datorn och kände mej som en retard, men lätt värt!
Dock kan det verka absurt med tanke på att hon först skriver om sin nya diagnos. Men hennes klockrena beskrivning av kvinnor me bruten fot etc som går till jobbet är så sjukt underbar!

Kärlek o sånt

När man var runt 10 och började bli småkär i pojkar eller töser men inte visste hur man skulle göra, när man tittade på de äldre och tyckte att de hade så mycket enklare som bara blev ihop utan problem, ja då tänkte man (jag) att det skulle bli enklare på högstadiet.

På högstadiet var det väldigt problematiskt eftersom det handlade om att bli tillsammans med "rätt" person som det inte skulle bli en massa dåligt tissel o tassel om bland folk, utan istället imponerade och avundsjuka ögonkast från vännerna och andra. Dessutom var det problematiskt eftersom man (jag) inte visste när man faktiskt var tillsammans och när man bara strulade runt. Räckte det att man hade strulat på en fest och sen en kväll kollade på film tillsammans och kramades? Eller krävdes det att man dagligen hängde och vågade gå genom skolan tillsammans och hålla hand? Man såg då på de på gymnasiet och tänkte att där skulle det bli enklare, där skulle man ha listat ut exakt hur saker och ting gick till.

På gymnasiet fanns det plötsligt inte lika lätta offer att bli tillsammans. Man (jag) hade ju haft många och kortvariga förhållanden förut, och man insåg nu att det kanske inte gick till på det sättet utan nu skulle det vara mer seriöst. Snubbarna blev nu svårare och mognare, iaf vissa, men det kändes fortfarande som att det var lite på låtsas. Man bodde fortfarande hemma men hade liksom brutit sig ur barndomshemmet till den grad att man inte kände för att hänga inne på ens rum hela tiden när pojken var på besök, men ute bland familjen kunde man ju inte va, och att hänga runt på stan eller skolan jämt blev ju urtråkigt. Man (jag) såg de som hade flyttat hemifrån och kanske t o m redan flyttat ihop med någon, och man kunde knappt vänta dit då man skulle kunna få göra precis som man ville.

Efter gymnasiet kände man sig vuxen men insåg inte att man fortfarande var 19. Man (jag) trodde att nu började det glada livet, flytta ihop, vara tillsammans länge, göra bra val som skulle pusha en framåt till den framtid man hade längtat efter så länge. Man trodde hela tiden att "framtiden" var någon slags slutstation man skulle kunna komma fram till och sen bara vara där för alltid. Förståndet sa en inte att framtiden alltid skulle glida ifrån en och förändras hela tiden, likt årstiderna man hela tiden tror sig befinna sig i utan att nästa snart ska komma eller ens finnas där framför en. En dag vaknade man dock upp och insåg att nä, det fick nog vänta ett tag till det där med att träffa mr/miss right. Men om ett par år, när man har stadgat sig någonstans, när man vet var man är och hur länge man ska vara där, då..!

Och så sitter man här då, i framtiden som numera är nutid och undrar vad fan man har lärt sig. Istället för att bara inse att det kanske inte finns något svar eller ett enkelt sätt att leva, att det aldrig kommer bli så där enkelt "sen" som man alltid har trott, så väntar man (jag) på att saker och ting ska lösa sig. Istället för att bara vila i det som finns just nu så vill man ha framtiden här och nu då man kan sluta fundera över allt, över kärlek och ensamhet, över vem det ska vara eller inte vara, över hur det ska bli eller vara just nu, ja istället för allt detta så har jag någon slags panik över att framtiden måste komma NU, innan jag går itu och sedan fortsätter att gå itu tills det bara återstår tusen småbitar av det som en gång var en ensam men självständig person. Kanske inte var lyckligare, men heller inte lika förvirrad och schizofren. Paniken kan inte släppa mej.

Jag kan inte längre tänka framtid, jag vill ha den här och nu, och det som finns här och nu får gärna snart bli dåtid som jag kan se tillbaka på lika mycket som jag numera kan göra på mellan- och högstadie, gymnasie och eftergymnasie-tid. Sen vad den framtiden skulle innebära vet jag inte riktigt. Bara det att det skulle vara enklare och annorlunda.

Jag har, med andra ord, inte lärt mej någonting..

Jahapp

Jag visste att livet var lite väl okomplicerat.. Man ska inte tro det utan att ha rannsakat sin egna hjärna först ordentligt! Där gömmer sig nämligen oftast en hel del klurerier som man egentligen går runt och funderar över, men som man, när man ska känna efter hur man mår, trycker undan så man snabbt kan glömma dom och inte lägga med dom i beräkningen på må-skalan.
Helvete me

Sol idag igen i Ume, fan vikken tur. Det underlättar en hel del att vakna när solen skiner in genom fönstret. Sen att man ändå ligger kvar i sängen i 1½ timme o funderar... ja, det känns liksom ok.

Jag kan inte bestämma mej för om ja ska gå på seminariumet imon eller inte.. Nästan ingen kommer gå dit, och då kommer en automatisk reaktion i kroppen som säger att man har ett visst ansvar rent samvetsmässigt så inte läraren kommer sitta där själv och INGEN kommer. Usch va hemskt. Men det ligger ju faktiskt inte på mitt ansvar, det är ju inte så konstigt att det blivit så att ingen går. Dessutom är det inte riktigt mitt ämne, funktionsnedsättning och bemötande som en kombo. Men jag har ju läst o allt.. ja, vi får la se.

Igår fick jag o ett par andra frågan "säger ni `könsroller`?" "Mjaa...?" svarade vi osäkert eftersom det kändes lite som en kuggfråga från läraren.. "Jamen det kan man ju egentligen inte säga eftersom roller är något som man väljer på scen t ex medan en könsroll är något du inte direkt kan välja utan mer eller mindre automatiskt hamnar i".
Jaha, tack för den. Då fick man sitta där och känna sig asdum för att man använt "roll" i sitt vokabulär. Kunde hon inte bara ha sagt vad hon ville direkt? Var hon tvungen att fråga oss först så man avslöjade sig att man var en dum jävla humanist. Faneh

Mini-flytt

Ja, idag har jag miniflyttat ungefär 1½ km.
Syster ska åka till Halmstad och vara där till på söndag, så då flyttade jag hit, hem till henne. Ska se ifall mörkrädsla kommer och hälsar på eller om jag kommer må bra här. Än så länge känns det som att jag kommer må finfint!
Eget kök, stort vardagsrum o sovrum, badkar, stor hall, eget köksbord. Allt det där som många människor tar för givet. För mej helt fantastiskt.
Så nu ska jag bara luta mej bakåt och ha det bra..

O herre ge..

Jag läste nog den mest intressanta kommentaren på en annan blogg denna morgon.. det löd så här:

Jag trodde det var ngt socialt snarare än biologiskt som gjorde att tjejer blir kära i sina kks. Men iochförsig, jag har hört en teori som säger att kvinnan tappar lusten om hon är med en man förläng utan att bli gravid. Blir man inte gravid är det dags att börja leta efter andra, således tänder kvinnan på andra män… vet inte om de låter lite långsökt?

Det kommer från detta blogginlägget.

Jag blir lite orolig då... Och detta kommer snurra i mitt huvud hela dan vilket jag inte ser fram emot..
I ofs ska jag till kvinnokliniken idag för att göra ett härligt cellprov, det vill säga: Slänga upp benen åt varsitt håll inför en främmande snubbe, som det alltid är som gynekolog på sjukhuset, och "försöööka slappna aaav".. Jävligt lätt du när man ligger där och visar sitt halvheliga i en väldigt underlig situation som inte innehåller lakan, halvmörker och mys. Bara steril sjukhusmiljö, metall-instrument och gummihandskar..
Men får la fråga han om detta kan stämma.. eller kan man fråga sånt utan att skämmas lite? Jag är inte helt säker på det..

Ofeministiskt

Om man hela tiden försöker att inte göra så som man vet är typiskt manliga och kvinnliga normer och könsidentitet, blir det då inte egentligen efter kön fast åt fel håll på ett annat sätt?
Hmm, känner att denna tanken inte är riktigt klar i mej själv än, därför risk för fett schizoblogg-inlägg som kommer bli ofärdigt, men skit i det.. jag funderar bara lite så här precis innan ja ska somna..
Det jag menar är:
Om man menar att "du som kvinna har ju faktiskt diskat nu tre dar i rad, och det är ju typiskt helt enligt könsrollerna, så därför tar jag disken ikväll"
Då blir det ju fortfarande att man lever efter könsrollerna på nå sätt. Självklart är det bra att man öppnar upp sina ögon för sin relation och när man kanske bara går på autopilot och kommer på när man lever efter könsroller man inte vill ha. Men genom att påpeka att man kanske gjort och levt efter något typiskt könsrolls-aktigt så lever man ju även efter att kön spelar så himla stor roll, och att man måste då "jämna ut" könsrollerna så de åter igen blir jämlika..
Det jag försöker säga är att jag gör, vill och tycker ju saker, och att dessa saker inte har så mycket med vilket kön jag har (hoppas jag). Jag vill ju se på människor efter deras egenskaper, kulturella tillhörighet och därmed en viss identitet oavsett om vi snackar etnicitet klass eller nått annat som påverkar den i dens vardagliga liv, vad den tycker om saker och ting, hur den väljer att leva. Inte efter kön. Jag vill inte gilla en snubbe bara för att råkar ha det motsatta mellan benen än vad jag har. Jag vill ju gilla den personen för att den personen är precis just så som den är.
Jag blir så förtvivlad när kön spelar otroligt stor roll, även i feministiskt arbete eftersom det egentligen bara till viss del handlar om könet i sig själv. Det d annars även handlar om är ju att man inte ska bli diskriminerad enligt kön. Hur menar jag då att det inte bara handlar om kön? Jo, jag menar att de tillskrivna egenskaperna och tillräckligheten man även tillskrivs sitt kön då egentligen inte handlar om kön.. hmm.. nu håller jag inte riktigt med mej själv längre, haha, men strunt samma...

Det jag försöker förklara för mej själv är tror jag att, som jag skrev ovan, jag inte gillar när motverkan av könsroller blir så påtagliga i mitt vardagliga liv eftersom man då bara ser könsrollerna och inte att jag kanske råkar gilla att diska. Jag tror det är farligt att bli för rädd när någon råkar göra mer av det ena än den andra, när man försöker vara så jämlik att man inte ser att man faktiskt kanske gillar att pyssla med olika saker i hemmet, oberoende på kön. Jag råkar faktiskt gilla att diska, men jag finner ingen direkt njutning i att laga mat alltid, jag hatar att städa och att tvätta är det tråkigaste jag vet. Jag har strykt en tröja på 2 år, jag råkar gilla musik och film, politik och svåra frågor över knasiga dilemman som ja kan gå och fundera över. Detta gör mej till Emma...
Och detta gav mej egentligen.....inget alls. Men så kan det vara ibland.

Emma som liten

Idag precis när jag o Linn entrade Röda rummet kom jag på en liten anekdot om mej som liten som jag var tvungen att berätta för henne direkt, trots ett stort prata-förbud (som ju alla andra uppenbarligen skiter i, så nu gjorde jag det med).
Jag berättade iaf väldigt tyst viskande just detta:

Nån gång när jag var runt 8 eller så, tyckte jag att min familj svor lite för mycket (eller "svärde" som man sa då). Jag kom då på den fantastiska idén att jag skulle sätta fram en glasburk i köket där det stod nått som "Svärdoms-burken" eller nått liknande på. Reglerna som jag framförde till den skeptiska familjen var att för varje svordom man sa skulle man lägga i en 1-krona i burken. Om man svor flera på raken var det en krona för varje enskild svordom. Min familj var ytterst skeptisk kommer jag ihåg, men gick motvilligt med på detta.
Efter ett par veckor var det ganska många 1-kronor i burken (som sagt, vi/dom svor ganska mycket just då), men jag hade märkt att antingen intresserat av att lägga en peng eller att svära hade minskat, så jag bestämde mej för att uppdraget var slutfört. Och då kommer vi till poängen.
Jag tog alla pengarna.
Jag lensade burken!!
De pengarna som egentligen ju tillhörde alla i familjen, som vi kanske skulle ha köpt en minimal godispåse för (vi måste här nämligen komma ihåg att mängden pengar var bedömt utefter en 8-årings omdöme där allt räknas i antal Jenka-tuggummin man kunde köpa) och som då hela familjen skulle ha kunnat glädjas av. Men istället tog jag alla pengarna själv med förklaringen när jag mötte protester, att det ju hade varit min idé!

Detta säger ganska mycket om Emma som sådan, men speciellt som liten. Där min verklighet var den enda viktiga, där jag ansåg mej ha en massa rättigheter utifrån mina egna önskningar och kunde strunta i att jag visste någonstans att det var fel. Något man idag borde göra oftare när ens omdöme ändå har ändrats lite.
Ja, vi borde ofta strunta i känslan som säger till en att: Nääj nej nej lilla du, så där fååår man faktiskt inte göra för det är fel. Varför? Det är det ingen som riktigt vet förutom att du har lärt dej sen barnsben att så gör man helt enkelt inte.
Vi borde gå emot det där iaf ibland när det är normbrytande, när vi märker att det kanske ger oss mer att strunta i gränser eller när vi är nyfikna på vad som händer om vi gör nått som ingen förväntar sig av oss! Vara egoistiska, nyfikna, våga göra fel, testa våra kroppsliga kunskaper, märka att folk förmodligen gillar oss endå trots att vi är dåliga ibland.

Hejja Lill-Emma, jag tycker fortfarande att du hade rätt till pengarna!

Helg-stolthet

Jag tycker det är konstigt när man träffar folk på lördagar eller söndagar, och de sitter och skryter om hur packade de var kvällen innan. Det är väl en sak om man får en sån där praktfylla, är hur glad som helst och har haft det riktigt riktigt roligt. Men när det bara är att man var så sjuuukt jävla packad och inget mer, ja då förstår jag det inte riktigt.
När kommentaren sen med kommer om "ja, jag e fan fortfarande full" som ett stort pluspoäng, då vet jag inte riktigt hur jag ska reagera. När personen uppenbarligen är så galet nöjd och man får känslan av han/hon faktiskt sitter och skryter om att den fortfarande är full, och är lycklig över det. När den tycker det är helt fantastiskt härligt.

Jag blir med fascinerad över när man träffar helt nya människor, de inte ens höjer ögonbrynen över ens närvaro och inte verkar ett dugg intresserade av att man sätter sig vid deras bord. När man kan sitta där och se rakt igenom deras relationer. När man ser hur killen får all uppmärksamhet, hur han tar den genom att spexa och tala högt och jämt. Hur tjejerna sitter lite vänd mot honom och låter sig avbrytas hela tiden. Att bara sitta där bredvid dessa helt nya människorna, och kan se sociala o genus strukturer i dess renaste form.
När man direkt känner av vem som flirtar med vem, och som därmed blir störd när någon bryter in i samtalet och är så där härlig och glatt öppen. Hur då den personen som flirtat stänger in sig lite, blir osäker och irriterad och försöker återta kontrollen över situationen.

Jag gillar då att bara sitta som åskådare, varken säga eller göra något, och kunna le åt människor. För det är människor som bara är som de är, som förmodligen inte ser sig själva utifrån alls, som jag över huvudtaget inte känner och därför egentligen inte kan döma rakt av men heller inte kan låta bli, och gilla att jag gått mer än 2 år Kulturanalys nu och kan vila i det.

Jag gillar söndagar.

Emma som 19

Idag när jag fortfarande låg kvar i sängen fick jag för mej att jag skulle rensa bland mina kläder. Jag började med backarna under sängen, där jag har kläder jag sällan använder så som träningskläder (hmm säger ju en del) pyjamasar, schletna fula men sköna t-tröjor o sånt. Det blev nästan inget kvar.
Efter det gick jag hårt på min vanliga garderob som även funkar som allmänt släng och vet-inte-vad-jag-ska-göra-av-det-så-lägger-det-här-så-länge vilket brukar bli för alltid. Där började en total ångest. Hittade kläder jag inte använt på flera år, byxor jag hade på mej för bara ett par år sen och som jag nu inte ens får upp halvvägs, tröjor och linnen som jag var värsta kick ass bruden i förut men som nu bara skulle funka som en ploj grej där jag skulle se ut som en förvuxen bebis, kjolar som var korta och snygga men som jag nu skulle visa hela röven i.
Men det värsta var faktiskt byxorna. Såna byxor som när jag köpte dom tänkte att "om jag bara går ner nått kilo kommer de sitta perfekt". Jag kände mej helt enkelt tjock när jag köpte dom. Dessa som jag nu inte ens skulle komma i om jag så smörjde in mej i vasselin och pressade tills jag blev blå.

Jag vet inte riktigt vad detta säger egentligen... Att jag alltid haft en skev självbild? Att eftersom jag var så jävla snygg när jag var yngre men ändå kände mej tjock och ful skulle kunna betyda att det är ungefär detsamma fortfarande? Att jag alltså inte heller är så stor nu som jag tror?

De värsta byxorna jag hittade gjorde att jag skrattade till. Fast det var ett glädjelöst skratt, fel sorts skratt, som bara innehöll bitterhet och en skör tanke tillbaka till tiden när jag köpte dom. Minns att det var tiden efter Göteborg, när jag kom tillbaka till Halmstad. Det är ett par Cheap Monday byxor i storlek 29/34 och jag minns att jag funderade på att köpa en mindre storlek. Jag hade ju för fan knappt ätit på 5 veckor, inte alls konstigt att jag kom i dom då! Dom är så otroligt små om man tänker på vilken kroppsbyggnad jag alltid haft med plutig rumpa och breda höfter. Dom är så yttepytte små!
Stackars lilla 19-åriga Emma. Så lite hon visste om sig själv, så dåligt hon mådde, så illa hon tyckte om sig själv, så tjock hon kände sig i dessa små små snygga stuprör.

Det ger en liten tankeställare som jag någonstans alltid går och bär på. Att det handlar inte om storlek. Det handlar inte om att jämföra sig med människor man ser på stan. Det handlar inte om att äta mindre, träna mer, vara duktig flicka, vara snygg jämt. Allt det där som man vet men som man ändå inte lever efter. Är så lätt att tänka rätt ibland, att det handlar om en själv och självkänsla, utstrålning. Att det inte spelar någon roll ifall någon säger till en att man viss det duger. Att man är fin och inte alls behöver fundera på det. Spelar ingen som helst roll. Det handlar bara om en själv. Att kunna stå emot, tänka annorlunda, acceptera, vara glad att man är som man är och allt sånt där som man vet att man borde tänka men inte gör. Att det är samhällets norm som fuckar upp min hjärna, det fruktansvärda kvinnoidealet som bråkar med min kropp, det ohälsosamma levnardssättet åt båda hållen..

Det blev till en schizodag detta. Då man o ena sidan vill fara till IKSU på en gång och cykla på träningscykel tills det nästan inte är kvar nått av en, och där man o andra sidan vill gå och köpa en påse chips och dip och bara i ren trots mot alltihop lägger sig ner och hetts äter. Man får ju hoppas på ett mellanting.