Överdriven tramsdekadens

Snö ute, emma inne.
Så där lite ensam som man blir när någon vart en nära ett tag, men sen hoppar på en buss o far iväg. Så där ensam man blir när det är busväder ute, alla är hemma hos sig, man måste läsa och studera, men inte riktigt orkar.
När man kommer på att man har på radion som lite sällskap, ska man bli rädd då? Eller är det bara så där mormors-härligt?
Vågar nästan inte sätta mej och läsa eftersom jag blir så trött. Förra gången jag försökte innan idag somnade jag. Dosan är slut, redan övertrasserat konto och ingen möjlighet till pengar förräns imon. Hjärnan strular. Men mat hade jag i frysen visade det sig. Har inte öppnat den på ett par veckor. Jag klarar mej. Som vanligt.
Men jaha, då är man där igen. Inget ger mej mer ångest-nära-känslor. Denna gången försökte jag verkligen, ville jag verkligen, provade jag verkligen. Men det räcker inte. Det gör ju tyvärr inte det. Risken är väl bara att man förlorat en möjlig bra vän på samma gång. 2 förluster.
Det finns ingen tid för eftertanke. Ingen tid för att stanna upp och se vart man är. Tentaveckan tar över och jag måste läsa min bok om språk och maskulinitet, högstadieskola all over again och sanningar jag hört förut. Så kan det va.
Hoppsansa, bjällerklang bjällerklang, cykla bakofram, o hej och hå och annat sånt käckt! Tjohejsan, mörker snö tenta ensamhet och annat sånt är skoj jajjemen hujedaneja nu ska vi på logen o dansa