Hoppsan Kerstin

Höstmörkret har nu kommit till Umeå på allvar och ögonen börjar gå i kors under föreläsningar, när man läser viktiga böcker eller verkligen MÅSTE vara vaken och koncentrerad.
Alla andra timmar på dygnet är det inga som helst problem att hålla sig vaken och allert. Alltså är ögon-i-kors-syndromet endast psykiskt. Som all annan skit.

Men trots mörkret, trots trötthet och trots en viss depressionsomfamningsmöjlighet är jag vid god vigör. Ja, jag skulle faktiskt vilja säga att jag är på ett ganska gott humör. Misstänksamheten mot detta sprider sig, självklart. Men jag har än inte hitta fallgropen. Den kommer när den kommer. Som vanligt.

Snart november. Det borde vara annorlunda. På alla sätt

Att erkänna eller inte erkänna är aldrig en fråga

Det hände precis en sån där grej som man antingen aldrig berättar för någon för att slippa skämmas, eller som man berättar för alla för att bearbeta det.

Jag väljer nummer 2.

Kom precis på mej själv med att stå hängande över brödrosten, stirrandes på mackan som var mellan de glödande stängerna nere i maskinen och viskade (med bebis-stämma) först tyst "mackissen?"... väntade lite o ökade i styrka "mackissääään?"... o ropade sedan, fortfarande med bebis-stämma "MASKISSÄÄÄÄÄN??!!" Kom sedan på vad jag gjorde så gick o satte mej vid datorn istället.

Kom och hjälp mej

Stog och diska då detta citat for genom huvudet

"Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter"



Dep.re.ssiioooooooooooooooooooon!

Att dricka 4 liter vatten i panik eftersom man inte kan göra annat

Ja herre ge va jävla trött ja e i hövve nu!

Jobbar på min rapport till Nordmalings kommun.. Och den innefattar siffror.. SIFFROR!! Jag har fan inte använt mej av siffror, procent och stapeldiagram sen jag gick i gymnasiet.. Nästan. Hade en liten tillfällig sinnesförvirring under ett Ica-projekt för ett år sen, men då var det andra som gjorde stapeldiagrammen! Detta är insane!

Det kommer säkert bli bra i slutändan, e bara så jävla jobbigt att skriva nått som man inte riktigt vet vad det ska utmynna i. jag vet alltså inte riktigt vad det är beställaren vill ha!? Det jag skrivit, eller har den haft en helt annan idé i huvudet och kommer därför nu att bli besviken på mej o mitt jobb? Hoppas nischt

Jag e hungrig, trött, har ont i ögonen och känner av min magsyra eftersom jag vatt sjuuuukt stressad senaste veckan. Inte braow.

Time to slappna av lite kanske... Kan jag göra mer på rapporten idag? Jag tror faktiskt inte det.. Eller, säkert, mer kan man alltid göra. Frågan är om det kommer göra hela saken bättre eller sämre. Me don´t know

Och åter igen har jag strukturerat upp mitt huvud o funderingar genom bloggen. Alltså betyder det att ett fåtal stackare kommer att sitta o läsa om ingenting men allt för mej. Eh, sorry.

Realist javisst, men ibland måste man leva i förnekelse

I en stressad och pressad situation, en helvetesvecka för att tala klarspråk, känner jag harmoni och ett välmående jag knappt minns.
Det är liksom okej att vissa saker är skit. Det finns ju en hel del som är bra.

Äckligt positiv.
Huvva, vars ska detta sluta?

Där ser man...

Jag fick frågan precis på msn av en vän hur det är med mej. Jag svarade:

jo tack, det är stressigt, mycket å göra men ganska fint...
det är vackert i Ume nu me alla löv, kylan, frosten och mössorna på folks huvuden. Så jag är hyffsat lycklig.
Kall o torr höst. Bra grejer. Låter löven som ligger på marken att fortsätta vara torra så de prasslar när man sparkar runt i dom.. det gillar jag skarpt

Det måste ju betyda att livet är ganska bra just nu... tänker jag...

Att smågråta framför datorn en söndagkväll av en fin anledning

DN-artikel

Tonight is gånna be de night aj will remeeemböö

Yes. Jag e på grymt bra humör idag. Jag gillar´t. Jag e i stort sett helt frisk. Och nu ska jag in till stan för o köpa en låda vin till mej, emma o förhoppningsvis elfoffo och allt vad eftertanke och förtanke är ska försvinna ur mitt huvud och jag ska bara göra göra göra göra!!! tjihooooo

Förresten, igår fick jag lära mej att bokstaven å är ett a med ett liiiitet gulligt o ovanför. Skulle kunna vara veckans sötaste kunskap.

Fanzy frajday!!!!

Hur hetero är din spotifylista?

Ja det frågar sig Stockholm Pride hemsidan.

Bara det att dom frågar hur hetero den är och inte homo signalerar för mej ett normtänk. Att de som testar kommer att vara mest hetero, näst efter det möjligtvis homo.

Och inte nog med detta. Dessutom är namnen du behöver ha på din playlist för att förtjäna några som helst homo-poäng sådana som Timberlake, michael jackson, Robyn & Kylie Minouge. Skit bra musik alltså!

Ellööööööör

Nja, inte riktigt va enligt mej. Och då måste jag ju vara totalt hetero uppenbarligen.
Och ja, jag förstår precis som alla andra (eller, haha just det, inte alla människor utan humor...) att det är en himla massa procent av ironi bakom denna kampanj och att det förmodligen mest är för att locka folk till deras hemsida som Pride gjort detta.
Men fy helvete va misslyckat i så fall!!

Vill man verkligen anspela än mer på både hetero- och homonormen än vad som redan görs? Känner man att vägen att gå för att finna stöd hos de personer som befinner sig utanför sin redan tajta klick där man har stöd är genom att säga det som folk redan tror sig veta? Jag är skeptisk.
Att jag är den som säger följande är ganska talande om man känner mej:
Man ska aldrig, och då menar jag A.L.D.R.I.G. förutsätta att personer förstår ironi, att de är så medvetna om ens bakomliggande tanke att de med ett fniss kommer att lägga till sin spellista för att se hur bögis eller flatig den är, och sen tänka "haha, ja va roligt, då ´vet´ jag det liksom! haha, ja dom e för roliga dom där. Heja heja"
För folk som e dum i huvvet kommer inte att tänka så. Och folk e dum i huvvet. Det förstår man om man bara befinner sig utanför dörren en helt vanlig dag i mer än 2 timmar och pratar lite slöstrött me nån man inte känner. Eller med nån man känner. Det funkar med.

Ja, aj aj aj sthlm Pride. Det finns fan ingen Pride alls i detta. Jag e lessen.

Och för dej som vill kolla, tihi, hur hetero du är, fniss, kolla in den här hemsidan. För övrigt var jag med min playlist 100% hetero. Tack, då vet jag det till nästa gång jag går ut på krogen. Så slipper jag få identitetskris och börja fundera (ehh, appropå bloggens innehåll kanske jag ska flagga här *ironi ironi ironi*!!). Musiken är, som alla vet, ens gud om man nu inte har nån av de stora 5 religioneran i världen.
Pöss o haj

En hjärna som börjar bli frisk och därför är på högvarv... were will it end?

Har suttit i eftermiddag och nu på kvällen och tittat på när Fredrik Lindström far runt i Sverige och kollar på dialektmysterier. Jag blir lycklig av sånna program.

Dessutom blir jag nyfiken och en himla massa funderingar börjar ticka o tacka i hjärnan. Speciellt när en av tanterna från gnällbältet sa "De där tyckte sig va lite finare, lite förmer, och ville därför inte umgås. Så kom det sig att de här två byarna aldrig träffades eller tyckte om varann".
Fy bövelen va intressant! Undra om det är därför det ser ut så i byarna häromkring, att det ligger en massa historiskt gnabb o trams bakom alla dagens fejder, så nu vet man inte ens längre varför man inte gillar varann.. Det bara är så eftersom det alltid varit så och eftersom man blivit uppfostrad te å tycka så.

Iiiiiiinterestiiiing

Kan en kulturanalytiker som egentligen inte kan direkt det här med dialekter och grejer börja luska i sånt där? Jaaa, vafö inte?
Kul o se vart D-uppsatsen kommer att sluta. Jag e fan pepp på att börja skriva den snart! Ska bara komma på för vem ja ska skriva den, var jag ska göra fältstudie och vad den ska handla om... Piece of cake

höhö

Aouch

Läste nyssen:

If I died today, would there be anything you wish you had said to me?

Sånt man inte vill tänka på men ibland gör ändå.
Kan vara bra att fundera på, kan även vara destruktivt som attan.

Allt jag ville just nu. Tjaow!

En sån där knäpp dag då man inte riktigt vet nått alls

idag önskar jag att jag hade magisk kraft så att alla mina önskningar och befallningar skulle gå i uppfyllelse. Och inte på ett "då hade jag köpt en helt ny garderob och SEN gjort världsfred"-sätt utan mer....:

Jag hade samlat alla personer jag mötte och stötte mej med när jag var en sämre (eller, inte sämre kanske, bara en annan och svagare) emma än vad jag är idag.

Jag hade tackat vissa personer för deras tid och engagemang i mitt liv, vissa hade jag bett om ursäkt till och andra hade jag skällt ut. Fast de flesta hade jag nog tackat ändå.. Jag har funderat de senaste dagarna på alla snubbar som varit mina nära vänner som jag plötsligt blivit blixtförälskad i och sedan lagt all skuld och skam på dom och deras val och beteenden.

Jag har funderat på alla vänner och ovänner (som i icke vänner men inte ovänner som i "jag gillar inte dej") vars liv jag har tvingat mej in i, eftersom jag i stundens hetta ansett att det ska ha legat i deras intresse att faktiskt vara med mej och vilja veta vad jag tycker om saker och ting.

Jag hade bett om ursäkt för alla de gånger då jag på fester blivit ledsen bara för att jag har alkohol i kroppen och ett sorgset sinne som jag måste dela med mej av, och därför helt enkelt bara i just den stunden försökt att hitta varför jag är ledsen och då egentligen hittat på nått som passade precis då... Alltså inte direkt sant. Mycket för att få uppmärksamhet men mest för att jag inte haft möjlighet att hantera vad kroppen har försökt att säga.

En sån dag är det idag. Och det är bara lunch.
Att vara sjuk gör en småsnyftig och lättmanipulerad. Kul att gå till hjärnskrynklaren idag haha.
Och appropå det... Det är så roligt att folk i allmänhet blir obekväma av att jag säger att jag går hos en terapeut. Många anser eller har lärt sig att det ska vara nått skamligt, något man hyschar om och som man har för sig själv.
Nischt I say
Jag berättar ju inte för folk i allmänhet vad det är jag o min skrynklare pratar om, inte ens de allra närmsta vet allt, för de ska inte veta allt.
Men faktumet att jag går dit är nått vem som helst kan få veta. Intressant vilka ämnen som gör folk obekväma. Och vad anledningen egentligen är.

Ja, jag är en HYSTERIKA
uj uj uj

Booooooooooooooooooooooooooom chackallack

Min hjärna väger obehagliga 40 kg. Mina ögon svinsvider i dubbel bemärkelse och min kropp skriker "soooov men stanna vaken, sitt uppe men gå o lägg dej, läs men det pallar du inte så glo på tv vilket gör ont i dina ögon!!"

Fucking hell

Och jag e så sjukt less på att tycka synd om mej själv efter alla dessa veckor. Men what to do? DET ÄR JU SJUKT SYND OM MEJ!
Och dessutom ska ja till hjärnskrynklaren imorgon, så då kommer verkligen hela kroppen vara fucked.

Tjihoooooooooooooooooo

Life is beautiful

Jävla skitkropp som inte kan vara 100% bra

I måndags var det FREEEDOOOOOM!!! Då tog jag av skenan på armen. Den blev bedömd som frisk (av en jävligt osäker läkare som gjorde o gör mej orolig, men lev i förnekelse!!) och jag fick lite övningar för armen... som gör ont... eftersom jag inte kan räta ut den över huvudtaget. Spexigt.

Men, igår började då en annan del av kroppen såklart att krångla.. Man får ju inte vara helt frisk, näj näj näj, tänk om livet kunde få vara så där himla bra ibland. Huvva, vad skulle man då hitta på liksom?

Nä, självklart blev halsen igår tjockare och tjockare, ögonen mer och mer ömma och huvudet mer och mer sepä.

Idag är det kalas hos mej. Emma kommer hit för o fix o trix. Spännande. Hoppas det funkar trots knäppt huvud och en influensa-dum-känsla i kroppen. Helvete, svinis 4-real eller vanlig flunsa? Återstår att se.

Jag visste det

Se hela, så sjukt snyggt

Allvarligt men ändå på skoj. Avgör själv

Häromdagen fick jag reda på att man har lyckats få två hon-djur att bli gravida tillsammans... Det räckte alltså med två kvinnogener för att skapa en bebis.

Snart behövs inte mannen nå mer. Inte biologiskt sett iaf.

Framtiden är nått spännande

Rosor på kinden och solsken i blick. Intalande positivt

Jobba jobba jooåååbba

Jag sitter här på kommunhuset och känner hur cashen rullar in. typ. inte alls, men ändå. Jag ignorerar det faktum att jag imorgon har ett litteratur seminarium som jag inte kommer att hinna läsa nästan nått till.. Glöm glöm glöm. Istället låter jag den här dagen gå till intervjuer som jag får BETALT för o göra (helt sjukt! inte men ändå) och sammanställa en massa statistik (hata, hata, hata statistik!).

Det är skit fint väder ute! Och snorkallt.

Var tvungen att gå hemifrån halv 8 imorse för o hinna me bussen hit, och då var det is på pölarna, frostiga löv och isklädda bilar. Jag hade inga vantar o var utan mössa. Dumt. Men solen sken varmt! Och jag tänkte istället på att jag idag får uppleva ungefär 2½ timme fler soltimmar än va ja hade fått om jag fått ställa klockan som vanligt. Gött

Keep it positive

Nu är det 30 min kvar tills nästa informant kommer. Ska kolla igenom frågorna som alltid kan förbättras. Haj

Exakt 3 månader kvar till min födelsedag

Jag har så mycket att göra att jag verkligen behöver en almanacka! Och det är helt sjukt. Det har inte jag behövt sen jag gick i tvåan på gymnasiet, det var vårtermin och alla lärarna hade planerat in alla slutprov på samma 3 veckor. Så det säger inte lite.

Frågan är om jag har bajsmycket att göra eller om det är jag som knappt haft nått att göra på tre år...? Inte van? Nä, det tror jag inte. Bara o hålla ut, snart kommer det att lugna ner sig igen... Typ

Med ovilja att pussla

Humöret är i botten, ögonen svider och det alldeles för svåra pusslet ligger på vardagsrumsbordet och måste bli ihop pusslat. Precis, det "måste" bli ihop pusslat. Då ska man inte pussla när man känner så. Men what the heck, som det är nu finns det ungefär 40 andra saker som jag borde göra ännu mer, men som jag vill ännu mindre. Så då tvångspusslar jag hellre.

Nedan helhetsbild


Det som ska bli resultatbilden... Lite mycket vitt, bitar med mat på och en helvetes massa kastruller, kockrockar o annat skit.

nu när man ändå inte har nått bättre för sig

Igår (fredag) svaldes det en massa stolthet.

Först inför finaste vännen som såklart tog mej i sin famn och visade på stor styrka som vanligt. Det var skönt och precis vad jag behövde. Sannerligen lite mindre ensam i sällskapet.
Efter en kaos sitta-och-dricka-vin-o-grejs-hos-mej-i-tvåsamhet gick vi till NH. Och tur va la d! Efter att ha beklagat mej hemma över standard-inlednings-raggning ("Vad heter du ra? Jaha, vad pluggar du ra?" vilket betyder en lång diskussion om mina värderingar och allt på en gång) mötte jag en männska som sa "Vad fan gillar du för musik ra? Nämn 3 band snabbt".
Svalde sedan stoltheten på dansgolvet. Svalde samma stolthet när jag och främlingen betedde oss som fjortisar och gick åt varsitt håll efter ett skämtgräl och ingen vände och gick efter den andra. Långt efter att han var borta ångrade jag mej, vände och letade upp han. Bra initiativ.

Bra fredag.
Hemsk lördag. Omänsklig bakfylla med fruktansvärd huvudvärk och lesshet på egentligen nått bra.

Kontentan rå?
Ja, jag skulle väl vilja säga att det där med stolthet är ett starkt karaktärsdrag hos mej. Så just därför blir det så tydligt en sån här kväll hur mycket man har att vinna om man skippar fjanteriet. Det är jobbibgt, man blir sårbar, men det kan också bli sjukt bra.

Att redan ha förlorat nått som finns kvar

Antingen har jag blivit folkilsk eller socialt missanpassad de senaste åren. Att träffa folk jag inte känner allt för väl, behöva vara trevlig och inte allt för ouppfostrad, det är absolut inget jag någonsin längre känner för.

Kanske har jag hittat på det själv, men jag har som för mig att jag förut tyckte det var spännande att lära känna nytt folk, få nya bekanta och fler att heja på i stan. Men som livet är nu skulle jag inte kunna bry mej mindre.

Förstå, jag älskar o vara me mina vänner, de är min familj här i Umeå. Det är bara det att jag inte behöver fler. Och har inte behövt fler på väldigt väldigt länge. Bra kan man tycka. Tills det faktum att det inte ens är 8 månader kvar tills skolan är slut. Då Umeå är slut. Då är eran av vännerna som en familj slut. Studenten all over again fast 100 gånger värre, utan att överdriva ens det minsta.

Ska man då ut i verkligheten igen, börja lära känna folk man efter fjärde träffen inte vill känna längre eftersom de uppenbarligen var dumma i huvvet, börja ställa alla de där frågorna om igen som gör att man lär känna varann på riktigt, fatta varandras humor, vad man får säga och inte, om man kan ringa en söndagsnatt eller inte och vara ledsen, sitta tyst med i flera timmar i fullständig harmoni etc etc etc.

En dyster skugga av det som en gång var en ståtlig vänskap kommer ju vara det som finns kvar. Och jag grämer mig självklart redan. Det gör man om sinnesstämningen säger en att man bör försöka vara förberedd.