2 cm kortare

Tack vare en enorm smäll igår är jag nu kortare.. Men vi ska inte gå händelserna i förväg..
Igår for jag från Umeå ner till Halmstad.
Min resa började med att jag inte fattade grejen med att checka in via internet och hur (och egentligen VAD) man sen skulle göra på sjävla flygplatsen..? Fick veta av en förbipasserande flygplansplatsvärdinna (kan inte se snyggt ut på ett visitkort) att jag var tvungen att hämta ut mitt egna boardinpasskort-grejs. Så medan jag förvirrat gick ur kön till lämna-bagaget-grejen passade jag på att fråga hur det egentligen skulle bli i sthlm...? Skulle de kunna fixa så jag slapp hämta ut min väska från planet för att sen checka in den igen på nästa flyg? Hade ju bara 25 min på mej, men hade Sista minuten biljett, d v s två olika biljetter. En från Ume - sthlm, en annan sthlm - Ängelholm. Och nej, självklart kunde de inte fixa detta, "men du kan ju ta din väska, full med spray, mousse, schampoo, överfallsspray och annat smått o gott som du då måste slänga, som handbagage!" Jahaja... bara att rensa skiten...
Väl inne i vänta-på-att-få-gå-ombord-på-flygplanet-rummet, fick jag höra att flyget redan var 10 min försenat. Detta betydde att ja nu bara hade 15 min på mej att byta flyg i sthlm!! Och tiden bara krympte. Väl sittande på flyget var jag så uppstressad av att missa flyget i sthlm att ja satt och slog med handen på låret, bytte ständigt sittställning och suckade högt över säkerhetsvisning som ändå ingen bryr sig om. Kände hur mina svettkörtlar började överproducera äckelsaker, och den übersnygga killen i lika snygg brun skinnjacka som jag började vända sig bort från mej. Väste mellan tänderna "flyg nu då för faaan" och nått måste hört mej, för planet började röra på sig..
Hela vägen till sthlm satt jag och djup andades för att försöka slappna av. Dock totalt meningslöst. Pulsen låg på ungefär 340 slag i minuten och jag tyckte att vi flög ooovanligt långsamt. Väl 12 minuter från att landa ropade flygvärdinnan ut de gater som vi alla hade bråttom till. Detta har ja aldrig varit med om förut på ett flyg. Plötsligt kändes det som att man satt på ett tåg där de ropade ut "Ni som ska till göteborg med flyget som går 20.55, skynda skynda till gate 41. Ni som ska till Ängelholm 21.05 skynda nästan lika mycket som göteborgarna men till gate 42. Ni som ska..."
Där slutade ja lyssna. Det enda som for genom mitt huvud var "42 42 42 42" och jag kände adrenalinet spruta ut i kroppen.
Väl på marken tar det ju alltid en liten stund innan dörren öppnas. De måste satt nytt rekord i fixa-fram-trapp-grejen, för det tog en ministund. Dock under denna ministund insåg jag att übersnygga killen satt o småglodde på mej, icke på ett charmigt sätt, utan bara ett "jävla stressade psyko" sätt eftersom jag satt och småhoppa på mitt säte. beredd att flyga upp när folk väl hade börjat flytta på sig i gången (självklart satt jag vid fönstret). "Har du klocka på dej?" frågade ja därför för att han skulle förstååå att ja inte var flygrädd eller kissenödig eller nått, utan helt enkelt var en av dessa som hade helt sjuuukligt bråttom ut.
Kom ut i gången, slet åt mej min väska så hårt att den gick sönder, slängde bort nån jävla halsduk som nån lagt över min datorväska ("den är min" sa snygga killen "oj, ehh, tihi, förlåt" sa illaluktande för-sent-att-göra-ett-gott-intryck-men-försöker-ändå-tjejen) och spraaang ut ur planet, genom gaten, ställde mej blickstilla för att orientera mej och började springa mot min nästa gate som var 15 gatear bort (här funderade ja över om det kanske var nån som trodde att jag var jagad eller nått, för folk såg lite oroliga ut. Det är aldrig kul att se nån se farlig och stressad ut på en flygplats!). Men jag hann. Jag HANN till min gate!
In i nästa plan, helt svettig och varm och äcklig, och självklart hade jag en plats lääängst bak i planet. Så tryckte mej igenom den smalaste plan-mitts-gången jag nånsin sett med min datorväska hoppandes mellan sätena bakom mej i takt med min gungiga gångstil så alla på vägen fick den på sig, satte mej ner, och började andas normalt vilket jag inte hade gjort på ungefär 2 timmar.
Spänningshuvudvärk men iaf så småningom hyffsat normal puls.
En stillsam 50 minuter lång resa till Ängelholm. Satt och småmyste när *KABOOOM*, nyutexaminerad pilot skulle landa för första gången i dens liv.. Andra gången i mitt liv som detta händer. Folk som sov vaknade med all sannolikhet. Kommentarer runt omkring mej "Men jösses Amanda" "Herre ge" "Vad fan var det där?". Min kommentar till grannen "Hurra vi lever!" och "Ja, där blev man 2 cm kortare". Dock ingen direkt respons. Ryggraden pressades ihop så mycket att det kändes som att man aldrig mer skulle kunna stå som en vettig människa. Men jag levde, och jag var framme!
Pappa väntades i terminalen. Kram och mys och "vilken tur du hann me planet" och klapp på rygg.
Färd till Halmstad i ny bil "Kan du känna ny-bil-doften?" och samtal hem till mamma unisont "Vi åker racerbil hem!".
Så.. Nu är jag här. Med krypa upp bredvid mamma i hennes säng när man vaknat, frukost och katt-kel, lunch hos måmå & måfa, promenad och nu en sovande trött mors andetag i rummet bredvid.
Lätt värt gårdagens jävla kallebalik...