Inte schizo utan normal subjektifikationsprocess?!

Ja, idag har jag med ett svårt ord i rubriken, men ta det lugnt. Jag ska inte bli akademisk och tråkig, det finns tillräckligt många bloggar som är det ändå..
Men ordet har en stor betydelse idag för mig.
Satt och läste "In på bara benet" idag i röda rummet, så där mest för skojs skull hur fan nu det har gått till, då jag läste om just subjektifikationsprocessen och subjektets agentskap i diskurser (förlåt, no more, lovar).
Vad menar jag då rå?!!
Jo, att genom att vi hela tiden ingår i olika diskurser, olika sammanhang där det råder olika sanningar om hur man bör vara, agera, prata etc och vi där med får en mer eller mindre klar identitet som vi både har skapat själva men som även andra skapar åt oss via t ex förväntningar, så kan man ibland känna sig schizo.

Jag skriver ju ofta här i bloggen att ja känner mej sjukt schizo, att jag inte riktigt vet vem jag är eller vad jag tycker, och kan fundera över om jag har agerat efter den jag faktiskt vill vara, eller om ja bara har agerat efter den som andra vill att jag ska vara..
Idag fick ja en liten ursäkt som jag då kan ge mej själv. Som jag kan säga högt till mej själv så att jag vet att jag varken är ensam eller störd.
Författaren menar nämligen i boken att vi ständigt medvetet eller omedvetet positionerar oss till den diskurs vi befinner oss i. Visst har vi alltid ett val mer eller mindre, oftast mindre, men att det ändå inte är underligt att vi ibland bara faller in i någon slags mall, eller tar den enkla vägen ut. Man kan även vara medveten om den identitet man väljer i ett visst sammanhang, att jag som kvinna t ex tar till med "extra feminina" attribut för att kanske få igenom min vilja, ska verka gullig, tyckas synd om eller vad som helst. Detta kan ses som att jag objektifierar mej själv och återskapar de könsroller som där med även senare kommer att förtrycka mej. Men man kan även se det som att jag inför rådande strukturer och diskurser är ett aktivt väljande subjekt, som handlar. Inte helt oproblematiskt eftersom subjektet objektifierar sig självt, men..

Hon menar i ofs också att vi även aldrig kan ursäkta vårt beteende eftersom vi alltid har ansvar över vad vi väljer att säga och göra i de olika sammanhangen, eftersom att vi även måste förstå att allt kan förstås olika, läsas på olika sätt och tolkas utifrån andra ramar än mina egna. Alltså: Det finns ingen sanning.

Detta blir knas i och med min blogg. Det betyder att ni som läser den kan lägga in helt andra värderingar än vad jag vill försöker visa. Att utifrån det sammanhanget ni läser, beroende på ert humör, vem ni tror att jag är, vem ni tror att ni är, om du och jag har en relation sen tidigare eller om du råkar vara en total främling, kanske har du hört nått om mej som inte alls har med min blogg att göra men som ändå kommer att påverka din syn på vad jag skriver, om du är från Skåne eller Jokkmokk, om du är man eller kvinna, har hög utbildning eller inte etc etc etc så kommer du/ni alla läsa detta på olika sätt, och därför måste jag antingen ständigt förklara mej till det yttersta tills man inte längre KAN missförstå det, eller så får jag helt enkelt bara vara beredd att stå till svars för nått som jag inte ens är medveten om.. Det blir plötsligt svårt att bara skriva då.

Och det blev akademiskt iaf, trots att jag inte ville det..

Kontentan var iaf från början att: Jag behöver kanske inte känna mej så där schizo och hemsk och identitetslös som jag ibland kan göra. Och man kan kanske plötsligt förstå varför man ibland hos sina vänner, familj o andra kan bli förvånad över att de så starkt ändrar karaktär och identitet bara för att någon annan kommer in i rummet, man går till en specifik plats eller en så liten sak som att bara för att den har behövt låna kläder av någon med totalt annorlunda stil blir den knas..
Det känns skönt.