Kärlek o sånt

När man var runt 10 och började bli småkär i pojkar eller töser men inte visste hur man skulle göra, när man tittade på de äldre och tyckte att de hade så mycket enklare som bara blev ihop utan problem, ja då tänkte man (jag) att det skulle bli enklare på högstadiet.

På högstadiet var det väldigt problematiskt eftersom det handlade om att bli tillsammans med "rätt" person som det inte skulle bli en massa dåligt tissel o tassel om bland folk, utan istället imponerade och avundsjuka ögonkast från vännerna och andra. Dessutom var det problematiskt eftersom man (jag) inte visste när man faktiskt var tillsammans och när man bara strulade runt. Räckte det att man hade strulat på en fest och sen en kväll kollade på film tillsammans och kramades? Eller krävdes det att man dagligen hängde och vågade gå genom skolan tillsammans och hålla hand? Man såg då på de på gymnasiet och tänkte att där skulle det bli enklare, där skulle man ha listat ut exakt hur saker och ting gick till.

På gymnasiet fanns det plötsligt inte lika lätta offer att bli tillsammans. Man (jag) hade ju haft många och kortvariga förhållanden förut, och man insåg nu att det kanske inte gick till på det sättet utan nu skulle det vara mer seriöst. Snubbarna blev nu svårare och mognare, iaf vissa, men det kändes fortfarande som att det var lite på låtsas. Man bodde fortfarande hemma men hade liksom brutit sig ur barndomshemmet till den grad att man inte kände för att hänga inne på ens rum hela tiden när pojken var på besök, men ute bland familjen kunde man ju inte va, och att hänga runt på stan eller skolan jämt blev ju urtråkigt. Man (jag) såg de som hade flyttat hemifrån och kanske t o m redan flyttat ihop med någon, och man kunde knappt vänta dit då man skulle kunna få göra precis som man ville.

Efter gymnasiet kände man sig vuxen men insåg inte att man fortfarande var 19. Man (jag) trodde att nu började det glada livet, flytta ihop, vara tillsammans länge, göra bra val som skulle pusha en framåt till den framtid man hade längtat efter så länge. Man trodde hela tiden att "framtiden" var någon slags slutstation man skulle kunna komma fram till och sen bara vara där för alltid. Förståndet sa en inte att framtiden alltid skulle glida ifrån en och förändras hela tiden, likt årstiderna man hela tiden tror sig befinna sig i utan att nästa snart ska komma eller ens finnas där framför en. En dag vaknade man dock upp och insåg att nä, det fick nog vänta ett tag till det där med att träffa mr/miss right. Men om ett par år, när man har stadgat sig någonstans, när man vet var man är och hur länge man ska vara där, då..!

Och så sitter man här då, i framtiden som numera är nutid och undrar vad fan man har lärt sig. Istället för att bara inse att det kanske inte finns något svar eller ett enkelt sätt att leva, att det aldrig kommer bli så där enkelt "sen" som man alltid har trott, så väntar man (jag) på att saker och ting ska lösa sig. Istället för att bara vila i det som finns just nu så vill man ha framtiden här och nu då man kan sluta fundera över allt, över kärlek och ensamhet, över vem det ska vara eller inte vara, över hur det ska bli eller vara just nu, ja istället för allt detta så har jag någon slags panik över att framtiden måste komma NU, innan jag går itu och sedan fortsätter att gå itu tills det bara återstår tusen småbitar av det som en gång var en ensam men självständig person. Kanske inte var lyckligare, men heller inte lika förvirrad och schizofren. Paniken kan inte släppa mej.

Jag kan inte längre tänka framtid, jag vill ha den här och nu, och det som finns här och nu får gärna snart bli dåtid som jag kan se tillbaka på lika mycket som jag numera kan göra på mellan- och högstadie, gymnasie och eftergymnasie-tid. Sen vad den framtiden skulle innebära vet jag inte riktigt. Bara det att det skulle vara enklare och annorlunda.

Jag har, med andra ord, inte lärt mej någonting..