Att vara icke-ilska

Jag är inte arg längre.. Eller, alltså, missförstå mej rätt, jag är inte arg på det där arga-hela-tiden-sättet som jag varit så länge som vilket ändå har varit bra för mej. Men det är bland annat därför jag inte kan sända radio längre, har liksom inte de direkta aggressionerna längre som måste komma ut. Detta skapar för mej en liten identitetskris. Ok att den är bra, men det är alltid konstigt att gå igenom en sån.
För mej är det konstigt att komma på att jag går och ler för mej själv över inget speciellt trots (!) att det snöar, blåser, är skitväder och min Ipod som går på "blandning" har satt på någon halvtaskig låt.
Missförstå mej rätt igen, jag kommer aldrig sluta att vara arg och förbannad över samhällets djävulskap som t ex det faktum att jag lever under ett kvinnoförtryck gentemot patriarkatet, att människor diskrimineras dagligen, att personer tar sig friheter mot mej och andra som de inte har rätt till etc. Såna saker kommer jag alltid att vara arg över och skrika högt om.
Men all den där ilskan som jag gått och burit på länge har någonstans på vägen runnit av mej. Den, då jag letar efter saker jag kan bli förbannad över. Då jag går in på Aftonbladet bara för att jag vet att där kommer jag hitta nått jag kan svära högt över. Då jag pratar och umgås med idioter och sätter mej själv i situationer då jag vet att jag bara kommer bli irriterad och nedtryckt. Någon gång la jag liksom av med det utan att direkt reflektera över det. Tills idag när jag var på väg hem från skolan och kom på att jag var glad trots vädret (som jag förklarade här ovan). Att istället för att se killen som bar på en förpackning med en ny dator som en miljöförstörare, fruktansvärd konsumtion och ett finger i ögat på fattiga etc så såg jag en sjukt nöjd snubbe som längtat efter en ny dator efter att den andra hade kraschat med alla hans bilder och dokument på. Chockerande!
Att, som jag o syster pratade om häromdagen, kan tycka om människor inte för att de ska ge mej personligen några förmåner, utan bara för att de är bra och för att man vet att de me tycker en själv är bra.
Men vad ska man göra hela dagarna om man inte är arg längre? Vad ska jag nu prata om med folk? Man kan ju inte prata om och vara arg över härskande sociala normer som drar ner folk i skiten hela dagarna med sina vänner. Då kommer de ju bli less på det istället.
Identitetskris... fast på ett bra sätt kanske... Eller så bara lurar jag mej själv och är fortfarande arg egentligen.. vi får la se.