Påträngande norrlänningar

Jag avskyr när man samlar en massa människor i fack och tror att alla ska vara likadana. Detta görs bl a med norrlänningar, att de ska va sävliga, tystlåtna och "grannen bor 3 mil bort, alldeles runt knuten, hjomänvesst" grejen. Så är det ju självklart inte. Inta alla iaf.
Dock råkar jag under den senaste tiden stött på denna sortens norrlänningar, som gör mej som söderlänning och älskar-min-egna-röst-människa lite osäker. Jag känner mej påträngande och jobbig, skränig och brutal. Dock är det sådan jag är och ändrar inte helt lätt på mej om inte situationen verkligen så kräver.
Som idag i köket i korridoren. Det har flyttat in en ny kille som jag förstått kommer från Boden. Första gången jag såg han i korridoren trodde jag han var en kompis till någon som bor här, för han kom in i köket när jag var där, ställde sig och stirrade lite på mej och gick sen ut. Eftersom här springer runt en massa utbytesstudenter tänkte jag att det kanske var en blyg fransman. Men det konstiga var att han inte kom tillbaka. Ett par dar senare såg jag han igen, denna gången ätandes i köket. Jag hade bråttom och skulle bara hämta en grej på rummet, så tänkte inte så mycket mer på det.
Idag, nu precis, satt jag och åt frukost när han kom in. Jag sa hej, han sa hej, väldigt tyst. När han öppnade kylen precis bredvid där jag satt sa jag "jag tror inte vi har träffats!", han "nä". paus. "Jaha, vad heter du?" "Joakim". Paus. "Jaha, ja jag heter Emma", "happ". Paus. Lååång paus. Killen går.
Helvete, ska det vara så svårt att bara vara lite avslappnad och trevlig i köket?!! Och jag kände mej som vanligt påträngande men samtidigt irriterad över att han inte ens frågade vad jag hette.
Vi pratade om detta igår på förfesten, att jag fått höra att en speciell norrlänning på en fest en gång tyckte jag var jobbig, högljudd och "våldsam" eftersom jag slått till han på armen och frågat "Ärru pepp ellö?!!" eftersom han stod och såg sjukt opepp ut. Detta ser inte jag riktigt som våldsam, men ok.
När jag berättade detta sa Malen det bästa jag hört på länge. Hon menade att om en norrlänning sa "jo" och den andra sa "jo jo" så skulle den sistnämnda norrlänningen ses som påträngande.
Tacka fan då att jag och mina övriga vänner kan ses som to much!

Fast jag gillar dom, norrlänningarna alltså. Iaf dom flesta.
Och jag kommer nog alltid ses som lite jobbig. För mej känns det helt ok. Hellre jobbig och påträngande än lam och avståndstagande.