namnlös

Jag vill dra. Jag vill göra en sån grej som jag o Malin gjorde i våras. Utan rena kläder, utan pengar, utan tid, utan biljetter, utan egentlig möjlighet, utan direkt boende eller ens möjlighet att ta oss dit vi ville. Vi bara drog ändå. Bestämde oss på en kvart. Och drog.
Helt öppet pinsamt och tragiskt kan jag säga att det är bland det bästa jag någonsin gjort. När vi satt i taxin på väg till flygplatsen och kom på att det kunde ju vara bra att säga till folk att vi inte skulle komma imorgon. För vi hade dragit.
Jag vill. Igen. Någonstans men ingenstans. Dit ingen känner mig. Dit jag inte behöver rena eller för den skull varma kläder, pengar, boende på förhand eller ens möjlighet att fara egentligen. Jag vill kunna gå runt, skitig och jävlig, och inte känna någon. Bara vara, hitta tillbaka, komma underfund, ha tid för mej själv och inte en massa måsten, funderingar, behöva-vara-bra-och-snäll, behöva ta hänsyn, behöva vakta min tunga innan den kläcker ur sig nått bara för att få känna, hellre välja att någon är arg på mej än känna inget. Jag orkar inte medömkan, snällhet eller gulligheter just nu. Jag pallar inte ha människor runt mej som verkar bry sig men som ändå inte gör rätt. Just nu gör alla fel. Vad de än gör.
Fan, jag vill dra dit jag stör ingen och ingen stör mej. Och så vill jag sitta där, på en bänk, och tycka sjukt synd om mej själv och tycka illa om alla andra som tvingade mej att dra. För det är lätt att skylla på andra. Det är det enda jag gör. Kan göra.
Och att sitta och skriva på sin egna blogg och fundera över vad man kan och inte kan skriva är inte hälsosamt.
Nu ska jag stänga av datorn och mobilen, låsa min dörr och låtsas att det är världen som stängt ute mej och inte tvärtom.

O´learys

I lödags var jag på O´learys. Där har ja inte varit sen de två gånger ja va där när ja precis hade flyttat hit och man inte visste vars krogarna riktigt låg eller vad det var för slags ställen. Dock insåg ja ganska snabbt att O´learys definitivt inte var något för mej. Ett fetare stekar-wannabe-ställe i Umeå får man leta efter. Och det var så i helgen me.

Jag och mina vänner gick dit för att Maskinen skulle spela. Jag gillar inte Maskinen. Att ställa sig och dansa till en låt som har sångtexten "alla som inte dansar är våldtäktsmän" är för mig totalt absurt och väldigt sjukt. Jag förstår provokationen men det är nått som inte tilltalar mej helt enkelt... Men iaf, en bekant hade gratis biljetter så vi for dit. När vi kom in och satte oss vid ett bord blev jag helt fascinerad över detta ställe. Jag hade liksom glömt hur det var eftersom det var 2 år sen jag var där sist en helgkväll och inte bara för att kolla på fotboll eller hockey. Jag kände att istället för en normal utekväll skulle detta bli ett socialt experiment. Det skulle bli en iakttagelse av vad så att säga ”de andra” gör ute på helgerna och vilka dessa ”dom andra” är som jag aldrig ser. Därför satte jag mej så jag kunde ha översikt över ett par bord och ganska mycket golvyta.

Det jag först och främst såg var fyra brudar som satt vid ett bord och spanade. De talade knappt med varandra utan alla hade sin totala fokus runt sig, vilka som gick förbi, vilken musik som spelades, vilka eller vem som kanske möjligtvis flirtade med dom eller skulle kunna börja om de bara fick ögonkontakt. Alla fyra tjejer hade även en varsin fläschig drink som de satt och sippade på. Var de studenter så förstår ja sippandet, att köpa drinkar på O´learys, eller öl för den delen, är verkligen inte billigt! Sen gjorde de även en sak som jag tycker ser så otroligt komiskt ut, men som jag säkert ibland själv också gör. Men de satt och dansade. Att ”sitt dansa” är nog bland det fulaste man kan göra. Att med huvudet och midjan, kanske lite axlar om det är en kickass låt, digga till låten, hänga me i takten och liksom bara gunga lite fram och tillbaka över bordets kant. Och detta gjorde brudarna, exakt likadant dessutom. Tyvärr såg jag aldrig om någon av dom blev uppraggade. Förmodligen, de var sjukt fina alla fyra.

Bredvid det här bordet satt det tre till synes väldigt unga killar och sippade på varsin bärs. De var mer högljudda och satt och gjorde narr av folk som gick förbi, härmade deras gång eller sätt att röra sig och skrattade så där hysteriskt mycket efteråt att jag tolkade det som att de egentligen inte alls tyckte det var särskilt kul, men de andra skrattade ju, och det är viktigt på krogen att visa att man hör ihop och att man är självsäker. Och det kan man ju göra på dessa excellenta sätt. Plötsligt kom det fram två brudar och ställde sig preciiiis vid deras bord. Detta gjorde mig först lycklig eftersom jag tänkte att ”yes, här finns alltså brudar som vågar ta för sig och ragga upp ett par snubbar, fy fan va gött” och jag skämdes lite över att jag hade varit så fördomsfull att ja inte trodde "stekar-wanna-be-brudar" gjorde det och bad därför tyst om ursäkt till ingen men alla. Dock blev jag besviken. De två tjejerna ställde sig och började dansa mot varandra så där sexigt som de sett på film att de coola och snygga tjejerna gör. Ni vet, det var den där låten som går typ ”low low low low” och så vidare. Väldigt fantasifull låt måste jag säga, verkligen. Och självklart sänkte tjejerna sig mot golvet vid varje ”low” så att de till slut nästan satt på golvet. Dock var de inte riktigt så smidiga som krävs för denna självutlämnande dans, så när ”low:andet” var slut kom de kanppt upp igen, vilket gjorde att de tre grabbarna vid bordet som flabbade åt folk, ja de höll ju på att dö av skratt. Rakt upp i de två stackars dansvilliga tjejernas ansikten skrattade grabbarna grus över deras försök till sexighet. Det som överraskade mej var bara det att sen fick tjejerna sitta vid deras bord iaf. Ja, kanske inte så konstigt. Förlåt mej tjejer, men efter att ha gjort en sån grej, efter att ha fått skratt rakt upp i ansiktet och sen ändå frågar om man får sitta vid bordet, ja då har man ju direkt utgett sig för att vara ett lätt byte.

Kanske nått jag skulle prova på i och för sig.. Att vara för mycket, brutal och skrikig på krogen har jag märkt skrämmer pojkar. Har aldrig förstått varför, men de har väl säkert som mej lärt sig hur det egentligen ska gå till, och alla som avviker från standard-raggningen är ju en galet obehaglig människa. Hade det varit år 1500 och jag hade varit lika avvikande i nån liknande situation då, ja då hade folk tagit mej för häxa och jag hade blivit bränd på bål, eller så hade jag setts som galning och fått gå runt på gatorna och tigga för min egen överlevnad. Jag e galet nöjd över att leva på 2000-talet ändå. Men! Nu ska vi inte gå ifrån ämnet.

Jag måste faktiskt erkänna att när Maskinen väl började spela så var de ganska bra, eller så råkade jag vara i rätt sällskap. Svårt att veta vilket, svårt att skilja dom åt, som en känd svensk har sagt. Men spelningen var faktiskt riktigt bra för att vara skitmusik och jag stördes inte supermycket av att tjejerna runt mej som stod nästan längst fram och tyckte det var jobbigt att jag knöddes, trotts att ja inte ens gjorde det utan självklart blev knuffad bakifrån av folk som ville längre fram. Och tjejen me de enormt vassa smala klackarna som hela tiden spettsade rakt igenom mina Converse hade ju kunnat bli mer störande om hon t ex hade tittat på mej, bett om ursäkt en endaste gång eller iaf sett ut som att hon ens brydde sig lite. Men det gjorde hon inte, så det var ju tur. Så ja, spelningen var faktiskt ok, men jag är ändå sjukt nöjd över att jag inte betalade en spänn på att gå in där, och jag kommer garanterat aldrig göra det heller.

Det tragiska är bara att när jag råkar hamna på såna ställen kan ja inte låta bli att vara sjukt fjortis och bara börja driva me alla dessa stackars människor som faktiskt råkar tycka att där är roligt. Jag menar, vad har jag för rätt att döma dessa människor bara för att de är helt identitetslösa? Bara för att dom har tittat på för många filmer, läst för många mode magasin och lyssnar för mycket på Ebba von Sydow så ska ju inte jag komma där och tro att jag skulle vara bättre på något sätt. Nä, och bara för att jag tycker det är så sjukt jävla hemskt och tragiskt när två tjejer står och ger varandra en lap dance mitt på dansgolvet, när killarna står och dregglar runt omkring, när en kille ställer sig bakom en tjej och låtsas slå henne på rumpan, ja bara för att folk faktiskt på riktigt GÖR sånt på krogen så har jag ju ingen som helst rätt att ställa mej och göra robot-dance eller hoppa runt och in i folk i 2 timmar. Nä, skäms på dej Emma, fy skäms! Låt de stackars vilsna, sorgliga, personlighetssökande ungdomarna vara och håll dej på de ställen där du brukar vara med alla andra människor som har lite självironi och vågar ta för sig. Där råkar jag trivas bättre, och där smälter jag in utan att direkt iaf förstöra någons kväll. Förstörde jag för någon i lördags på O´learys så ber jag om ursäkt. Förlåt mej. Men känn er välkomna att maila mej om saken. Om ni vill ha en personlig ursäkt. Har ni tur kommer jag bry mej.

Lyyysssna!

Ikväll kl 18 sänder jag Bitterfittan som vanligt, och ikväll blir det ett kickass program! Jag känner det i hela kroppen. Det var längesen jag var så nöjd över mina förberedelser inför programmet. Hoppas bara att det funkar att lyssna via nätet nu, vet att det har varit lite strul med det där.. Men försök iaf!
Om ni bor i Ume så lyssna på FM-bandet som vanligt på 102,3. Bor ni inte här eller kanske inte äger en radio-maskin, gå då in på umeastudentradio.se och försök få till det så ni kan lyssna där..

För er som inte kan eller tänker lyssna men som gärna läser min blogg så tänkte jag som så.. Inför varje program skriver jag ner ungefär 5 ämnen som ja ska tala om. Jag kan ju alltid börja lägga upp en sån text varje dag efter programmet. Pallar man inte läsa så mycket så strunta i det. Jag skiter i vilket. Bloggen kommer ju ändå fortsätta som vanligt med...
På återseende! Och lyyysssnnna ikväll!!!!

Fina flickor

Flickor/tjejer/kvinnor som gör sig söta och "fina flickan" aktig genom att fnissa sött, spela underlägsen och vara så där normativa och fina gör mej frustrerad.
Jag gick på en HBK-match i somras på Örjans Vall i Halmstad, och medan jag stod där på läktaren konstaterade jag att mängden tjejer som patrullerade fram och tillbaka framför läktaren var hur många som helst! De gick där i par, sippade på sin läsk och försökte se ut som att de letade efter någon. Vi som stod på läktaren fattade ju direkt vad de egentligen gjorde. De gick och spanade på denna enormt snubb-täta-arena, såg oerhört söta ut och fnittrade oskuldsfullt. Eller som när jag var och lirade biljard. Vid bordet bredvid var det två tjejer och två killar som spelade. Det som utspelades där var så fascinerande att jag knappt kunde koncentrera mej på mitt eget spel. Tjejerna böjde sig låååångt över bordet så deras små stjärtar putade fint, de "missade" och gjorde sig förmodligen sämre än de egentligen var. Fnittrade och konstaterade hela tiden hur sämst de var på biljard. Killarna däremot var snabba i rörelserna, försökte se ut som att de var hur jävla king på biljard som helst, hade nån tävling killarna emellan om vem som var bäst och helt enkelt spände sina muskler inför tjejerna. Uppenbarligen så funkade det ju. Flirtandet var så igång att de till slut nästan inte spelade alls, utan mest höll på med sänka sig själva så där sött (tjejerna) eller hunkade sig som fan som värsta gorillahanen som visar musklerna för flocken (snubbarna).
Vad är det som har lärt oss tjejer att genom att vara nästan totalt försvarslösa, genom att gå fram och tillbaka framför killarna istället för att själv ta kontakt som en självsäker person, genom att sänka oss till en nivå där killarna får kontrollen, att på så sätt får vi även ragg? Vad är det som skrämmer killarna med en rolig, självständig, brutal tjej? En tjej som har kontroll, som vet vad hon vill, som säger vad hon tycker, som sätter idioter på plats. En tjej som bresar på benen när hon sitter, som har häng på brallerna, som rapar och fiser, som är skön härlig och sig själv. Vad är det med det som är så skrämmande? Jag skulle tycka det vore sjukt jobbigt att träffa en snubbe som spelade någon annan, som försökte vara till lags, sa det jag ville höra, var huur gullig som helst och som var så rädd att göra bort sig att han hellre stände av sig helt. Det skulle göra mej så oerhört nervös! Och jag förstår inte vad skillnaden är för en kille som träffar en sån tjej... Det heterosexuella spelet som vi lärt oss sen vi lärde oss gå. Flickor är rosa, pojkar är blå.
Nä, åt helvete med det där. Hellre lever jag ensam hela livet än att behöva sänka mej till en sådan nivå. Och jag ska fan börja adoptera alla dessa småtjejer som är på väg åt fel håll. Jag ska dra upp dom från fina-flickan-träsket, låta dom gå en ful-o-förmycket-tjej-skola där de lär sig allt jag kan (nåja det går la ganska fort, som Bagera sa) och låta världen få veta att det är så här alla människor egentligen är. Ja, det är mitt mission i livet. Där har vi det! Jag behöver aldrig mer fundera över framtiden. Skönt.
Nu ska jag hoppa in i duschen, raka bort allt hemskt och skamfullt hår på kroppen, bli fräsch och fin, ta på mej min klänning som jag måste vara försiktig i hur jag sitter och sminka bort min bleka hud. Ha en fin lördag!

låten för ikväll

And so you see I have come to doubt
All that I once held as true
I stand alone without beliefs
The only truth I know is you.

And as I watch the drops of rain
Weave their weary paths and die
I know that I am like the rain
There but for the grace of you go I.

Nån som vet vilken det är? (Mcus, du får inte gissa...)

Leg-problem (ej benet)

Jag insåg precis att mitt pass, som jag använt som id-handling sen ja fyllde 18 vilket har varit väldigt pinsamt, går ut nu den 10 oktober. Går inte att använda!
Mitt största problem är att jag faktiskt inte har en aning om hur man får ett vanligt id-kort.. var man ska göra det, vilka handlingar som behövs, hur snabbt/långsamt det går att få det.
Jag blir även lite nervös över detta. Att behöva sätta sig och ta ett sånt där fult kort där man inte riktigt ser ut som sig själv. Tänk om det tar jätte lång tid att få ett nytt! Att jag plötsligt blir alldeles handlingsförlamad, inte kan resa nånstans, inte kan handla på systemet, ingenting! Ujuj, I might be in big trubble!
Så, finns det nån där ute som råkar ramla förbi min blogg och vet exakt vart jag ska vända mej och kanske till och med har fler svar på mina frågor, så får du/ni jätte gärna lägga en liten kommentar med denna information till mej!
Tack på förhand

Fredags-stress

I bloggar man läser får man alltid en redogörelse på lördagar o söndagar om hur hård gårdagskvällen var. Hur förfesten spårade ur, hur mycket bärs/vin/sprit som rann ner längs strupen, både på utsidan o insidan, hur personen sakta men osäkert tog sig hem, antingen till själv eller någon annan, och sen vaknade upp med ruffsigt hår smink under ögonen och en så torr tunga att den skulle kunna falla i bitar...
Ikväll ska jag star warsa me Elof, äta kakor och dricka läskeblask. Jag kommer förhoppningsvis somna hyffsat tidigt och vakna upp fräsch, kry och utvilad.
Problemet är dock att jag känner en stress av att jag missar saker. Att alla är ute o har det så förbannat kul. Likt när man var 15, hade varit hemma på helgen, och alla satt på skolan sen och pratade om allt suuuperkuuul som hade hänt i helgen, som man inte hade en aning om eller kunde vara delaktig i.
Men herre ge, jag är 22 år nu! Och jag ska träffa en av mina bästa vänner. Och vi kommer ha det supermys. Jag brukar ju vara med ute, och imon är det fest som jag ska deltaga i. Men hur jäkla tragiskt är det inte med denna stress? Denna känsla av tvång och en stark vilja av att vara med..
det e fan pinsamt. Tragiskt. Inte alldeles så farligt som jag skriver det...

Och vännen, man KAN börja meningar med "och" eller "men" som du ser här ovan.. Bara så du vet. Jag kommer fortsätta göra det trots att ja vet att du hatar det. Ha!

Media-tortyr

Det som hänt i Finland berör mej oerhört illa… Att en ung människa går in på sin skola och gör nått sånt, kan planera det hur länge som helst, hinna tänka igenom det en miljard gånger, och ändå gå in och bara göra det. Jag undrar om han någon gång tänkte att ”nä, det här va ju en jävligt dum idé” och tänkte skita i det. Att en ung människa tar livet av sig själv när den mår fruktansvärt dåligt är galet tragiskt och hemskt, och det händer alldeles för ofta att de ser det som enda utvägen. Sjukt tragiskt, men på något sätt mer förståeligt. I alla fall om man jämför med att gå in och skjuta människor man känner, känna glädje över det, och sen skjuta sig själv. 10 personer, 10 unga människor i Finland, borta. 100 tals sörjande, berörda, förstörda.

Och pressen gottar sig. Media skriver, äckligt rika chefsredaktörer och ägare av tidningar tjänar pengar på en tragedi. Några äckliga experter får uttala sig. Man gör kartor över skolans område och byggnaden, visar var personerna stod och hur han gick. Var människor blev skjutna. Och det är hemskt att det säljer. Att människor vill sitta trygga i sina små hem och oja sig över de stackars finnarna. Att man kan sitta där och vara lycklig över att det inte var sitt eget barns skola, att man själv inte var där, att man inte kände killen som skjöt. Sen kan man vända sida i tidningen man köpt på sitt Ica-nära, och välja vad man vill veta om världen här näst. Råkar det vara fler utrikes sidor med bilder på hur ett par kineser försöker restaurera ett hus efter den stora jordbävningen i de sydliga provinserna, 14 personer har dött och återigen är det 100 tals berörda, förstörda människor som nu dessutom inte har några hem! Nä, detta vill man ju inte läsa om när man sitter där mys pys i sin fåtölj me en pläd över benen och dricker te och äter honungsmacka. Så vad göra? Ja, det är ju bara att byta sida, bläddra ett blad. Eller om man läser på nätet, skrolla ner lite grann. Så slipper man se eländet!

Ja, för varför ska man läsa om sån tragik när man istället kan läsa om hur bokmässan slår nya rekord. Att böcker säljs mer och mer och mer och mer och alla bara äääääälskar att köpa böcker, konsumera mera och gå hem med en tung bokkasse så man med gott samvete kan fylla sin bokhylla med nya, fräscha, oöppnade böcker… som man aldrig kommer läsa. För vi har aldrig köpt så mycket böcker, vi har aldrig haft så mycket ledig tid, men vi har aldrig heller läst så lite och varit så stressade. Men böcker, jävlar vad vi köper böcker! Men skulle man inte vara intresserad av det kan man ju läsa om John McCains vicepresident kandidat och om hur hon får hand-påläggning mot trolldom och häxkrafter. I och för sig hände det för 3 år sen, men det spelar ju ingen roll. Allt som händer i USA är ju så otroligt spännande och underhållande! Varför kolla på serier som Glamour på tv när man kan få det i tidningarna? När fantasin finns i det verkliga livet! I och för sig en bra bit härifrån, men att veta att det inte är någon regissör som suttit o skrivit ihop det, utan att det istället är faktiska människor som lever på det sättet, som lever det liv man själv skulle vilja ha, som gör allt det där galna, glamorösa, härliga, ja spännande livet som man alltid har önskat sig, då är det svårt att låta bli att läsa om det.

Eller om Runar gjort nått galet igen, som att gå o gifta sig och vilja skaffa barn och vara så där härligt kristen och galen och störd. Ja, man kan ju inte låta bli att fascineras! Eller läsa om hur man kan bli kompis på myspace me sina Idol-favoriter, så att man kanske kan bli så där kompis med dom på riktigt typ, bara man stalkar dom tillräckligt väl. Och då kanske man kan få komma med i tv! För att få komma med i tv är typ min största dröm ever! Att få synas och kunna vara så där kul som han Björn kan vara, så där så alla till slut älskar en så där mycket som typ bara jag förtjänar! Och alla skulle tycka att ja va typ galet snygg, och sen skulle jag få min egna myspace sida helt kraschad av alla som ville bli vän med mej, eller kanske till och med människor som vill bli tillsammans med mej! Och då skulle ja kunna leva på det typ resten av livet, och jag skulle få komma in på krogar och restauranger helt gratis, och folk skulle läsa om mej i skvallertidningar och se bilder på mej där jag försöker gömma mej bakom min hunk till snubbe, som behandlar mej som skit men det gör inget för alla brudar vill ju ha honom, men jag har honom och det är det enda viktiga. Spelar ingen roll om han gör mej lycklig, för bara tanken på att jag är med honom gör mej lycklig och…

va? Vad sa du? Att jag började med den knäppa snubben i Finland, och att jag nu har bytt ämne?
Vad menar du med snubben i Finland? Vem är det?

En kväll som denna

då jag har hängt i Linnans soffa i flera timmar, då man fått mat o godis o fjantskratt, då man har cyklat hem o räserfart trots ingen lampa på cykel o totalt mörker eftersom vindens brus i öronen är för skön, då man kommer hem och möts av en värme från ens egna saker, då borde man ju bara vara glad. Och det kanske jag är med... Lite svårt att avgöra skillnaden ibland, och kanske det inte behöver vara svart eller vitt. Kanske man inte behöver vara antingen asglad eller lessen. Men jag gillar inte mellanting, det är så grått och trist.
Så vad gör jag då istället för att bara vara... Lyssnar på Kent, vilka jag inte hört på evigheter och låter mej bara vara... fast på ett annat sätt.
Kanske var det mannen ja mötte på cykel som fräste "tänd lampan" till mej, precis som att min mörka o lite farliga cykel i mörkret var det mest irriterande han någonsin sett.. Kanske var det den lilla detaljen som låg kvar efter föreläsningen, att ja sa nått lite dumt o hoppades ingen hörde min allt för starka röst.. Kanske var det alla tankar återigen vad jag vill med mej själv men inte klarar av på grund av bristande jävla karraktär..
Det spelar ingen roll. Inte ikväll. Istället ska jag vira in mej i en pläd, tända doftljus och lyssna på Kent. Gå tillbaka till gymnasieålderns känsla av att allt är underbart men något inte står riktigt rätt till. Jag ska sitta och oja mej över att bloggen blivit alldeles för bitterfri trots alla mina tankar som jag inte skriver ner. Jag ska sätta msn på "Upptagen" och strunta i att ingen ändå skriver till mej ikväll och låtsas att det är jag som har tagit ett steg bort från alla andra. Jag ska gå in där inne där jag sällan gör besök, rannsaka min förvirring och göra så jag inser saker jag redan vet som bara handlar om mig själv. Ja, en kväll som denna ska jag passa på att möta rädslan. Snälla stör mej

Nyckel-helvete

Louise i min klass ska låna min grannes korridorsrum av olika anledningar ett par dar. Han skickade därför nyckeln från Frankrike (!!!) i onsdags förra veckan. Nyckel-helvetet kom t Ume i fredags.
I fredags fick jag en lapp i brevlådan där det stod att de skulle komma 17.45 på kvällen o lämna nyckeln personligen med bud. Så jag var hemma då. Ingen kom. Så ringde därför TNT, företaget som stod på lappen, och frågade vars de hade tagit vägen. De sa att de skulle vatt hemma hos mej 12.45. Icke. Men vi bestämde ny tid på måndag mellan 11-15 då ja skulle va hemma
Måndag 11-15. Satt hemma och väntade på att det skulle ringa på dörren. Vågade knappt gå ut i köket. Ingen kom. Jag ringde TNT igen för att höra vars de hade tagit vägen. "Det måste blivit något fel, här står inget om att de skulle vatt hos dej idag. De kommer imon NÅGON GÅNG UNDER DAGEN". Fuck off, ja kan fan inte sitta hemma hela dagen! Till slut fick jag en tid mellan 12-14.
Idag 12-14. Satt hemma, vågade återigen knappt gå ut i köket utan att vara totalnojjig. Ingen kom.
Jag gillar inte att ringa och vara förbannad till ett företag eftersom jag vet att personen jag snackar med inte är delaktig i det som gått snett. Men idag var ja riktigt riktigt förbannad. Förklarade läget, och fick ÅTER IGEN höra att "nått måste blivit fel" och att det inte fanns någon info där det stod att ja skulle få mitt paket. Helvetet bröt ut och jag förklarade att snart kunde då få behålla mitt jävla paket eftersom det snart var för sent. Fick då ett ANNAT nummer där ja skulle fråga efter Umeås pakettjoflöjt och bla bla bla blaaaa. Idag har jag pratat med personer som sitter i Skåne, i Västerås, i Örebro och till sluuut 2 personer som satt i Umeå. Efter att ringt en jävla massa samtal och hela tiden blivit tillsagd att ringa ett annat nummer, fick jag tag på rätt jävla snubbe. Som inte visste vars paketet var, förutom att det åkte runt i en bil i Umeå.....

Historien slutar med att ja fick min jävla nyckel, 4 dar senare än vad jag hade behövt, om bara folk hade kunnat göra sitt jobb korrekt. Jag har kännt mej som världens bitch, satmara och surkärring, jag har hört hur folk har suckat åt mej i telefonen och jag har fått kämpa. Kämpa för att få mitt jävla paket efter att ha suttit hemma i flera timmar i tre dagar. Tack för det TNT, ni kan dra dit... ja. Pepparn växer känns som för snällt, därför skriver jag inte det. Ni får fantisera själva.

Väntan

på ett jäkla paket som kommer från Frankrike me en jäkla nyckel som klasskompis ska få låna, och som skulle ha varit här i fredags men krånglade o kommer först idag.
Jag ska alltså sitta här mellan kl 12-14 o vänta på att nån liten bil ska komma hit me nån liten människa i som ger mej det lilla paketet. Och det är huuur fint väder som helst ute. O här sitter jag.

Om man inte är ute i solen nu kommer hösten bli värre än värst. Fixar man inte praktikplats nu kommer stressen bli hemskare än hemsk. Om man inte läser, skriver och tänker på det man ska kommer magkatarren växa till en svulst som aldrig sover.
Här sitter jag

Om man inte gör en självrannsakan i mellan åt äter själen upp sig själv. Om man inte funderar på världens djävulskap och den ironi man känner över sin verklighet så kommer man bli distanserad och självhatande. Om man inte tar tag i allt det där man tycker är åt skogen kommer det sluta med sömnlöshet.
Ja... Jag sitter liksom här.
Så kan det vara ibland.

Ensam o förkyld

Ja, då var man ensam igen i sitt rum som knappt rymmer en person men uppenbarligen två st alldeles utmärkt. Kanske är det inbillning, men det känns som att löven har ändrat nyans 4 gånger till höstigare bara de senaste dagarna. Jag är nästan lite öm på huden efter ständig närvaro, djup men delad sömn. Trött i huvudet efter allt som behövdes och inte behövdes sägas. Nytt smycke som alltid kommer tillhöra sommaren men lånas av mig. En påminnelse om det vi alltid kommer ha men aldrig fick. Tredje gången gillt är sommaren över, slut. Men det var fint tills hösten tog över och verkligheten blev verklig igen.

Och här ligger man alltså nu förkyld, snuvig, hes och vald ensamhet. Men varför känns då pulsen så stark?

Blod svett & tårar

Nu är det över, nu är det bra igen.
Det är bra att vara med om saker man bara hört om. Så man vet liksom. Och nu vet jag. Men fråga inte om det.
Ikväll blir det iaf förfest, sen får vi se om det blir ut- eller hemgång. Tröttheten är enorm. Efter en natt med knasiga drömmar är man inte särskilt utvilad, och det är svårt att vila med en ständig rastlöshet i kroppen. Så i natt har jag bestämt mej för att inte drömma, att bara sova. Hjärnan min, går du med på detta?

Torsdag

Syster och Mcus står i systers kök o lagar mat. Jag sitter mest och tittar på. Biffar, potatismos och lingonsylt. Kan vänja mig vid detta att andra arbetar och jag ser på. Alltså borde jag bli någon slags chef eller VD som bara äger... Not my style dock. Skit me

Sjuk eller hypokondriker?

Blandas mellan att ha frossa och vara varm. Mår lite illa, magen knorrar konstigt och jag är så där trött som jag varit ett tag nu..
Men varför jag känner ett stort ? är för att Linnan vart sjuk igår. Riktigt dålig. Stackarn!! Och idag fick jag höra symptom, första till sista, och exakt hur hon hade känt sig.. SÅ! Vad är hönan o vad är ägget kan tänkas? Känner jag efter så där mycket så jag tror att jag är sjuk? Eller är det något som går?
I vilket fall sörplar jag i mej Echinagarden (tror det stavas så) varje timme, har bäddat ner mej och gör ingenting... Får ju för bövelen inte bli sjuk nu när Mcus kommer o hälsar på om 36 timmar.. Så, kurera kurera kurera, även om symptomerna är inbillade. Nått botar jag säkert

höstigt

Löven utanför mitt fönster börjar blandas av färgerna grönt, gult o orange. Tack och lov är det inte björkar, då hade de varit gula för länge sen. Jag sitter här me tröja och luva på, huttrar lite. På en bricka bredvid mej ligger rostade mackor, en me smält honung den andra me från värmen svettig ost. En riktigt stor kopp te som fortfarande är för varmt för att kunna drickas, står på svalning, och det är så där riktigt höstigt att värma händerna runt en kopp. Jag hörde på radion imorse att i Umeå går solen upp kl 6 på morron och ner kl 19. Det går snabbt nu. Och snabbare blir det. Men precis nu, exakt i detta ögonblick med mitt allt svalare te och mina snart uppätna mackor, känns det nästan lite...mysigt! Det kommer ändras, det vet jag, när mörkret liksom tar över. Men just nu är det helt ok. Det gäller bara att försöka stanna kvar i den känslan så länge det bara går. Alltså kommer det få bli en jäkla massa mackor och te och tända ljus och pläd över benen inom den närmsta tiden... Men det låter ju inte helt fy skam.

Gammal o grå?

Jag undrar om jag håller på att bli gammal o gaggig..?
Nuförtiden är ja sjukt jävla trött jämt, ont i kroppen, seg i huvudet. Jag kan typ inte gå ut på krogen 2 dar i rad eftersom min baksmälla har börjat växa till absurdum och jag ligger helt utslagen verkligen hela dan! När jag ser trailers för så att säga "komedifilmer" blir jag inte alls sugen på att se dom. Snarare precis tvärtom faktiskt. Jag finner i mej själv ett enormt ointresse över att sitta och titta på en film som är så tramsig, full av normativa återskapande och skådespelare som driver med HBT-personer, töntig skit action o annat trams. Istället känner jag en stor tillfredsställelse när man ser en intressant film som problematiserar samhället, människan och politik, svåra situationer som inte är helt självklara hur man själv skulle bemöta, jag gillar svåra samtal och politisk musik istället för ständigt trams och skit RnB eller annan skitmusik.
Detta kanske inte låter som nått större problem, men när man då istället får svårt att slappna av, när man inte riktigt kan njuta av en bra film som kanske bara inte problematiserar saker.. Då är det inte så kul längre... Men samtidigt skönt.
Nä, jag har suttit o funderat, och jag har inget bra avslut på dagens blogg.. Så den slutar bara...

Typisk söndag

Vaknade upp bredvid en sovande Linnan och insåg att jag inte hade städat köket något alls innan vi drog ut igår. Så fastän ja bara sovit typ 4-5 timmar gick jag upp och städade. Och jääävlar vad folk hade grisat ner. Alltså, jag vet att inte jag heller brukar ta hand om det jag stökat ner hos folk efter förfest... ja menar, bjuder man så får man la skylla sig själv liksom. Men det jag vart som irriterad över var att det känns som att det aldrig hade sett ut så om det hade varit "hemma" hos någon, d v s inte i korridor. Att det på något sätt är legitimt att skita ner och grisa runt extra mycket bara för att man sitter i ett korridorskök... DESSUTOM var det nån idiot som hade slått sönder en Corona-flaska, plockat upp de största bitarna, och sen struntat i det. Inte sagt nått till mej, inte fixat det. Så när ja trampade omkring där i endast sockar på fötterna (ja, jag hade kläder i övrigt) förstod jag hur nära det var att ja trampat i glas och skurit upp hela fötterna så att de hade kunnat bli helt trasiga och Linnan hade hittat mej i en platt hög på golvet helt utan blod och ingen som hört när ja ropat på hjälp och mitt liv hade varit över och Linnans sorg stor. Ja, det var ungefär så jag såg det hela framför mej. Vem fan tar inte hand om sånt efter sig? Nä, förbannad det e vad jag blev. Men men, tog upp allt, städade bort alla flaskor, burkar, glas, gamla chips o snus och lämnad utslaffsad övergiven jordgubbstårta, och gick sen o la mej igen bredvid den sovande vännen som knappt märkt jag varit borta.

Sen har ja typ legat där. Linnan for, jag log kvar. Jag blev hungrig, värmde det som var kvar av den gamla falafeln ja köpt natten innan, gick o la mej. Låg där o hade ångest över att jag borde städa hela korridoren, gå ut me sopor o tomglas, skriva radiomanus inför imon, läsa boken inför morgondagens debatt, fix mitt rum efter festen, iaf borsta tänderna. Men låg kvar. Med djup ångest. Lätt värt.
Men nu har ja fått lite gjort. Har tyyyp städat korren men inte gått ut me sopor o sån skit. Har skrivit manus men är inte klar. Typ det. Fortfarande inte borstat tänderna, och nu är det ju bara ett par timmar tills ja ska gå o lägga mej, så nu känns det ju ovärt som fan.

En typiskt söndag helt enkelt.

Nu skiter jag i det

När huvudet håller på o ramlar av varje gång man böjer sig ner, när dammsugaren är så dålig att man kan hålla munstycket över en bit skräp i en minut utan att det sugs upp och när dammsugarn låter som att det är någon som håller på o dödar den, när den totala sömnen har varit på drygt 4 timmar, när nacken är öm och stel efter för mycket rockande på dansgolvet, när magen är svullen och stor, när benen vill vika sig av minsta tyngd, när kroppen har lagt av, då skiter jag i att det ska komma en massa folk hit. Då städar ja bort det värsta, sen går jag emot allt vad min uppfostran har lärt mej angående respektabilitet när det kommer besök, och jag lägger mej hellre i sängen, glor på tv och sover en stund. Fest hos mej ikväll, och jag vill inte själv vara bjuden.

hjomen

klockan e halv 6. Kalas blev t förfest blev t spelning på nh blev t städning blev t efterfest blev tillsent. Imon måste ja städa innan allt folk kommer git. Just nu känns inte det helt ok. Fan. Man vet inte alltid sitt eget bästa. Men va djävulskt kul ja haft ikväll! O va trött ja kommer va imon/idag. Lätt värt? Vi får se imon/idag... (Coolt att det här inlägget har tagit 10 minuter att skriva istället för 2....) Som mcus brukar skriva: Ibidem

söndag?

Har haft en sån där förvirrad dag då man hela tiden är övertygad om att det är en annan dag... Och jag kan inte bestämma mej för om jag har förlorat tre dar av mitt liv eller precis tjänat 3. Egentligen har jag ju inte gjort nått av det, men känner att jag måste bestämma mej för vilket..
Det hela började med att jag o Malen började dricka bärs o lyssna på musik igår hos mej. Sen vart det NH, drog dit folk och började helt enkelt festa. Detta i sin tur betyder en riktig bakis-dag idag. Min "studiegrupp" kom hit för att diskutera konservatismen inför debatten på måndag. Saken var bara den att de tre som kom var även med ute igår. Så istället för bra prat som vi hade mått gött av blev det fjant-snack, en himla massa skratt, suckande över hur dåliga vi var, och sen mer skratt igen. Alltså nått som vi också mådde riktigt bra efter. Hela denna dag avslutades hos Malen me pommes och hyrd film.
Men detta har alltså gjort att jag hela tiden trott det varit söndag. Att jag vatt ledig, och jag fick även lite panik nu när jag kom hem eftersom jag fick för mej att jag hade glömt att städa korridoren, vilket jag alltså ska göra på... just det... söndag.

Jag har mycket att fundera på dessa dagar. Mycket att komma underfund med och mycket att förbereda mig på. Jag måste byta inställning, jag måste bli bra, jag måste ändra saker, jag måste... Ja... Jag måste helt enkelt komma tillbaka... Och det gör jag snart... Jag SKA göra det...snart

Syster - min hjälte

Ja, igår slutade med att ja for hem till systeryster, la mej i hennes säng och fick ligga där. Inte ensam och inte i sällskap, så där perfekt som man behöver ibland.
Och nu är jag här igen. Ska laga middag, mysa och ha det bra tillsammans ikväll med... Behöver det just nu märker jag. Märkte det speciellt när jag hörde mej själv säga att jag vill rymma från världen och det skitsamhälle vi lever i och som jag inte vill vara en del av. Att jag inte vill vara med och återskapa allt dåligt som man inte kan låta bli att återskapa om man ska kunna fungera som en "vanlig" människa bland andra och inte verka vara en totalt idiot och särbarn. Och jag kände ända in i själen hur mycket jag bara vill åka någonstans, vara någon annanstans där livet är enkelt, där man kan läsa de böcker man vill för att man vill och inte måste, där man kan lära sig det man vill utan press och måsten och där man kan ta hand om sig själv och ha de där "riktiga" samtalen som jag någonstans hela tiden går och väntar på. Vad de skulle handla om har jag ingen aning om. Men jag har en stark känsla över att de samtalen finns där ute någonstans och bara väntar på mej.

Det är inte så sköj när allt man gör, säger, känner och tänker känns tomt, meningslöst och bara helt jävla värdelöst. Att ingenting betyder något för någon. Att man bara går runt och klagar och beklagar sig en massa utan att faktiskt göra nått åt saken. Att med sin jävla piss attityd även göra allting 10 tusen gånger värre än vad de faktiskt hade behövt vara. Så jäkla värdelöst!

Ja, blä, det är en sån period i mitt liv. Då jag inte vet vad sanningen är, men känner att jag inom mej vet det, och det kommer göra ont att få ut den. Det är jobbigt att ta reda på en massa saker om en själv. Men ibland är det verkligen nödvändigt, även om man måste förvirra andra människor på vägen och kanske till och med såra dom man tycker om... Aldrig kul... Men what the hell, kanske det enda rätta.

oväntad vändning

men ikväll blev det plötsligt för mycket av nu, då, kansken och Placebo.
Men snart försvinner det igen. Snart har glömskan över känslan tagit över och då kommer bara en liten aning ligga kvar under huden strax till vänster ovanför revbenen. Men den kan man hantera, så det går bra. Och trots att jag vet att om jag bara slutar så kommer det försvinna för nu. Men istället höjer jag volymen, Placebo med världens vackraste människa som sångare dundrar ut ur mina högtalare och håller kvar allt. Kan inte bestämma mej för om jag är ensam som glad eller ledsen. Det enda jag vet är att detta handlar om den lilla Jag som dyker upp då och då, likt kurragömma i kroppen, och visar på att den biten finns kvar. Så att jag inte helt glömmer. Det kommer jag inte, jag lovar

Tufft o va fattig?

Ikväll när jag kom ut från Universum efter att ha sänt radio stod där ett gäng på 5 stycken nykläckta studenter i overall. Ni vet, såna där äckliga klädesplagg som bara stinker skit och som inte är ett dugg coolt, trots att folk verkar tro det. Iaf.. Dom stod där och skröt så där som människor som är nya inför varandra verkar gilla att göra. Den ena killen fråga rakt ut "Jaha, och hur mycket har ni gjort av me rå?". Smart drag att fråga först eftersom han då skulle kunna slänga ur sig vad som helst sen som var värre. En snubbe svarade iaf med en röst som avslöjade att han tyckte han var huuur cool som helst "Ja jäklar, säkert 8000 spänn!". De andra tre killarna nickade imponerat. Men den första killen bara skrattade till och sa så där med en riktigt manlig bullrande röst "Så liteeee? Jävlar, jag har säkert slängt ut en 12-14000!!!" "Oj oj oj" fick han till svar, som lät faktiskt liiite skeptisk men som ändå i botten klingade av en viss beundran. "Ja, fan, först köpte jag en säng, och sen blir det ju mycket öl o skräpmat så här i början. Man vill ju hänga me liksom hö..hö..hö". "Mm" blev kören tillbaka, nu lite skämmigt eftersom de andra fyra kände att de kanske inte var beredda att hänga me "så här i början" lika mycket.
Nu kanske ni undrar hur jäkla lång tid det tar för mej att låsa upp min cykel eftersom ja hann höra så mycket, men måste då säga att ja stod o försökte få på min Ipod...
Iaf
Jag förstår inte riktigt samtalet de hade. Är det askalas tufft att vara så där slängig med pengar och sen vara sketa fattig? Är det verkligen galet coolt att dricka en massa bärs och äta en massa skräpmat? Är det eftersträvansvärt? Nja. Jag är ganska skeptisk. Kanske var det nån alfa-hanne tävling som jag inte förstår mej på som jag fick iakttaga ikväll, vem vet..? Men jag blev fan inte särskilt imponerad.

Inspiration tack!

Jaha, så har radio säsongen börjat igen vilket är sjukt kul. Men det betyder också att det krävs en hel del av mig. Att skriva vad jag ska säga tar en hel del tid, och att fundera ut ämnen nästan lika mycket tid.
Jag känner mej ringrostig! Jag behöver minst ett ämne till tills imorgon... Jag vet att jag kommer kunna lösa det före kl 18 imorgon, men just nu känns det ganska stressande. Inte bra när det är dags för att krypa i säng.. Ska försöka få riktigt bra rutin på det så att jag skriver under veckorna.. Annars kommer jag sitta här till slut varje söndag och ha små-panik. Inget jag ser fram emot.. Och dessutom känner jag att det är lite tråkigt att bloggen därmed även får mindre bra ämnen.. De klockrena snackar jag ju om istället...
Ska fan fundera på om jag varje vecka ska lägga upp en bit av det jag pratat om.. hmm, ja, alla som läser kan ju inte lyssna och vice versa.... Vi får la se

Svamp-plockar dag

Fixade cykeln så den rullar framåt när man trampar och inte bara står still. For hem till systeryster, fick en nybakad frö-bulle me ost på och det doftade hemma-mys. John kom dit, och vi alla tre for ut i skogen för att leta efter under-träden-guldet. Kantareller! Lingon, blåbär och en o annan oätbar men ack så vackra svampar hittade vi. Annars var det mest bara vått och sankt. Konstigt med tanke på att jag till och med bytte till svampögonen när vi gick in i skogen. Dock hittade syster ett par gula härliga stora kantareller. Och eftersom hon är världens finaste fick jag några med mej hem som jag ska steka med smör ikväll o lägga på en av hennes frö-bullar som jag även fick. Men det var en galet skön höst-eftermiddag i skogen, och jag känner mej helt rosig om kinderna och trött i benen. Helt enkelt en riktigt bra söndag!

Oootränad?

Om man får träningsvärk i magmusklerna av att vara Dj eftersom man (jag) alltid står och sjunger med i låtarna me maximal kraft.. Om man får träningsvärk då, hur otränad är man då egentligen?
Av 4 timmars sjungande hade jag så fruktansvärt ont på hemvägen när jag hade hicka att ja knappt kunde andas. Det måste vara väldigt illa...
Och fråga är vilket som är värst: Träningsvärken i magen som ändå ger nytta, eller slitaget på stämbandet som gör mig hes i 3 veckor...

Jag gillar ändå att det är så ljust i Ume än så länge på morron kl 5 att ute-lamporna släcks när man e på väg hem... Men snart har det vänt så mycke att de aldrig släcks... Vi är inte där än... Inte än..

Det var sjukt kul o lira me Malen ikväll! Och ett dansgolv som ständigt rörde på sig av folk som dansa är inte fyskam på NH. Det är t o m bra! Så jag är mycket nöjd. Var visst så bra att en tjej kom fram t oss när vi stängt o sa att hon tyckt det vart så bra att hon fick tårar i ögona. Mycket bra... Mera mera!!!

Dj Bitterfitta!

Japp, ikväll ska mitt alter ego få lira musik på Nh tillsammans me Dj MEdusa, Malen. Eller, MEdusa skulle egentligen vara vårt samlingsnamn, men nu får ja ju köra på mitt...
Det kan bli coolt iaf.
Idag har varit en händelserik dag. Linn har fått shoppa åt mej, jag har köpt en killtröja som var så "killig" att kassörskan fråga om det skulle va en present och såg helt chooockad ut när det visade sig att en tjej skulle gå runt i den! (Hua lien). Har även stått 1 meter från polispolis, pga att Linn hitta sin stulna cykel som stod mitt på schtään, spännande spännande!! Och ja, det har hänt lite plus o lite minus liksom, hähä.
Ja.. och än är inte dagen slut på långa vääägar. Mycket bra.... Om ja bara kunde va lite piggare.

Lathet

Den har redan satt in. Latheten som hör Umeå till för min del. Den då allt är ett projekt, om det så bara gäller att ta sig till vännen som bor 2 minuter bort.
Jag fick erbjudande om att Dj:a imon på Välkomstmässan på Universum ett par timmar. Och enda anledningen till att ja inte helt och fullt vågade säga Ja är för att jag har drabbats av latheten. Jag vill lira! Men i mina svaga ögonblick struntar jag i vad jag vill, och allt jag känner är att jag varken orkar eller bryr mej. Galet tragiskt.
Men jag ska verkligen försöka ta mej dit imon, och sprida stämning med min musik... som ehh.. kanske inte är den mest peppande eller välkomnande musik, men lätt den bästaste!

Idag insåg jag att regnjacka, stövlar och sydväst måste inhandlas. Och sen ska ja ta min syster med samma utstyrsel ut på promenad, och folk kommer tro att det är två barn som är ute för att hoppa i vattenpölarna. Och de kommer ha rätt.

Radio-start

Jaha, då fick ja reda på att det återigen är dags att börja sända radio på måndagar, dags för mitt alter ego Bitterfittan att få tala ut. Coolt som fan, roligt som tusan, men alltid lite jobbigt med. Det tar mycket tid att skriva manus och fundera över vad jag ska beklaga mej över denna vecka, akta mej för att återupprepa nått ja redan snackat om osv. har nu suttit i 1½ timme o skrivit, men har inte kommit halvvägs.

varför sänder jag då radio, kan man fråga sig. Jo, det är enkelt är mitt svar.
Jag gör det av två anledningar. Den ena är att det är som terapi för mej. Offentlig sådan där jag ostört får spy ut mej mitt agg mot denna hemska värld.
Den andra anledningen är att jag älskar att höra att jag är bra och rolig. Det brukar jag alltid få höra av någon efter ett program. Och det värmer mitt annars så kalla svarta hjärta. Mjukar upp det lite och gör mej lite gladare i en timme eller så. Mycket bra. Så sluta inte säga det!!!

men ja, så på måndag är det dags igen. Missa inte detta! Men var lugna, jag kommer påminna er igen.. var så säkra.

blä

Jag e sugen på falukorv som inte är gott. Jag är sugen på köttbullar och potatismos. Jag är sugen på fläskkotlett i brunsås. Jag vill ha kycklingspett me jordnötssås på. Lammgryta. Planka me oxfilé. kött kött kött!!!! Ja minns inte när jag åt det sist. Och jag har inte saknat det. Tills nu. Just precis nu sitter jag på min stol, saliven rinner till i mungipan och jag önskar att någon skulle vilja gå o handla lite åt mej även om det bara är drygt 500 m t affären. Lat och sugen på kött. blä
Istället får ja gå ut i köket, koka makaroner och göra en wokgrönsaksblandningsggeggamojja, slaffsa i mej det och hoppas på att det går över. Det är underligt att jag blir sugen nu när ja kommit t Ume, veg-människornas egna heliga stad. Eller är det d klassiska trottset som sätter fart i mig, det där som jag inte kan styra utan som styr mej? Säkert.
Jävla fjortisunge som bor i mig som inte dyker upp när jag verkligen behöver vara trottsig.

Herre ge

Vilken jäkla monster depressionskväll det blev igår. Kom som en käftsmäll o lämnade mej förvirrad och trött. Jag fick sällskap i telen vilket var bra. Det kan vara ganska skönt och fint att sitta och hålla toapappers-trassel under näsan, insvept in en pläd och bara hulka ur sig gnyenden och lessenhet åt en annan människa i telefon. Och sen när det värsta är över, när de små små attackerna börjar ebba ut, pratar man om andra saker, om konstiga saker, diskuterar saker, och plötsligt har man nästan glömt varför man var lessen från början. Det enda man ser är små bollar av fuktiga o slaffsiga näsdukar som ligger lite överallt och man känner en plötslig trötthet i ögonen som skvallrar av framtryckta tårar och gnuggande me knogar trots smink. För de var lite framtryckta på nå sätt, jag kände att jag behövde dom.
Idag är det bättre, nästan bra. Jag är nog bara ovan vid den ständiga plugg-ångesten man liksom känner när man inte har allt under kontroll. När man vet att man alltid kan göra mer, läsa mer, skriva mer och att vila eller roligheter aldrig är särskilt berättigat. Jag kommer nog snart in i det igen... Och då blir allt så fint så fint

typ

Början-ångest

Jaha, så har skolan börjat igen, ångesten ligger som ett tryck över bröstet och som en dimma över hjärnan. Medan ja var i skolan kändes det ganska bra, men genast när lämnandet av dessa lokaler trädde in kom det tillbaka. Det som jag andades djupt igår och knappt vågade uttala.. "Jag vill inte". Jag vill verkligen inte. Det känns inte kul. Känner inget pepp över att läsa, skriva, tänka. Jag vill inte. Har en liten känsla av kallsvettningar när jag tänker på det år som komma skall. Jag försöker tänka på den fil kand examen jag kommer få, vid 23 års ålder. Jag försöker tänka på den 10 veckor långa praktiken som kommer komma i slutet av januari. men det enda jag kan tänka är "Fil kand.. och? Praktiken, kommer säkert gå åt helvete och jag kommer sluta som de två sorgliga jävlarna som gick i klassen ovanför oss som gjorde sin praktik på UNIVERSITETE!!! Som sitter där med dödsångest och bara hatar mej själv för att framförhållning inte existerar i mitt liv". När jag ser de härliga lövfulla träden utanför mitt fönster kan jag bara tänka på att de snart kommer vara bruna, döda, och ligga på marken så man ser rakt in i mitt fönster. När ja ser solen tänker ja bara att den snart försvinner. När jag ser marken tänker jag bara på den is som den snart kommer vara belagd av och göra så att jag är rädd för att dö på väg t skolan. När jag ser de nya människorna som flyttat hit, de nya fortfarande fräscha studenterna utan påsar under ögonen och slitet hår som dragits i tentaångesten så känner jag ingen glädje över att ha möjlighet att lära känna nytt folk. Jag känner bara hur jobbigt det skulle vara att börja om med en massa folk. När ja ser på de jag känner är det en viss ångest över att jag hängt med samma fölk i 2 år. Jag gillar mina vänner, men behöver fler, men jag orkar inte lära känna nytt folk. Som ni ser en ekvation utan svar. Fan. Ska jag sticka? Skita i detta? Är det d jag vill? Eller är detta bara typisk Emma onödig ångest som jag själv frambringat utan att det hade behövt? Känner jag efter och tänker för mycket istället för att bara köra och acceptera min situation? Inte fan vet ja