Funderingar

Jag är inne i en period då jag har en massa att fundera över, men ingen ork till att göra det.
Mina beslut tas ofta väldigt spontant. Flytten till sthlm när jag var 19 bestämdes på ett par dar och sen gjorde jag det bara utan boende, jobb eller nått annat som väntade. Lika så med tillbaka till Halmstad och sen Umeå. Jag började läsa KA efter ungefär 2 dagars funderande, vilket betydde 4 års studerande istället för 6 månader. Färga håret svart eller blont eller rött eller klippa av det, alltid en spontan handling på stan.
Så nu när jag därför har saker som jag på riktigt inte bara KAN göra, utan faktiskt måste fundera över, ja då blir jag knäpp. Ändrar mej hela tiden, kommer på andra lösningar som jag sen förkastar, bestämmer mej, bestämmer om, lägger mej under täcket och har rå ångest.
I natt kom jag på att jag kanske skulle ta och fara ner till Halmstad och läsa nästa kurs på distans. Just för att få lite distans t Ume, vara tvungen att läsa eftersom jag inte skulle kunna gå på föreläsningarna och sen kunna känna mej duktig bara för att jag vatt på skolan i 3 timmar utan att ha gjort nått utan bara druckit kaffe o snackat skit. Jag tror det skulle bli aaaas tråkigt i Halmstad, ingen o hänga me, ingen o diskutera med, ingen man så där vardagligen naturligt skulle träffa... Det skulle bli sketa jobbigt och hemskt och ensamt och tragiskt. Men jag tror jag måste få distans till det jag har för att just fatta vad det är jag har.
Ja, om jag bara i så fall skulle kunna fara imorron... Så ja slapp fundera över det. Eller hade kommit på det senare. Malens kommentar på det hela: Ja men du kommer ju inte fara ner o stanna där så länge, det vet ju jag.
Nä, hon kanske har rätt.. Men jag måste nog komma på det själv tror jag... Det är nästan läskigt hur seriöst jag funderar över detta...
Eller, ligger under täcket och har rå ångest över det...