Jaha, så var den över. Sommaren alltså... Den i övriga Sverige alltså. För visst pågår den en stund till här uppe i Nåland.
Tågresan hit upp var knasig, speciellt i gbg (mcus, det blev fan knas), men sen gick det bra. Ylva o Magnus hoppade på i Skövde, så därifrån fick ja finfint sällskap.
Alltid konstigt att hoppa av tåget i Ume och veta att man nu ska vara här ett tag framöver. Att det fattiga livet återigen träder in i ens liv och att man nu ska hänga i sitt korridorsrum. Men det är ju även att äntligen få hänga på riktigt me Linnan o Malen o alla andra, vid fint väder ses på någon gräsmatta o sen bara sitta där tillsammans o ha det huuuur bra som helst, att få vara tillbaka i lugnet som finns här uppe.
Rummet luktar konstigt. Inte äckligt, gott faktiskt, men konstigt. Det är nog så jag o mina grejer luktar förmodar jag. Väskorna får nog stå ouppackade tills imon, orkar verkligen inte. Och idag blir det nog chips till frukost. Orkar inte gå o handla det första jag gör...
Men idag ska ja få träffa Linnan!!!!! O hon ska fix mitt hår så det blir klippt o sen superlångt igen. Och jag ska få sova i min egna säng!!! Ensam, men min egna säng.
Ja, för nu är man tillbaka. Till den friska luften. Till stök o bök. Till plugg o nya människor. Och till nya grannar i korridoren och ny under mitt rum.. Hoppas hoppas hoppas det blir grymma människor som flyttar in!!!!!
Allmänt skitpladder idag. Ni får stå ut.
fredag 29 augusti 2008
söndag 24 augusti 2008
Tro / Veta
Jag är en sjukt pinsam människa.
Jag tror alltid att jag är så jävla viktig. Att folk hela tiden lägger märke till mej, noterar min närvaro och funderar över vad jag gör där/ varför jag ser ut som jag gör/ vad jag tycker om olika saker/ att jag är söt/ att jag är ful/ undrar över mitt liv/ tycker jag verkar vara spännande/ tror jag tror att jag är nått osv osv osv osv i all oändlighet. Jag tror att jag påverkar människor lätt. Jag tror att jag är huuur viktig som helst i vissa människors liv vars liv jag knappt hör hemma i. Jag verkar tro att jag är oersättlig i vissa människors liv. Jag tror/vet att i vissas liv är jag det. Men inte alls så många som min hjärna vill lura mej till. Jag tror att människor känner större saknad efter mej än vad jag gör till dom. Jag tror att jag är nån viktigpelle som folk jag träffat går runt och tänker på, funderar över och betyder mycket för. Min hjärna tror detta iaf. Den lilla mini realisten i mej skriker för full hals att så inte är fallet. Men skriket tonas ner av alla dessa tankar jag precis skrivit, och som ni förstår blir det inte mycket utrymme kvar till skriket, inte mycket luftrum kvar där skrikets ljudvågor kan färdas. Det mest tragiska är att min hjärna kan göra mej irriterad över att folk ska fundera så jäkla mycket över mej. Att de hela tiden ska lägga märke till mej och inte kan låta mej vara. Min fantasi och hjärna gör mej alltså sur på människor som inte ens vet att jag finns, som bara råkade fara förbi med ögonen på mej inne på Ica, som satt och dagdrömde på fiket och därför inte var medveten om att den såg på mej. Orättvisa fantasi och hjärna. Men kanske är det bra. Det är rätt skönt att vara så eftertraktad och inspekterad och sedd att man blir irriterad på det. Även om det är falskt och inte alls är så, så tror jag ju uppenbarligen det den största delen av tiden. Tills en viskning trycker sig upp, den viskning som är kvar från skriket som började långt där nere och når mej ibland. Då inser jag att alla de jag trodde var kära i mej faktiskt hade flick-/pojkvän, att de såg på min kompis o inte på mej, att de faktiskt bara var en främling jag mötta på trottaren, att den bara är en människa jag träffade, berörde och sen var den saken slut, att för den människan jag precis blivit irriterad på finns jag inte ens, är jag totalt ointressant eller bara ytterligare en människa bland alla andra som den möter varje dag. Jag vet inte vilket som är mest sorgligt.
Jag tror alltid att jag är så jävla viktig. Att folk hela tiden lägger märke till mej, noterar min närvaro och funderar över vad jag gör där/ varför jag ser ut som jag gör/ vad jag tycker om olika saker/ att jag är söt/ att jag är ful/ undrar över mitt liv/ tycker jag verkar vara spännande/ tror jag tror att jag är nått osv osv osv osv i all oändlighet. Jag tror att jag påverkar människor lätt. Jag tror att jag är huuur viktig som helst i vissa människors liv vars liv jag knappt hör hemma i. Jag verkar tro att jag är oersättlig i vissa människors liv. Jag tror/vet att i vissas liv är jag det. Men inte alls så många som min hjärna vill lura mej till. Jag tror att människor känner större saknad efter mej än vad jag gör till dom. Jag tror att jag är nån viktigpelle som folk jag träffat går runt och tänker på, funderar över och betyder mycket för. Min hjärna tror detta iaf. Den lilla mini realisten i mej skriker för full hals att så inte är fallet. Men skriket tonas ner av alla dessa tankar jag precis skrivit, och som ni förstår blir det inte mycket utrymme kvar till skriket, inte mycket luftrum kvar där skrikets ljudvågor kan färdas. Det mest tragiska är att min hjärna kan göra mej irriterad över att folk ska fundera så jäkla mycket över mej. Att de hela tiden ska lägga märke till mej och inte kan låta mej vara. Min fantasi och hjärna gör mej alltså sur på människor som inte ens vet att jag finns, som bara råkade fara förbi med ögonen på mej inne på Ica, som satt och dagdrömde på fiket och därför inte var medveten om att den såg på mej. Orättvisa fantasi och hjärna. Men kanske är det bra. Det är rätt skönt att vara så eftertraktad och inspekterad och sedd att man blir irriterad på det. Även om det är falskt och inte alls är så, så tror jag ju uppenbarligen det den största delen av tiden. Tills en viskning trycker sig upp, den viskning som är kvar från skriket som började långt där nere och når mej ibland. Då inser jag att alla de jag trodde var kära i mej faktiskt hade flick-/pojkvän, att de såg på min kompis o inte på mej, att de faktiskt bara var en främling jag mötta på trottaren, att den bara är en människa jag träffade, berörde och sen var den saken slut, att för den människan jag precis blivit irriterad på finns jag inte ens, är jag totalt ointressant eller bara ytterligare en människa bland alla andra som den möter varje dag. Jag vet inte vilket som är mest sorgligt.
lördag 23 augusti 2008
Halmstad
Föräldrar som levererar mys vin o god mat o kärlek. Katt vid namn Pricken som ger både kel och vassa tänder när kelet räcker för tillfället. Bror som väcker upp gamla syskon-tramset och flamset som är det roliga, sköna, ärliga. Fåtöljer man aldrig mer kommer upp ur utan bara sjunker och sjunker och sjunker. Undangömt godis i alla skåp som man ändå hittar. Pyssel, mys och göra-ingenting-om-man-inte-känner-för-det. Att kunna välja bort att inte vilja träffa någon jag inte vill träffa. Jag trivs bättre här. Nersjunken, vilandes, trött och osocial. Det passar mej alldeles alldeles utmärkt. Just nu.
torsdag 21 augusti 2008
Tågresa
Efter min helvetesfärd me väskor o skit t centralen (som dock blev i en taxi), var det då dags för tågresa. Att resa med SJ är ofta spännande när man inte åker X2000 eftersom standarden kan vara lite sisådär..
Igår var den sådär.
Centrimetarna mellan mej och sätet framför mej var ungefär en halv armslängd. Bordet som satt på ryggen på sätet åkte ständigt ner, varav jag hela tiden satt och tryckte upp det eftersom annars ytan att kunna röra magen så mycket när man andades knappt existerade. Dock var det så att varje gång jag tryckte upp mitt bord åkte grannens ner. Hans upp, mitt ner. Så höll vi på, och varje gång gnisslade borden väldigt härligt. Till slut tyckte jag situationen var ganska rolig, och vänder mej då mot honom och ler så där "haha, inser du hur fruktansvärt bittert-roligt detta är?". Men det gjorde han inte. Han inte ens tittade på mej, och leendet existerade inte ens i ena mungipan. Kul o hamna bredvid en totalt humor-befriad människa! Trångt som fan, säkert 35 grader varmt eftersom värme elementen av nån jävla anledning är på i augusti, och säkert de senaste fem personernas skräp i den tunna tunna skräppåsen bredvid mej så det luktar så där konstigt och unket. Är man trött på dessa gamla tåg kan man fälla sätet så att den bakom en totalt kvävs. Dock är graden på den lutningen ett totalt skämt, ca 1 grads skillnad från sittande till så att säga "halvliggande", dvs egentligen bara vanlig sittställning. Detta betyder att somnar man så åker huvudet naturligt framåt vilket i sin tur gör att man dregglar helt extremt mycker på hela sin tröja. Man vaknar med ont i nacken eftersom huvudet åkt fram och tillbaka och flugit runt som en dåre. Rumpan sover vidare eftersom man suttit helt knäppt i de 10 sekunder man kunde sova. Står det "Fönsterplats" på ens biljett när man hämtar ut den brukar man bli lite glad. Dock ska man icke förivra sig. I mitt fall igår betydde "fönsterplats" nämligen en fet vägg där folk hängde sina blöta jackor, och dessa dinglade fram och tillbaka in i mitt ansikte i takt me tågets rörelser. Den vita pappersgrejen som är vid huvudet på ens säte sitter där för att tåget ska vara lite mer fräscht, och dessa byts ut ungefär en gång i halvåret. Om man har riktig otur (hej emmas liv) har den åkt av helt, så håret fastnar i de där kardborregrejjerna som sitter där istället = enorm smärta varje gång man rör på huvudet. Självklart somnar grannen efter ett tag vilket betyder ingen som helst yta att ta sig ut på till toaletterna, och eftersom man är så sjukt artig väcker man honom heller inte. Man sitter därför helt still i 30 minuter eftersom ångesten över att kissa ner sig ifall man rör på benen de minsta är stor. När grannen väl vaknar och man äääntligen tar sig t toaletterna, har där varit någon äldre herre som vägrat sätta sig ner när den ska uträtta sina behov. Därför är det urin över halva golvet och hela toaletten. Äldre herres skak + tågets skak är ingen bra kombo. Med risk att bli en enda stor blöt fläck innan man hunnit till en annan toalett måste man stanna på denna smittriskozon. Dock finns det såklart inget toalettpapper att torka av det värsta med. Summan av detta blir att i halvhuk-läge försöka pricka rätt medan tåget åker genom en skarp sväng vilket i sin tur innebär att man ramlar omkring där inne som en vante med total fokus på vart ens lilla stråle hamnar. Man rör så lite som möjligt på denna lilla yta och tvättar sen händerna i ungefär 15 minuter. Öppnar dörren och tänker "äntligen ute!" men inser då att det står en person efter en i kön, och man förstår då att den personen kommer tro att det var JAG som har svinat omkring där inne.. Skämmas. Därför går man tillbaka till sin helvetesplats bredvid den humorbefriade killen, trycket in sina ben och bara hoppas att man snart är framme...
Ja, tåg-resa a la Emma.
Igår var den sådär.
Centrimetarna mellan mej och sätet framför mej var ungefär en halv armslängd. Bordet som satt på ryggen på sätet åkte ständigt ner, varav jag hela tiden satt och tryckte upp det eftersom annars ytan att kunna röra magen så mycket när man andades knappt existerade. Dock var det så att varje gång jag tryckte upp mitt bord åkte grannens ner. Hans upp, mitt ner. Så höll vi på, och varje gång gnisslade borden väldigt härligt. Till slut tyckte jag situationen var ganska rolig, och vänder mej då mot honom och ler så där "haha, inser du hur fruktansvärt bittert-roligt detta är?". Men det gjorde han inte. Han inte ens tittade på mej, och leendet existerade inte ens i ena mungipan. Kul o hamna bredvid en totalt humor-befriad människa! Trångt som fan, säkert 35 grader varmt eftersom värme elementen av nån jävla anledning är på i augusti, och säkert de senaste fem personernas skräp i den tunna tunna skräppåsen bredvid mej så det luktar så där konstigt och unket. Är man trött på dessa gamla tåg kan man fälla sätet så att den bakom en totalt kvävs. Dock är graden på den lutningen ett totalt skämt, ca 1 grads skillnad från sittande till så att säga "halvliggande", dvs egentligen bara vanlig sittställning. Detta betyder att somnar man så åker huvudet naturligt framåt vilket i sin tur gör att man dregglar helt extremt mycker på hela sin tröja. Man vaknar med ont i nacken eftersom huvudet åkt fram och tillbaka och flugit runt som en dåre. Rumpan sover vidare eftersom man suttit helt knäppt i de 10 sekunder man kunde sova. Står det "Fönsterplats" på ens biljett när man hämtar ut den brukar man bli lite glad. Dock ska man icke förivra sig. I mitt fall igår betydde "fönsterplats" nämligen en fet vägg där folk hängde sina blöta jackor, och dessa dinglade fram och tillbaka in i mitt ansikte i takt me tågets rörelser. Den vita pappersgrejen som är vid huvudet på ens säte sitter där för att tåget ska vara lite mer fräscht, och dessa byts ut ungefär en gång i halvåret. Om man har riktig otur (hej emmas liv) har den åkt av helt, så håret fastnar i de där kardborregrejjerna som sitter där istället = enorm smärta varje gång man rör på huvudet. Självklart somnar grannen efter ett tag vilket betyder ingen som helst yta att ta sig ut på till toaletterna, och eftersom man är så sjukt artig väcker man honom heller inte. Man sitter därför helt still i 30 minuter eftersom ångesten över att kissa ner sig ifall man rör på benen de minsta är stor. När grannen väl vaknar och man äääntligen tar sig t toaletterna, har där varit någon äldre herre som vägrat sätta sig ner när den ska uträtta sina behov. Därför är det urin över halva golvet och hela toaletten. Äldre herres skak + tågets skak är ingen bra kombo. Med risk att bli en enda stor blöt fläck innan man hunnit till en annan toalett måste man stanna på denna smittriskozon. Dock finns det såklart inget toalettpapper att torka av det värsta med. Summan av detta blir att i halvhuk-läge försöka pricka rätt medan tåget åker genom en skarp sväng vilket i sin tur innebär att man ramlar omkring där inne som en vante med total fokus på vart ens lilla stråle hamnar. Man rör så lite som möjligt på denna lilla yta och tvättar sen händerna i ungefär 15 minuter. Öppnar dörren och tänker "äntligen ute!" men inser då att det står en person efter en i kön, och man förstår då att den personen kommer tro att det var JAG som har svinat omkring där inne.. Skämmas. Därför går man tillbaka till sin helvetesplats bredvid den humorbefriade killen, trycket in sina ben och bara hoppas att man snart är framme...
Ja, tåg-resa a la Emma.
tisdag 19 augusti 2008
bittert packande
Jag dricker öl, packar, rör runt i röra, blir dammallergiker och skär upp väskor. Ja, det är sant. Min stora väska var för liten, och då har den en så fiffig uppfinning som en extra dragkedja som man kan dra upp, så blir väskan drygt 2 cm djupare. Det vara bara det att den jäkla dragkedjan var sönder. Så hämtade kniv o skar upp skiten. Annars hade det aldrig gått att stänga den. Men först nu kom jag på att den dragkedjan självklart sitter mer eller mindre i samma tyg som den dragkedjan som håller ihop hela skiten.. Detta betyder att när ja står mitt på centralen, säkert i rulltrappan upp från tuben med min vanliga tur, kommer det bara säga *POFF*, och sen kommer alla mina kläder EXPLODERA ut från väskan pågrund av det tryck som är inuti den. Kanske borde fara ner t kiosken o köpa en fet rulle me silvertejp o köra runt hela väskan..
det jag har än så länge i väskväg är min feeeta stora rosa som är hög som t midjan på mej, min datorväska, min fula blåa lilla-sport-spegeln-från-80-talet-lock-alike-väskan o handväska. Skoj skoj. Kommer se ut som en jävla bag-lady, helt illröd i ansiktet av ansträngning och lukta svett som en gammal gubbe som går på konstig medicin mot sitt dåliga hjärta. Och mitt i allt detta kaos, när stressade förbannade stockholmare försöker tränga sig förbi mej i rulltrappan och svär åt den jäkla bruden som inte tog hissen som luktar kiss, kommer det säga *POFF*. Jag lovar. Och hur i helvete plankar man med en fet jävla väska som inte går att dra under spärrarna?
det jag har än så länge i väskväg är min feeeta stora rosa som är hög som t midjan på mej, min datorväska, min fula blåa lilla-sport-spegeln-från-80-talet-lock-alike-väskan o handväska. Skoj skoj. Kommer se ut som en jävla bag-lady, helt illröd i ansiktet av ansträngning och lukta svett som en gammal gubbe som går på konstig medicin mot sitt dåliga hjärta. Och mitt i allt detta kaos, när stressade förbannade stockholmare försöker tränga sig förbi mej i rulltrappan och svär åt den jäkla bruden som inte tog hissen som luktar kiss, kommer det säga *POFF*. Jag lovar. Och hur i helvete plankar man med en fet jävla väska som inte går att dra under spärrarna?
Fantastiskt
Det är fascinernade hur jäkla trög man är.
Jag vill inget hellre än att bara springa ut i solen, hitta en äng som man kan rusa över med blommor och högt gräs piskandes mot ens ben och sen slänga sig i en hög och läsa härliga böcker medan fåglarna kvittrar och solen värmer.
Men för att få göra detta måsta jag packa snabbt, städa o fix och klä på mej.
Istället sitter jag här obekvämt i min säng med datorn i knät, för liten bh och morgonruffsig i håret o läser vänners bloggar o skit. Molnen har börjat driva in över stockholm och den varma solen är snart ett minne blott. Humöret är en aning sänkt eftersom jag köpte en biljett, betalade för den, tryckte på knappen "ej ombokningsbar", och insåg försent att jag betalade för en biljett som var för idag. Jag ska inte resa idag!!! helvete helvete helvete, 400 spänn åt helvete, helvete.
Ja, man blir ju förbannad, det blir man. Jävla pissdag
Jag vill inget hellre än att bara springa ut i solen, hitta en äng som man kan rusa över med blommor och högt gräs piskandes mot ens ben och sen slänga sig i en hög och läsa härliga böcker medan fåglarna kvittrar och solen värmer.
Men för att få göra detta måsta jag packa snabbt, städa o fix och klä på mej.
Istället sitter jag här obekvämt i min säng med datorn i knät, för liten bh och morgonruffsig i håret o läser vänners bloggar o skit. Molnen har börjat driva in över stockholm och den varma solen är snart ett minne blott. Humöret är en aning sänkt eftersom jag köpte en biljett, betalade för den, tryckte på knappen "ej ombokningsbar", och insåg försent att jag betalade för en biljett som var för idag. Jag ska inte resa idag!!! helvete helvete helvete, 400 spänn åt helvete, helvete.
Ja, man blir ju förbannad, det blir man. Jävla pissdag
Bloggbattle
Har genom Ellis blogg blivit ombedd att svara på lite frågor.. Jag svarar på detta, men kommer inte "utmana" de fyra personer som man bör göra.. palla.. Hennes svar och reglerna hittar ni på ellis blogg..
Here it comes..
FRÅGOR
Fem saker jag ska göra idag:
Packa inför utresa från sthlm till halmstad. Städa mitt rum och diska min disk. Förhoppningsvis träffa Nathalie en sista gång för i sommar. Om jag hinner ska jag hänga lite i den sköna sol som är uppe idag o bränna mitt vita fläsk som varit alldeles för mycket inomhus denna sommar. Ha ångest över att sthlms-vistelsen är över och att det "riktiga" livet återigen ska börja.
Vad gjorde jag för tio år sen?
Hmm, jag var 12.. Då hade jag precis börjat 6:an på ny skola. Så jag hängde förmodligen me Millan i Harplinge, snackade om Lars som var den snyggaste killen i klassen, hade ångest över min fula frisyr som var alldeles för lockig o kort, spanade in de snygga och populära tjejernas kläder och önskade jag såg ut som dom, hade säkert någon läxa som jag struntade i och trodde fortfarande att jag var hyffsat bra på att rita (världen brakade först senare in i mitt liv med sanning och verklighet, och då förstod jag bättre)
Vart har jag bott?
Halmstad - Harplinge - Först Lyngåkravägen sedan från ungefär 5 års ålder Källvägen.
Halmstad - Eldsberga - Åkargränd
Göteborg - Först lyckligt i Frölunda sedan olyckligt strax innan Kortedala
Stockholm - Först olyckligt i Mälarhöjden, sen mer lyckligt Kungsholmen, sen Aspudden, sen Kungsholmen igen mycket lyckligt
Halmstad - I en studentlgh vid högskolan
Umeå - Ålidhem, sen Haga, sen Ålidhem igen
Stockholm - Telefonplan
Snart Umeå igen - Ålidhem
Herre ge vad jag hunnit med
Fem saker jag skulle göra om jag var biljonär:
1. Stilla det dåliga samvetet och ge bort sjukt mycket till människor och djur som behöver det mer än jag och med det förhoppningsvis rädda världen lite grann.
2. Ge en massa till min familj så de skulle kunna leva ekonomiskt oberoende resten av sina liv.
3. Köpa lite grejer jag alltid viljat ha, men inte allt så man sen skulle sluta drömma om saker.
4. Hoppa av plugget för tillfället, bjuda me mina polare på en fantastisk resa så de sen för resten av sina liv skulle ha för dåligt samvete för att kunna lämna mej någonsin (moahaha)
5. Ha dyra privata lärare som skulle kunna lära mej allt det jag viljat lära mej men fått för lite uppmärksamhet i grundskolan för att kunna, så som rita, spela gitarr (appropå det, jag hade gett en massa bra band en massa pengar så de skulle kunna göra skivor som kickade ass som Glesbygd´n t ex o ett par små rock band som behöver hjälp), stå på händer o såna saker.
Så! Fäääädii
Here it comes..
FRÅGOR
Fem saker jag ska göra idag:
Packa inför utresa från sthlm till halmstad. Städa mitt rum och diska min disk. Förhoppningsvis träffa Nathalie en sista gång för i sommar. Om jag hinner ska jag hänga lite i den sköna sol som är uppe idag o bränna mitt vita fläsk som varit alldeles för mycket inomhus denna sommar. Ha ångest över att sthlms-vistelsen är över och att det "riktiga" livet återigen ska börja.
Vad gjorde jag för tio år sen?
Hmm, jag var 12.. Då hade jag precis börjat 6:an på ny skola. Så jag hängde förmodligen me Millan i Harplinge, snackade om Lars som var den snyggaste killen i klassen, hade ångest över min fula frisyr som var alldeles för lockig o kort, spanade in de snygga och populära tjejernas kläder och önskade jag såg ut som dom, hade säkert någon läxa som jag struntade i och trodde fortfarande att jag var hyffsat bra på att rita (världen brakade först senare in i mitt liv med sanning och verklighet, och då förstod jag bättre)
Vart har jag bott?
Halmstad - Harplinge - Först Lyngåkravägen sedan från ungefär 5 års ålder Källvägen.
Halmstad - Eldsberga - Åkargränd
Göteborg - Först lyckligt i Frölunda sedan olyckligt strax innan Kortedala
Stockholm - Först olyckligt i Mälarhöjden, sen mer lyckligt Kungsholmen, sen Aspudden, sen Kungsholmen igen mycket lyckligt
Halmstad - I en studentlgh vid högskolan
Umeå - Ålidhem, sen Haga, sen Ålidhem igen
Stockholm - Telefonplan
Snart Umeå igen - Ålidhem
Herre ge vad jag hunnit med
Fem saker jag skulle göra om jag var biljonär:
1. Stilla det dåliga samvetet och ge bort sjukt mycket till människor och djur som behöver det mer än jag och med det förhoppningsvis rädda världen lite grann.
2. Ge en massa till min familj så de skulle kunna leva ekonomiskt oberoende resten av sina liv.
3. Köpa lite grejer jag alltid viljat ha, men inte allt så man sen skulle sluta drömma om saker.
4. Hoppa av plugget för tillfället, bjuda me mina polare på en fantastisk resa så de sen för resten av sina liv skulle ha för dåligt samvete för att kunna lämna mej någonsin (moahaha)
5. Ha dyra privata lärare som skulle kunna lära mej allt det jag viljat lära mej men fått för lite uppmärksamhet i grundskolan för att kunna, så som rita, spela gitarr (appropå det, jag hade gett en massa bra band en massa pengar så de skulle kunna göra skivor som kickade ass som Glesbygd´n t ex o ett par små rock band som behöver hjälp), stå på händer o såna saker.
Så! Fäääädii
måndag 18 augusti 2008
Ledighets-ångest
Min lediga tid har nu börjat, vilket blir väldigt tydligt direkt i mitt liv. Alldeles för mycket pill i naveln, kollande på film och ätande av rostade mackor med för tjockt lager av smältande Philadelfiaost. Kalla men svettiga fötter under täcket där ja ligger i gårdagens trosor och känner mej sunkig, utan att orken till dusch infinner sig. Facebook besöken blir många utan att nått har ändrats, och jag bara väntar på att någon annan ska ta tag i mitt liv. En viss ångest över att inte göra något gror i bröstet samtidigt som jag bara skulle vilja ligga precis så här i flera dagar.. Så där länge så stressen och ångesten lägger sig över att man inte gör något, och man istället bara blir en lugn zombie som ingen direkt varken saknar eller lägger märke till. Så där så man kan ha semester på riktigt.. Eller vara ledig. För jag vet inte riktigt hur man gör. Ska man ha kul? Ska man göra inget? Finns det några måsten så som renlighet, äta ordentligt, träffa andra människor, ta hand om sig själv (vad det nu innebär, det vet jag inte heller), höra av sig till vänner, röra på sig..? Eller är det så att man ska göra precis det man känner för även om det betyder ett ingentinget? För det kanske är så att jag inte vet vad som är bäst för mej själv. Det kanske är så att direkt när jag är ledig och faller i koma så kanske jag bara skadar mej själv. Jag vet faktiskt inte. Inga beslut kan fattas, ingen ork finns till leenden som inte är sanna, småpratande känns ostimulernade men en allvarlig diskussion finns inget kraft till. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra eller inte. Och jag har nu varit ledig i exakt 24 timmar och 15 minuter. 12 timmar av dom har varit sömn. De andra 12 timmarna internettid eller film från datorn. 15 minuter framför tvn i soffan. Och ikväll ska jag hem till vännen, äta mat och sen gå till Vampire lounge. Inget av detta känner jag för. Inte heller att ligga hemma. Jag känner för ett ingentinget likt det i Oändliga historien. Nått som bara äter upp och förgör och sen finns det ingenting kvar. Inte en känsla ens en gång. Bara... Inget.
Herre ge, tänk dej mej som pensionär...
Herre ge, tänk dej mej som pensionär...
söndag 17 augusti 2008
Jobbavslut
Bjöd folket på jobbet på tårta idag eftersom det var sista dan. Och varför vara blyg när man kan ta i ordentligt? Bjöd därför på en enorm prinsesstårta med vacker text på som jag specialbeställt på det lokala bageriet.. Folk blev glada och mycket imponerade, speciellt eftersom det var söndag, vilket i repan betyder oerhört stark bakfylleångest från samtliga..
Jag fick inte äta riktigt så mycket som jag hade viljat göra eftersom jag glömt matlåda.. kunde därför inte ta med mej hem... mycket sorgligt när man pröjsat för skiten
men men.. Nu börjar min "semester"!!!!!!!
Jag fick inte äta riktigt så mycket som jag hade viljat göra eftersom jag glömt matlåda.. kunde därför inte ta med mej hem... mycket sorgligt när man pröjsat för skiten
men men.. Nu börjar min "semester"!!!!!!!
lördag 16 augusti 2008
Tjejtoaletten
Jag blir alltid fascinerad över de fenomen som utspelar sig på detta ställe på krogen. Jag förstår snubbars nyfikenhet över vad som försegår där inne, för denna nyfikenhet känner även jag.
När man står i en milslång kö, koncentrerar sig på att knipa allt man kan så det inte ska hända en olycka och håller ögonen som klistrade på de där låsta dörrarna som vägrar öppnas, så händer det alltid intressanta saker. Man kan få höra ett samtal mellan två tjejer som totalt ogenerat högt och tydligt pratar om (oftast) killen de jobbar på, hur sexet var i förra veckan, vad deras pucko till kompis sa tidigare, hur tjocka/misslyckade/fel/fula/missanpassade de känner sig etc etc. Det vill säga, man hör allt det som tjejer lärt sig att de ska bry sig om, prata om, fundera över, diskutera.
Man kan även få se tjejer stå framför den stora spegeln utanför toaletterna och (väldigt medveten om allas blickar från de som står i kön) vrida och vända på sig, göra sexy-minen, åma sig, ta på sig, rätta till bh:n och kolla in sin egna rumpa, oftast med en oerhört skeptisk min så att vi bakom ska förstå att den inte är nöjd över vad den ser, och tycker då vi där bakom att hon e sjukt snygg blir vi osäkra på hur vi själva ser ut om nu snyggingen inte är nöjd.
Om man har riktig tur kan man även få träffa på en människa som står där lika uttråkad som en själv och som känner för att snacka lite skit, och då får man en bästa vän i ungefär 4 minuter. Dessa människomötena älskar jag och letar gärna efter dom. Dock är de ganska sällsynta. Att tala med en totalt främmande tjej i toalettkön kan vara farligt. En del tjejer har ju hört talas om lesbiska tjejer, och råkar du då le lite för mycket är det ju stor risk att man raggar på dom..
Ja, man borde skriva en uppsats om alla dessa fenomen som äger rum i detta avskiljda rum på krogen. Hela krog-världen skriker norm, heterosexuallitet och slav under de rådande tvingande diskurser vi lever efter, och då speciellt på toaletten där tjejer står och antingen förminskar sig själva inför varandra, eller ännu mer gärna förminskar andra tjejer, de som inte är där och kan försvara sig, de som de sedan går ut och umgås med med ett leende på läpparna medan alla de tjejer som hörde hur de talade om väninnan på toaletten VET vad de egentligen tycker...
Och i all denna röra står man själv och gör exakt likadant...
När man står i en milslång kö, koncentrerar sig på att knipa allt man kan så det inte ska hända en olycka och håller ögonen som klistrade på de där låsta dörrarna som vägrar öppnas, så händer det alltid intressanta saker. Man kan få höra ett samtal mellan två tjejer som totalt ogenerat högt och tydligt pratar om (oftast) killen de jobbar på, hur sexet var i förra veckan, vad deras pucko till kompis sa tidigare, hur tjocka/misslyckade/fel/fula/missanpassade de känner sig etc etc. Det vill säga, man hör allt det som tjejer lärt sig att de ska bry sig om, prata om, fundera över, diskutera.
Man kan även få se tjejer stå framför den stora spegeln utanför toaletterna och (väldigt medveten om allas blickar från de som står i kön) vrida och vända på sig, göra sexy-minen, åma sig, ta på sig, rätta till bh:n och kolla in sin egna rumpa, oftast med en oerhört skeptisk min så att vi bakom ska förstå att den inte är nöjd över vad den ser, och tycker då vi där bakom att hon e sjukt snygg blir vi osäkra på hur vi själva ser ut om nu snyggingen inte är nöjd.
Om man har riktig tur kan man även få träffa på en människa som står där lika uttråkad som en själv och som känner för att snacka lite skit, och då får man en bästa vän i ungefär 4 minuter. Dessa människomötena älskar jag och letar gärna efter dom. Dock är de ganska sällsynta. Att tala med en totalt främmande tjej i toalettkön kan vara farligt. En del tjejer har ju hört talas om lesbiska tjejer, och råkar du då le lite för mycket är det ju stor risk att man raggar på dom..
Ja, man borde skriva en uppsats om alla dessa fenomen som äger rum i detta avskiljda rum på krogen. Hela krog-världen skriker norm, heterosexuallitet och slav under de rådande tvingande diskurser vi lever efter, och då speciellt på toaletten där tjejer står och antingen förminskar sig själva inför varandra, eller ännu mer gärna förminskar andra tjejer, de som inte är där och kan försvara sig, de som de sedan går ut och umgås med med ett leende på läpparna medan alla de tjejer som hörde hur de talade om väninnan på toaletten VET vad de egentligen tycker...
Och i all denna röra står man själv och gör exakt likadant...
Glad-görare
Vaknade upp me skallebank, ont i hela kroppen efter att ha legat konstigt och trött-bakis. Ska börja jobba om drygt 2 timmar. Skoj. Nåe.
Men, detta gjorde mej glad. Inte så överraskad, men glad. Förutom bilden då, ja gillar inte henne överdrivet mycket. Artikel
Men, detta gjorde mej glad. Inte så överraskad, men glad. Förutom bilden då, ja gillar inte henne överdrivet mycket. Artikel
tisdag 12 augusti 2008
Dagens ögonblick
Idag när ja promenerade vid Odenplan hörde jag inifrån en affär hur en gubbe puss-smackade åt mej när ja gick förbi. Tittade dit o han fortsatte och vinkade.
Jag borde givit honom fingret.
Kom på det försent eftersom jag blev förvånad.
Det gör mej förbannad... Skulle ju kommit på det då!
Det var även ett liiiitet liiiitet barn som stal min penna idag på jobbet.
Men sen tryckte den sin liiiilla liiiiilla hand mot plexiglaset mot mej och skrattade med ett joller. Så den fick pennan.
En kvinna på tunnelbanan som satt mitt emot mej tjuvlyssnade på mitt samtal jag hade med mor. Och när jag sa "jag kommer snart hem t dej i Halmstad mammsen" log hon ett mys leende i smyg som jag ändå såg.
Varje gång jag ser en gul bil tänker jag på kisen. Det finns många gula bilar i sthlm uppenbarligen.
När jag var på väg hem tänkte jag att "om jag ser en till frisörsalong på denna gatan är det ett tecken på att jag ska gå in och färga håret".
Jag såg en till men gick inte in. En stund senare gick ja förbi fler, men de hade stängt...
På jobbet skrattade jag så att jag fällde en tår. Om det var för att det verkligen var roligt, eller om det var för att jag var så trött vet jag inte.
Men det var första riktigt hjärtliga superskrattet på jobbet på hela sommaren som kom från magen.
Jag borde givit honom fingret.
Kom på det försent eftersom jag blev förvånad.
Det gör mej förbannad... Skulle ju kommit på det då!
Det var även ett liiiitet liiiitet barn som stal min penna idag på jobbet.
Men sen tryckte den sin liiiilla liiiiilla hand mot plexiglaset mot mej och skrattade med ett joller. Så den fick pennan.
En kvinna på tunnelbanan som satt mitt emot mej tjuvlyssnade på mitt samtal jag hade med mor. Och när jag sa "jag kommer snart hem t dej i Halmstad mammsen" log hon ett mys leende i smyg som jag ändå såg.
Varje gång jag ser en gul bil tänker jag på kisen. Det finns många gula bilar i sthlm uppenbarligen.
När jag var på väg hem tänkte jag att "om jag ser en till frisörsalong på denna gatan är det ett tecken på att jag ska gå in och färga håret".
Jag såg en till men gick inte in. En stund senare gick ja förbi fler, men de hade stängt...
På jobbet skrattade jag så att jag fällde en tår. Om det var för att det verkligen var roligt, eller om det var för att jag var så trött vet jag inte.
Men det var första riktigt hjärtliga superskrattet på jobbet på hela sommaren som kom från magen.
måndag 11 augusti 2008
Inte kul men kul..
Jag förstår om man kanske har svårt för att skojja om allvarliga saker. Jag förstår om man, som jag, blir paranoid när man skämtar om grejer som man sen är rädd ska drabba en själv som straff från nått övermäktigt eftersom man är fel fel fel när man skrattar på andras bekostnad...
Men äääär inte denna rubriken väldigt rolig och underligg? Rubrik
ja, det dröjer nog ett tag tills han är under ett ligg igen... hö hö hö hö hö hö hö hö hö hö
Ja, ännu en mycket torrskojjig dag i mitt liv.
Idag har ja köpt ett par knasiga byxor. Jag kommer förmodligen aldrig att använda dom, det visste jag redan när ja köpte dom. Men jag VILL ju så gärna passa i sådana... jaja.... jaja.. Jag försökte shoppa idag, men jag är inge bra på det. Och det var inte ens kul så ja förstår inte varför ja fortsatte.. Men men, det blev en hel del promenerande runt på söder och en myyycket god veg-paj på Blå Lagun. mycket bra
Men äääär inte denna rubriken väldigt rolig och underligg? Rubrik
ja, det dröjer nog ett tag tills han är under ett ligg igen... hö hö hö hö hö hö hö hö hö hö
Ja, ännu en mycket torrskojjig dag i mitt liv.
Idag har ja köpt ett par knasiga byxor. Jag kommer förmodligen aldrig att använda dom, det visste jag redan när ja köpte dom. Men jag VILL ju så gärna passa i sådana... jaja.... jaja.. Jag försökte shoppa idag, men jag är inge bra på det. Och det var inte ens kul så ja förstår inte varför ja fortsatte.. Men men, det blev en hel del promenerande runt på söder och en myyycket god veg-paj på Blå Lagun. mycket bra
söndag 10 augusti 2008
Nu -->
tjejen som bor i den här lägenheten lirar just nu råpop, "Jag är en vampyr" med Markus Krunegård ute i vardagsrummet. Och ett par toner och textrader når in till mej, bland annat "världen är så underbar". Det var då jag kände det. Att jag saknar popen, det melankoliskaglada. När man gick runt lite lessen men liksom glad över att vara det, och man bara ville skutta och sjunga och sparka i löv så där som de gör på film och kyssas i regn och vakna upp bredvid någon vacker som doftar hallontårta trots nyvaken och springa ut på en stor äng och slänga sig i det höga gräset utan att slå sig det minsta eller vara rädd för små spindlar.
Men jag är inte där. Jag klarar av en låt emellanåt. Sen blir jag mätt. Nöjd. Färdig. Jag lever inte längre det där romantiska livet, jag tror inte längre på sådan lycka utom möjligtvis vid små få tillfällen innan livet och världen slår som en slägga på en igen i huvudet. Jag tror numera på att förvänta sig det möjliga, det man har lärt sig att man får, det där svenska lagom. För gör man det och inget annat blir man heller inte så där kraschbesviken som man blev i pop-landet. Man får kanske inte heller uppleva de där enorma bergen av plötslig lycka som man gjorde. Men om man inte riskerar så mycket, om man inte kraschar, då kan man heller inte förvandlas till sten, asfalt, betong. Då stannar man vid att vara så där hårdplast på ytan. Som en pet-flaska. Den kan förvandlas, men blir ofta snart nog samma igen. Fylls på nytt, köps av någon ny, används och slängs och så börjar det om igen. Det är så det ska vara. Så det bör vara. Så det kommer vara.
Realist, ett nödvändigt ont
Men jag är inte där. Jag klarar av en låt emellanåt. Sen blir jag mätt. Nöjd. Färdig. Jag lever inte längre det där romantiska livet, jag tror inte längre på sådan lycka utom möjligtvis vid små få tillfällen innan livet och världen slår som en slägga på en igen i huvudet. Jag tror numera på att förvänta sig det möjliga, det man har lärt sig att man får, det där svenska lagom. För gör man det och inget annat blir man heller inte så där kraschbesviken som man blev i pop-landet. Man får kanske inte heller uppleva de där enorma bergen av plötslig lycka som man gjorde. Men om man inte riskerar så mycket, om man inte kraschar, då kan man heller inte förvandlas till sten, asfalt, betong. Då stannar man vid att vara så där hårdplast på ytan. Som en pet-flaska. Den kan förvandlas, men blir ofta snart nog samma igen. Fylls på nytt, köps av någon ny, används och slängs och så börjar det om igen. Det är så det ska vara. Så det bör vara. Så det kommer vara.
Realist, ett nödvändigt ont
Palestinaschjal
Ja, nu har det hänt. Nu har mode världen åter igen ändrat riktning o gett sig på en ny subkultur, de alternativas mode, det som folk burit o blivit spottade på för att de står för eller tycker är fint. Nu kan man köpa Palestinaschjal på H&M.
Jag funderar på att gå in på vartenda H&M i hela sthlm, gå fram till kassörskan och fråga vad hon/han står i Palestinakonflikten. Vad hon/han anser bör göras i Israel. Jag ska fråga vad H&M har för argument och hur de har tänkt. Får jag ett "jag vet inte" ska denna person få sig en sådan uppläxning att den kommer gå till sin chef och beee om att dom ska ta bort schjalarna.. När jag vatt på alla H&M ska ja börja om igen från början, fast med en ny kassörska. Jag ska få dom att antingen kolla upp vad detta klädesplagg betyder eller att iaf fundera över modevärlden och vad den gör med symboler. Vad modeskapare lär den gråa massan. För nu kan man inte veta om den som har en sån schjal på sig vet vad det är den bär. Man vet inte var den står politiskt. Man vet inte om det är en man kan lita på eller inte. Jag menar, hur ska borgarbrackorna och säkerthetsvakterna göra nu när de inte kan skilja på folk o slödder? Hur ska de agera nu när de inte vet om personen kanske bär schjalen för att kunna dölja ansiktet vid möjlig stöld/skadegörelse/högljuddhet eller kanske bara för att modevärlden har sagt till den att den SKA göra det?
Ja, det är hårda tider som väntar. speciellt för kassörskorna i sthlm.
Jag funderar på att gå in på vartenda H&M i hela sthlm, gå fram till kassörskan och fråga vad hon/han står i Palestinakonflikten. Vad hon/han anser bör göras i Israel. Jag ska fråga vad H&M har för argument och hur de har tänkt. Får jag ett "jag vet inte" ska denna person få sig en sådan uppläxning att den kommer gå till sin chef och beee om att dom ska ta bort schjalarna.. När jag vatt på alla H&M ska ja börja om igen från början, fast med en ny kassörska. Jag ska få dom att antingen kolla upp vad detta klädesplagg betyder eller att iaf fundera över modevärlden och vad den gör med symboler. Vad modeskapare lär den gråa massan. För nu kan man inte veta om den som har en sån schjal på sig vet vad det är den bär. Man vet inte var den står politiskt. Man vet inte om det är en man kan lita på eller inte. Jag menar, hur ska borgarbrackorna och säkerthetsvakterna göra nu när de inte kan skilja på folk o slödder? Hur ska de agera nu när de inte vet om personen kanske bär schjalen för att kunna dölja ansiktet vid möjlig stöld/skadegörelse/högljuddhet eller kanske bara för att modevärlden har sagt till den att den SKA göra det?
Ja, det är hårda tider som väntar. speciellt för kassörskorna i sthlm.
måndag 4 augusti 2008
uttömning
Redan imorse vid tveskjärten i väskan som gav mej rysningar sa dagen till mej att idag skulle det bli en sån dag. En sån där dag av rysningar och smått illamående. Busschauffören tittade argt på mej trots för en gång skull giltligt busskort som jag fått av en turist. Regnet öser ner och det ser ut som höst ute med grått och mörkt redan vid kl 18. Kylskåpet är som vanligt tomt. Telefonen är tyst på min lediga dag. Bilderna jag fört över från kameran från min sommar i sthlm vittnar om en sommar med alldeles för mycket jobb och för lite bad. Umeå med höst och mörker närmar sig med storstegen. Mina träningsskor ligger alldeles för oanvända i hallen. Den mörka utväxten skvallrar om för lite tid i solen. De tre halvlästa böckerna vid sängen visar hur mycket jag ville men inte orkade. Arne utan batterie sen hultsfred som står i hallen är ett bevis på för lite parkhäng. Mitt humör skulle idag passa sig i slutet på oktober, inte början av augusti. Och jag är alldeles alldeles ensam.
söndag 3 augusti 2008
Att inse brister
Det är aldrig kul att inse att man kanske inte är så stark som man trodde.. Att man en dag vaknar upp och inser hur nedtryckt man är av samhället och normer, att man inte kan göra så mycket åt det och att man dagligen trycker ner sig själv pågrund av vad tidigare generationer har fuckat upp. Det är inte kul att stå i kön på Ica, kolla på tidningarna som hänger på hyllan och inse att det inte finns EN ENDA bild på en kille på framsidan. Inte på damtidningarna, inte på herrtidningarna. Att på alla framsidor är det en supersminkad, retuscherad (eller hur det stavas) brutta som ler så där sensuellt o sexigt som bara framsidan-på-en-tidnings-tjej kan göra.. Så man mår så där lagom dåligt när man tittar ner i sin korg och ser det onyttiga, eller iaf bristen på nyttigheter, som ligger där och skriker "njuuuuut" till en. Eller när man för en..gångs..skull klär upp sig liiiite grann i kjol, linne o tunn tröja över, och man står och vrider sig framför spegeln i 45 min med besviken och skeptisk min över sin kropp.. Man drar i kjolen, fixar och trixar, men det blir inte bättre, och till slut utbrister man "Emma, det är så här du ser ut helt enkelt, en svart-klump med blont hår", suckar och går ut och behöver mer än någonsin killars uppmuntrande blickar över ens kropp. Denna blick som säger att man duger. Den blick som man föraktar att tjejer söker genom vulgära (har vi fått lära oss att det är iaf) kläder, men som man själv vill ha lika mycket. Som är den blick som avgör hur man ska må. Ja, det är dessa vidriga blickar ner i ens uringning som avgör om man själv tycker man är fin eller inte. Inte underligt att det är mycket skönare att klä sig i för stora fula braller, nitskärp och bara svart svart svart, och sen när någon tittar på en kan man tänka att det är en inskränkt jävel som dömmer en... inte att den antingen faktiskt tycker man är söt eller att den bara råkar lägga ögonen på en. Det är så mycket enklare att bara vara skabbig och lite fel eftersom man då inte riskerar att bli dömd efter det som döljer sig under kläderna utan bara för det som syns. För man bryr sig, det gör man. Trots tänkt styrka. Trots medvetenhet. Trots utbildning.
Hur i helvete ska man klara sig stark genom livet?
Hur i helvete ska man klara sig stark genom livet?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
