Helg-stolthet

Jag tycker det är konstigt när man träffar folk på lördagar eller söndagar, och de sitter och skryter om hur packade de var kvällen innan. Det är väl en sak om man får en sån där praktfylla, är hur glad som helst och har haft det riktigt riktigt roligt. Men när det bara är att man var så sjuuukt jävla packad och inget mer, ja då förstår jag det inte riktigt.
När kommentaren sen med kommer om "ja, jag e fan fortfarande full" som ett stort pluspoäng, då vet jag inte riktigt hur jag ska reagera. När personen uppenbarligen är så galet nöjd och man får känslan av han/hon faktiskt sitter och skryter om att den fortfarande är full, och är lycklig över det. När den tycker det är helt fantastiskt härligt.

Jag blir med fascinerad över när man träffar helt nya människor, de inte ens höjer ögonbrynen över ens närvaro och inte verkar ett dugg intresserade av att man sätter sig vid deras bord. När man kan sitta där och se rakt igenom deras relationer. När man ser hur killen får all uppmärksamhet, hur han tar den genom att spexa och tala högt och jämt. Hur tjejerna sitter lite vänd mot honom och låter sig avbrytas hela tiden. Att bara sitta där bredvid dessa helt nya människorna, och kan se sociala o genus strukturer i dess renaste form.
När man direkt känner av vem som flirtar med vem, och som därmed blir störd när någon bryter in i samtalet och är så där härlig och glatt öppen. Hur då den personen som flirtat stänger in sig lite, blir osäker och irriterad och försöker återta kontrollen över situationen.

Jag gillar då att bara sitta som åskådare, varken säga eller göra något, och kunna le åt människor. För det är människor som bara är som de är, som förmodligen inte ser sig själva utifrån alls, som jag över huvudtaget inte känner och därför egentligen inte kan döma rakt av men heller inte kan låta bli, och gilla att jag gått mer än 2 år Kulturanalys nu och kan vila i det.

Jag gillar söndagar.