Vad som precis fick mig att hastigt fnittra till av välbehag i soffan

Imorgon har jag min första "riktiga" arbetsdag. Börjar kl 10 (sweeeet) och ska då få bosätta mig i mitt kontor på kansliet. Så jävla vackert.

Men då för att mentalt förbereda mig lite inför imorgon satt jag nu och läste projektbeskrivningen för MAKT och kom då till avsnittet "Syfte och Mål". Efter att jag läst nedanstående tittade jag upp på min systermålade tavla som var rakt framför mig och fnittrade till, straxt följt av den högt sagda repliken "Fy fan va kung detta e". Syftet med mitt jobb är nämligen nedanstående:

* Att bidra till en utveckling av det antirasistiska ungdomsengagemanget på kommunal nivå.
* Att bidra med resurser som möjliggör ett antirasistiskt ungdomsengagemang på kommunal nivå.
* Att förbereda ett arbete mot rasism och nazism, för demokrati och alla människors lika värde, med ungdomar som drivande kraft.
* Att erbjuda engagemang inom en fråga som vi av erfarenhet vet hela tiden är aktuell, framförallt i ungdomars vardag.
* Att erbjuda en plattform för att stärka ungas möjligheter till att påverka samhället och sin egen vardag.

Inte fan kan man vara annat än stolt när man har ett jobb vars syfte innehåller dessa ord. Och jag kommer att få betalt för att göra detta. Det är ju helt sjukt :D

Fönstergluttare

Människan som bor i huset mitt emot och som sitter vid sin dator 24/7 (egentligen kul att jag dömer så hårt.. har ju faktiskt bara bott här i 2 dar så kan egentligen inte säga så säkert... speciellt inte med den fakta som jag snart här efter parentesen kommer att presentera) och som jag fick ett konstigt oj-jag-råkade-spionera-på-dej-och-du-såg-det-ögonblick med tidigare idag, han har en vän på besök! De sitter vid köksbordet, spelar spel och dricker öl.

Jag är froooktansvärt avundsjuk.
Han kommer att börja hata mig snart.
Jag glor faktiskt inte med flit. Det råkar bara vara så att han varje gång jag höjer blicken ovanför datorskärmen sitter vid SIN dator.. Då blire ju att man blir nyfiken ju.. Och börjar kika lite ibland. Ser ifall männskan sitter kvar.. Eller dricker öl med sin trevliga spel-kompis. Fusk

Jag var på det hemliga kansliet idag! Det var väldigt trevlig stämning där.. Och jag har sett mitt blivande kontor. Snacka dungeon! Ämnesrummet är INGENTING i jämförelse, där har man ju fönster i taket! Nä, här vare nån slags metertjocka betongväggar från andra världskriget och inga fönster. Dock fick jag en bakom-scen-på-en-teater-känsla som var ganska positiv... Och det fanns ett fikarum. Jag har länge önskat mej ett fikarum i min närhet. Nu har jag det.
Imon är det möte med ordförande och den andra projektledaren. Ganska nervöst och pirrigt, fast på ett lugnt sätt. Det löser sig vettö :)

Fick reda på idag med att det hade varit över 100 sökande till tjänsten. Tack för den ego-boosten! Mjau

Hemliga klubben får ny medlem, och en himla massa "första"

Det är så underligt när man (jag?) flyttat till ett nytt ställe. Det blir nämligen så himla många "första-gången" tillfällen. Första natten i det nya hemmet. Första matlagningen. Första skitstunden på toa. Första hacket i golvet. Första höga rapen så det ekar. Första döda minidjuret. Första underliga ögonen-möts-stund med personen som bor i huset mitt emot och också sitter med sin dator vid fönstret 24/7.
Sånt
När man för femtisjätte gången samma dag tänker "åh, detta var första gången jag..." så börjar man bli lite less. Men det går som inte att låta bli.

Lägenheten e iaf fantastic. Det är vint och betongväggar o gammal stentrappa upp till dörren o gammalt o jävligt and I like it! Det får plats 2½ emma på höjden upp till taket och det krävs möbler så jag får bort ekot! Pappa var här i 2 dar och imorgon kommer mamma och stannar i helgen med IKEA-besök o hela fadderullan. Grunden till ett boende ska läggas dessa dagar.
Men idag har jag inte gjort ett skit förutom att tvätta lite onödiga grejer, o i eftermiddag ska jag leta upp UMR-kontoret som ligger på hemlig adress (fast jag vet ju den nu såklart).
Det för mej till en annan grej. Jag ringde eniro idag och tog bort mina kontaktuppgifter därifrån.. Eller det tar 48 timmar, fast den info som står nu gäller Ume så d gör inte så mycket. Tror det är som lika bra. Man vet ju aldrig hur opoppis jag blir i SD- och ND-kretsar här nere i south of Sweden. Så det är lika bra.
Så det betyder att jag kommer inte bara jobba på ett kontor med hemlig adress, jag kommer dessutom bli en halvhemlig person jag å! Spexigt... O lite trist men inte mycke o gö..

Nu ska ja fixa sista tvätt-tramset, sen är det ut på stan o härja som gäller!

Exakt en timme kvar tills jag står i K-town

Och jag har fortfarande inte gråtit en enda tår sen ja satte mej på bussen igår.

Dock Everlong med Foo Fighters från Skin and Bones skivan gjorde att det var riiiiiktigt nära... så ja satte den på repeat nu... Nu ska här fan framkallas lite jävla gråt. Så här kan vi inte ha det. Och det är just den människan med Breath out so I can breath you in som gör att det kan bli möjligt. Hela den situationen suger ju nå så djävulskt att man inte ens kan tänka på det.

En smekning på kinden med en vanteklädd-tumme med repliken "det var fint att lära känna dig" som hejdå kan ju inte annat än göra lite ont.

Schiza på tåg. Allt för att förklara min kärlek på mitt sätt

Läste min älskade foffis blogg som skrevs efter att hon lämnat mig på tågstationen i Ume igårkväll...

Tack vare mitt sinnestillstånd just nu (*tralla-lla-la-laaa vart är jag på väg? Ingen aning men det är mysigt att åka tåg, tralla-lla-laaa förnekelse*) kunde jag läsa utan en tår.. Dock en miniklump i halsen. Men det är bra. Jag måste börja fatta det här nu, är ju knappt 3 timmar tills jag är framme i Skåne-jävla-rasistplace och det är kanske dags nu att förlika mej med detta faktum...

Men det är precis som att kroppen på allvar vägrar att hjälpa mig på traven i någon slags process.. Jag trodde ändå att 18 timmar tåg (med en jävla massa förseningar o skit) skulle sätta igång den processen och låta mej vara fullt redo när jag kommer fram. Men jag e fan inte mer redo nu än vad jag var när jag for hemifrån (eh, "hemifrån" i detta sammanhang är då alltså ume... ni ser ju) utan snarare kanske tvärtom. Det är ju för fan helt jävla sjukt.

En liten svettning kom i ofs nu i min lilla hand. Hmm. Kanske ska jag sitta här med kick ass-softisch musik i öronen, titta ut genom tågfönstret på den natur som faktiskt är så annorlunda här gentemot Nåland... Är nu i Norrköping, så har långt kvar. Det ska bli än mer platt, virkeshus (som enligt Fredrik Lindström endast finns i södrasödra Sverige) och öppna fält.

Fan. Jag saknar redan. Ok ok, nu stopp innan det blir så där verkligt. Fuck processandet, jag accepterar nog förnekelsen en stund till.

Blablablablabla vem fan bryr sig

Sista fredan, som umebo, inte nånsin i ume. Jag e taggad men på ett underligt sätt. Kan inte ens förklara. Det är som att jag bara vill ha det överstökat på nått sätt. Konstigt.
Funderar på att köra rat-fredag dock. Svina runt och vara så där ickeaccepterande som vi ändå gör bäst. Det ska börjas tidigt och avslutas sent. Nått annat är inte okej idag.
Vad som händer och sker imorgon beror mest på hur mycket man kan outa sig själv tror jag. Men det löser sig. Och gör det inte det så betyder det bara en annan lösning.. Liksom.

jäjä, totalt värdelöst var ju detta. Wha´ävväää
Nu kör vi lite Mecka me Latin, drar på oss fest-smilet och sätter igång de sega partynerverna. Helgen e ju fan här nu

Så här innan läggdags passar väl detta superb

Det var längesen jag blev så här fast i ett nytt band så snabbt, men med Portishead fastnade jag på en gång. Det var J som spelade för mig. Och denna är lätt den bästa. Mer sensuell musik får man leta efter. Det här beatet borde alla jämt gå runt till. Då skulle det inte finnas mycket stress i världen.

En jävla snorunge, spoiled kiddo, mes och en lipsill

Mitt humör är inte det bästa de här sista dagarna. Jag borde passa på att vara glad över alla fina som finns i min närhet, men jag är inte det och det gör mig på än mer dåligt humör.
Jag hade tänkt i samma banor som Linnan när hon sa "Jag o Erika har en teori om det där, att när man ska flytta så blir man irri på alla runt omkring en för att det ska bli lättare"
Exakt så har jag tänkt i en dryg vecka nu. Och jag tror verkligen det ligger något i det. Men inte fan blir det varken roligare eller lättare för att man kommit på sig själv och sitt undermedvetna. Snarare tvärtom. Jag känner mej barnslig, fjantig rent av och blir förbannad på mig själv eftersom jag hör hur jag själv låter, märker hur jag inte klarar av ens en lite motgång och verkar tycka att alla ska släppa ALLT vad de har för sina händer och kryyyypa på sina bara knän och be om att få umgås med mej. Folk gör ju inte det (tack och lov) eftersom livet inte funkar så.

Men det är väl själva fan att man inte bara kan va lite så där smålessen över att man ska fara utan att man ska bli otrevlig. Inte är det väl så här jag vill att folk ska tänka tillbaka på mej. Nä, fan, jag ska ju va så där bedårande och härlig, glad och positiv och helt jävla underbar så folk får en klump i halsen och börjar fundera över hur de ska klara sina liv i ume utan mej. SÅ ska det ju va, och inte "men åk nu för fan". Skit me

Värst är jag ju mot den som dessutom är farlig. Där tål jag inget. Och även om det inte finns nått så hittar jag på. Men vem är förvånad över det? Minst jag tror jag. Helvetes jävla skit skadade hjärna.

Nä, nu går ja och tar ett bad istället. Ensam hemma. Eller "hemma", inte en pryl av mina saker är kvar här. Just nu har jag inget hem. Det var inte riktigt så här jag hade tänkt mina sista kvällar och nätter i ume, men va fan gör man.

Inte klockren text för känslan, men close enough

Ful jäkla slide me bilder men skitsamma, det fanns bara liveversioner annars

Lite bitterhet, lite haha och lite Ume-familj

Dagen som uppenbarligen har tänkt fucka upp mej ordentligt i huvvet är här..
Det verkar bli fler kubikmeter jävla skit packning än vad både jag och flyttfirman trodde. Skit skit skit jävla skit. Dyrt blir det också, men what the fuck jag är ju gjord av pengar (inte efter 2 veckor av "äh men ja bjuuuuder" helvete emma att du verkligen aldrig lär dej! Men fan d e ju kul att bjuda!).
Och hur i hela skogen packar man hyllor och sånt som inte får plats i lådor?! De tar ju asmycke plats lösa liksom.. Får la bli 20 kilo tejp runt dom och tummarna hållna för att flyttgubbarna kommer vara riktigt jäkla askalas trevliga och få ihop mina grejer, pressa som fan men ändå inte ta sönder nått.

Jag tror jag är världens sämsta packare. Och jag hatar sannerligen emma-som-flyttade-från-ålidhem-utan-att-göra-det-ordentligt. Jag hittar alltså plastbackar utan lock där det ligger nån gardin, en nersmulad resväska och nått armstöd till skrivbordsstolen. And that is that! Och vi snackar inte EN sån låda, näj näj näj, vi snackar plastsäckar fulla me skit, resväskor med saker som bör slängas blandat med papper blandat med favorittröjan. Så nä, Emma som flyttade från Ålidhem och hit en gång för lite mer än ett år sen står fan inte högt i kurs.

Skönt btw att min snabbträff hos malen igår och överföring av bilder från helgen gjorde att jag plötsligt förstod varför mina ben och armar är blåprickiga av blåmärken. Malen fick mej nämligen att minnas genom den här bilden



En viss brottning på dansgolvet mellan mej o malen utbröt nämligen väldigt passande i lördags.

Det har på riktigt varit världens bästa helg nånsin... Många fantastiska bilder, många som absolut inte passar sig på internet och många som kommer göra att jag i K-town i nästa vecka kommer kunna redan då minnas tillbaka på de 3½ år som betytt att jag åter igen kan lita på folk.. Fan va min Ume-familj har betytt allt.

Åh denna lycka

Och jag bara ler efter helgen.
Det var längesen jag var så här bakis, men det var än mer längesen jag hade så roligt.
Jag o Malen i 3 hela dagar, kvällar och nätter. Robot Doktorn klarades av i fredags. Spelningen var kick jävla ass och trött-sittningen i lördags ordnade ju så klart upp sig.
Mellan världens roligaste timmar har jag fått spendera med bästa J, leenden och total närvaro. En männska med ett sånt lugn att jag själv inte annat än bara kan må bra.

Sista veckan i Ume börjar nu. Förnekelsen är stark.

Att kanske vara lite för privat men ändå känna ett "äh"

Mina kinder och läppar vittnar om en annan människas närhet i mitt liv. En som med sina inte kan hjälpa att vara lite vass och smårivas.
Även mitt leende, mina trötta men glada ögon och mitt strålande humör avslöjar att nått mer än det vanliga finns just nu i tillvaron.
Trots lånad 160 säng, trots att 50% av den 100%iga tvåsamheten har skoldag och måste få sina timmars sömn, trots att man egentligen är mer än trött så sover vi knappt. Det finns inte tid för det. Sova får jag göra sen när jag befinner mig i K-town. Just nu måste var och varannan stund som går att tas till vara på tas till vara. Detta görs genom att till hälften sova, till hälften ständigt sträcka sig efter den andra och försöka registrera hur varenda liten del känns.
Jag tror detta gör saken värre, men det finns inga andra sätt. Det var längesen jag var så trött. Det var längesen jag var så hel. Med risk att skrämmas.

Lätt skak på axlarna i småpanik och en rysning över kroppen

Det bara slog mej. Alldeles nyss och med en verklighet jag inte riktigt känt förrän nu. Jag flyttar snart.

När jag tänker det så där verkligt skakar axlarna till okontrollerat. Som när J glömmer mina kittliga sidor av magen och jag oförberett kittlas till. Skaket jag inte bestämmer över. Men i detta fall vet jag inte om det följs av ett behag eller inte.

Jag har stirrat på kartan på eniro´s sida med adressen till mitt nya hem.
Idag fick jag även reda på kontorets adress. Det ligger max 1 kilometer bort. Nära. Lättillgängligt. Mitt arbete.

Skak

Svettiga handflator och en ovilja att sova de närmsta två veckorna. Speciellt inte ensam. Jag vill inte missa en sekund.

Det känns verkligen som att något är över. Något jag aldrig mer kommer att få uppleva. Något som endast kommer att formas till ett minne som jag vid 45 års ålder kommer att berätta om med något drömskt i blicken. Den där historien folk kommer att bli less att lyssna till. Den är slut nu. Här ändrar vägen sin bana och jag vet ingenting om hur mitt liv kommer att se ut om 4 veckor.
Jag vet inte hur mitt nya hem ser ut.
Jag ska leva där. I en stad jag inte alls känner till. Där jag inte känner några. Där jag inte ens kan minnas att jag varit.

2 veckor kvar. Till vad, egentligen?

Glad

Glad glad glad glad glad glad glad

Det är humörstatusen idag.
När andra har det svårt, dåligt, mår skit och har det allmänt jävla skit tufft i livet så är det förskräckligt att känna sig så här glad.

Men jag gör det iaf.
Av ingen anledning. Av alla anledningar. Rakt in i hjärtat har gladheten hittat. Jag tänker låta den stanna där tills jag flyttar. Förnekelse in i det sista.

Japp, mina livsord nu: Förnekelse, lycka, lugn och bara samla på mig all kärlek jag kan få från mina närmsta i Umeå just nu så det räcker hela min ensamma vistelse i södra Sverige sen...

glad glad glad glad glad glad glad

Stoltheten som börjat växa...

Ola, som skrivit denna artikel, är ordförande för den organisation jag inom en väldigt snar framtid ska börja arbeta för. Och detta faktum gör mig väldigt väldigt stolt, att jag kommer kunna säga att "Jag arbetar för Ungdom mot Rasism, och detta är vad vi står för..."

Det var allt jag ville...

Vintrig helg med total tillfredsställelse

Fredag, utflykt inåt norrland, tant som va fundersam över mina "konstiga flätor" och var tvungen att känna, bärande soffa, hem, vin och godaste maten, röra sig så lite som möjligt men vara riktigt nära.

Lördag, långsamt uppvaknande, pulkabacke, eld och fina människor. Rosor på kinderna, snö i nacken, blöta skor som sakta blir varma utsträckta mot brasan, sladdande bil på snövägar med flickskrik från min hals där jag sitter i baksätet, långdusch, nerbäddning, goda maten och en varit-ute-länge-trötthet. Bästa sömnen inslingrad och trygg.

Idag, lång sovmorgon och bästa frukosten, påklädnad och över timmes långsam promenad i fint vinterland o fina sällskapet, hallgolvskram innan buss hem.

Och så sitter jag här nu och är bara så där glad.

Observera vem sms:et är ifrån

(Klicka på bilden så blir den stor)



funny shit

Att ständigt arbeta mot dåliga vanor

Det är ju ingen hemlis att jag gått i terra hela hösten. Personlig utveckling is the shit och jag har sannerligen utvecklats och mår tusen gånger bättre i mig själv.

Dock är det lätt att ständigt falla tillbaka i gamla vanor igen, dåliga vanor som gör att jag sänker mig själv på olika sätt, blir osäker både på mig själv och andra, och som gör att jag mår kasst.
Men fan va jag jobbar hårt för att motverka detta.
Befinner mig just nu i 3 verkligheter. En där jag snart ska börja på drömjobbet och är superlycklig. En där jag ska flytta ifrån de käraste jag har och inte kunna träffa dom varje dag eller ens varje vecka eller kanske ens varje månad. Den tredje är verkligheten som handlar om den där nya personen som gör att jag än mer försöker låta bli att tänka på K-town. Ultratidigt att uttala sig särskilt mycket om nått egentligen, men tillräckligt gammalt för att det ska kännas så jävla surt att det hände nu.

Labila lilla emma gör allt för att den stabila ska vackla just nu. Bli osäker och så där självisk som jag ju blir när jag inte har kontroll över situationen. Men fan vad jag kämpar emot.