Tjo...verkligen...tjo

Nu ikväll satt jag och läste om etnicitet.
2 sidor senare sov jag.
Dag 2 av uppsatsskrivande.
Tjo...verkligen...tjo

Let´s kick it!

Nu jävlar anamma har första dagen för C-uppsatsen kommit.
Och här sitter man. Som ett lite för hårdkokt ägg i en för liten kopp utan någon som e hungrig. Helt värdelös alltså.
57 dagar kvar, sen ska den vara inlämnad. JA, jag stressar gärna upp varenda liten cell i kroppen och de bedövade hjärncellerna med att räkna ner tills det är över. Inte mitt liv utan tiden jag hade på mej. Tycker jag e bra.
Jag känner hur det liksom finns en energi i kroppen att börja skriva, läsa, analysera. Ska bara komma underfund med hur man får fram den där energin också, för som det ser ut nu sitter jag mest och bara stirrar lite framför mig. Linnans ord ekar i mitt huvud "det är en process, är en process, en process, process, cess, ss, s...". Okej rå, låt gå för idag. Dum-hjärna

Bäst just nu

Denna låt kan man alltid relatera till eftersom man med en bitter själ alltid möter många puckade människor på ett eller annat sätt... Och denna låt e så härligt klatschig men med en kick ass text. Me likey

Hemsk lörda so far

Förstår inte riktigt. Trött, sliten, inte alls pepp. Skulle det här kallas lördag? Känner inte igen mej själv riktigt.
Idag blir det alkoholfritt iaf, trots kall öl i kylen. Nu får det räcka för denna helgen.
Jag vill göra nått skoj, träffa sköna människor men slippa höra nått jävla tjat om att man borde ta en öl, eller bli ifrågasatt när man inte gör det. "Va?! Ska du inte dricka?! Varför då?" Eller lockandet "Jomen eeen öl, jag bjuder! Eller så får du lite sprit riktigt billigt!" Vad fan tjänar andra människor på det, förutom att de slipper se mej som nån jävla Bror Duktig som inte behöver dricka för att ha kul. Och visst känner man sig som en förbannat tråkig människa. Speciellt när så många är på en hela tiden om det. Men jag drack öl igår.
Nu räcker det fan

Krökar-läsare?

Jag har en liten teori om vad för personer det är som läser min blogg...
För det första, det är inte supermånga, men det gör inget. Det är mellan 15-25 i stort sett varje dag, UTOM på fredagar, lördagar o söndagar... Då sjunker statistiken med hela 50%!! Ok att 50% låter mer än vad det är faktiska personer, men ändå.
Det måste ju betyda att de som läser min blogg är personer som på vardagar sitter en hel del vid datorn o har det bajstråkigt o därför går in o läser, MEN som efter fredagslunchen tar helg o börjar kröka. Japp, så måste det va

TJO nu e d helg o kylen full av kall härlig öl (alla e inte mina dock, men det seeer så vackert ut!!) Solen strålar utanför mitt fönster och jag är MYCKET positivt inställd till denna helgen. Jag känner att det kommer hända nått fantastiskt bra! wiihoo

Låt som ja gillar att ha på hjärnan

Igår då jag stod och svor över hur mycket städ o tvätt jag hade o göra lyssnade jag till denna låten. Den gav mej lite bra perspektiv som gjorde mej gott.
Lyssna ordentligt till texten även om du kanske egentligen inte pallar. Gör det och spara din "pallar inte"-tanke till ett annat tillfälle idag.



En låt som för många är gammal men som för minst lika många är alldeles ny

Give me the energi that I need so badly

Kroppen ett ständigt projekt

Idag har det hänt storartade grejer! Iaf för att ha med mej att göra.
Jag har ringt till hälsovårdscentralen. Ett samtal som för vissa skulle ha tagit 1 minut. Ett samtal som för mig har tagit ungefär 5 år.
Idag ringde jag. Och de ska ringa upp kl 16. Lite pirrigt nästan.
Anledning till samtalet är det vanliga tjatet: Mina jävla knän som fuckar upp mitt liv.
Det är rätt knäppt hur man kan vänja sig vid att ständigt vara medveten om en viss kroppsdel. Jag har liksom levt i en värld där alla människor på kvällarna känner av knäna, funderar över hur de mår, masserar dom till Rapport på kvällen.
Det slog mig för ett tag sen att det nog bara är jag och reumatiska sällskapet där medeltalet på åldern ligger på 60+ som faktiskt har det livet på kvällarna.
Därför ringde jag nu. Fan på tiden, kanske vissa tänker. Ja, jag håller med. Det är först de senaste veckorna jag blivit orolig på allvar. Riktigt så här fucked ska dom inte vara i unga åldern 23. Och någonstans i min hjärna blir jag inte förvånad eller chockad om de säger "det finns inget vi kan göra, du har väntat för länge. Vänj dig vid tanken på kryckor eller käpp resten av ditt liv". Huvva

Nog lipat. Idag stråååålar solen utanför. Och jag ska tvätta, städa, plugga. Så nä, riktigt nog lipat var det faktiskt inte. Det är synd om mäj! dock på gott humör. Lång-pratet me Mickell räv igår natt var fint, roligt och energigivande. Så TJO i galloschen, dags att sätta fart!

Tisdag

Sol ute, emma inne.
Idag är det Zero 7 på stereon och praktik rapports skrivande. Det känns inte skoj. Alls. Är bara en sån där sak man måååste göra innan man kan börja på the real shiat, uppsatsen.
Dock känner jag en väldig skräck förtjusning mardröm längtan vill-inte vilja förskräckelse fantastiskt-skoj blandad känsla över det här med uppsats. Att varje dag, i nästan 10 veckor, lägga mitt eget schema. Inte ha en fast punkt att liksom besöka förutom min egna hjärna, litteratur och en ständig dejt med datorn.
Med tanke på att jag sen jag kom hem känt ett "varför ska jag gå upp? Kan ju lika gärna ligga kvar här en stund till... Ska ju bara upp till datorn o den e ju kvar..." så är det lite jobbigt.
MEN! Kanske är det nu dags för perioden i mitt liv då jag på allvar lär mej att få lite struktur på vardagen. Och det vore ju bra skit faktiskt.
Sol ute, emma inne. Men snart promenad till Linnan, handla våffel-grejs för mina sistaste pengarstackare (Nya imon, wiiihooo) o bjuda Linnan o hennes syster på nygräddare våfflor så här dagen innan våffeldan. Det är sånt som är bra me tentagrejs, man fååår liksom göra sånt eftersom det är så synd om en.

Appropå det förresten! Har klarat mej nu i 1½ vecka på 120 kr efter att ha handlat på hemköp för 250 kr förra söndagen. Och då är det fortfarande mat kvar!!!!
Tycker jag förtjänar en applåd *applåd* Tack ska ni ha, ha det gött haaaj

Dagen som är schlut nu

Överpretantiös. Så kan man väl kanske kalla den här dan. I tanken vill säga. I den verkliga riktiga världen har jag knappt gjort nått alls. Diskat lite, lagat lite mat, tvingade mej ut på en promenad när solen började gå ner, satte mej för att plugga runt 18 tiden men stirrade mest tomt ut i rummet och kände mej som en mucho dåh-ligh männska.
Och hela dagen/kvällen avslutades med totalt bölande till slutet på "Spårlöst försvunnen" eller vad programmet heter på 4:an där de hjälper folk att leta upp sina anhöriga. En 21-årig brud som va söt som attan hittade sin stora mysiga pappa på Hawaii. Hon hade inte träffat eller hört av honom sen hon var 2. Vid första bamse-kramen när de sågs började jag verkligen storböla, grina som ett barn o utropade spontant "åh" lite då och då. Glad att jag var ensam i rummet.

En västerlännings bekännelse

Hur stillar man det dåliga samvetet över att man är född i rätt land? Hur gör man för att slippa det värkande hjärtat över att man gör för lite när man inte vet vad man ska göra? Hur ska jag stoppa de tårar som måste rinna varje gång jag läser om helvetet på jorden? Hur ska skammen över att vara vit västerlänning kunna besegras och bearbetas när jag inte bara kan byta? Skulden över att jag beklagar mig över snö när människor inte har vatten att dricka, över en mobil som krånglar när folk lever i terror, ursäktar min trötthet med en hektisk helg när människor inte sover av rädsla över att aldrig mer vakna. Skam när tanken slår mig att jag klagar över att äldre män ibland kallar mig ”lilla gumman” när slakt av människor pågår i Gaza. Varför ska jag arbeta med att få gnälliga ungdomar att få en fritidsgård när barn överallt behöver någons glöd för att de ska kunna le igen?

Jag gråter över min spillda tid till att leva ut den svenska motsvarigheten till en american dream. Inte för min egen skull som en menlös person. Nej, detta handlar om en skam över att vara på rätt men fel ställe. Och en enorm rädsla över att göra rätt och där med riskera mitt eget liv. Mitt eget liv som är mer värt i mina ögon att bevara än att faktiskt göra en skillnad för någon annan. Jag känner skuld och skam, men ändå sitter jag kvar här i min fina lägenhet med mat i kylen, bekväm teknologi för min vardag och fortsätter att beklaga mig över snåla CSN. Tårarna torkar ändå till slut, snart lyckas jag trycka in det där fula långt in i kroppen där jag inte längre riktigt känner det och jag går ut och köper mig ett lite finare liv på Lagerhouse. En västvärlds människas lyxliv med en bitterljuv känsla av att kunna dra upp den där skulden ibland så man kan ursäkta sitt leverne ett litet tag till, för man tänker ju i alla fall på allt det där hemska man läser om, ser på tv, hör på radion. Sen, in med skiten i kroppen igen. En känsla av att man är en bra och duktig människa. Duktiga lilla jag.

50-tals reklam, vem säger det mest om?

Ofta hörs orden "det var bättre förr", och i viss mån kan även jag hålla med om detta. Dock måste jag även säga att det är jäkligt mycket som är bättre nu. Det som är väldigt intressant är bara det att det finns en hel del saker som inte verkar ha ändrats nått över huvudtaget. Kanske har bara pr-människorna blivit lite smidigare att föra sin propaganda, kapitalisterna är kanske lite mer utsuddade i konturerna men lika starka eller så är det alltid så att det är lättare att se tillbaka på det som varit, skratta åt då-tids-folkets dumhet och inte se våra egna puckade hjärnor.

Vad i den här bilden har egentligen förändrats idag?



Är dagens kvinnor mindre förtryckta och utsatta för "dåligt självförtroende" syndromet?



Rökning må kanske inte vara riktigt lika socialt accepterat, men byt ut ciggen mot dagens sommar-lockelser vi kvinnor "ska vilja" ha



Inte konstigt att 50-talets skräckis såg ut så här. Man måste ju någonstans ha förstått att snart kommer revolten, så som det gjorde på 60 70-talet. Dock borde kvinnan dessutom ha varit tjock, icke sminkad, celluliter på benen och iklädd jeans. Dags för en ny revolution snart?



Många saker har varken blivit sämre eller bättre, det har bara bytts ut mot annat/andra. Men så länge vi alla gungas in i vår lilla bubbla som kallas vardag och "anständigt liv", så länge vi alla hela tiden kan se kakan som vi faktiskt vill äta upp så glömmer vi lätt de krossade smulor som vi inte ens låter vara kvar åt de som behöver dom mer än oss. Så länge vi tror att verkligheten ska se ut så som vi ser den kommer vi inte kunna möta oss själva den dag då våra ögon öppnas i ett enda slag. "Hur saker & ting är bör inte vara avgörande för hur saker & ting borde vara"

För den som lipar

Ja den som kanske är lite lässän över att det numer inte blir lika många härliga uppdateringar i denna blogg kommer förmodligen förbli otröstlig.
Mitt liv är numera så mycket mer vackert skitigt i hemmets lugna vrå, tristessen inte riktigt lika hög och en större frihet i hjärtat. Därför har jag inte riktigt lika stort behov att sysselsätta mej med att skriva blandat skit här.
Dock, hav förtröstan. Snart kickar uppsatsskrivandet igång... I början kommer det vara kul. Två dar senare kommer det vara heaven and hell om vartannat. Med tanke på hur ofta jag bloggade under B-uppsatsen så kan jag ju bara ana hur mycket det kommer bli av den varan här nu i vår när vi snackar nästan 5 fler veckor att skriva på...

Ikväll blir det dijejjande på nh, lite gratis öl och gött sällskap. Shit pommes vad längesen det var man va där!! Kommer nog bli gött.

Ps. saknar hundäään och all spänning den lilla varelsen gav till mitt liv.

FRA IPRED o allt annat vi snart glömmer

För mindre än 10 år sedan hölls en stor nationell debatt angående de allt fler övervakningskamerer som åkte upp på skolor, i bussen, tunnelbanan, gator, arbetsplatser osv osv osv. Folk var förbannade över att de skulle bli inspelade vart de än gick, att "Big Brother" samhället höll på att ta över.
Trots folk vilda protester sattes det upp kameror på fler och fler platser, sakta men säkert, och folk vande sig.

Förra året kom debatten om FRA. Folk var flyförbannade över att det skulle sitta övervakningspersoner, kolla deras post, mail, avlyssna deras telefonsamtal osv osv. Att muren kring Sverige bara blev högre och högre trots inget direkt yttre hot.
Förslaget gick trots detta igenom och nu är det nästan ingen som bryr sig längre, för nu kommer IPRED.
Den nya debatten handlar alltså om, om jag har förstått saken rätt, att internetleverantörer ska bli skyldiga att rapportera om de har en kund som laddar ner piratfiler. "De" vilka de nu direkt är, en statlig privat-person-jagar-övermakt-polis?, kan ha tillgång till att öppna din dator och kolla igenom allt du har på den osv osv osv.

IPRED kommer starta 1 april. Beslutet är redan taget denna gång. Smart som satan eftersom debatten då knappt hinner börja innan skiten börjar, och folk kommer snart tröttna, sluta vara arga och gå tillbaka till sina liv. Kanske lite räddare, kanske lite försiktigare, kanske lite mindre privata, men de kommer vänja sig. För inte gäller det här "dom"! Nä nä sånt här gäller alltid "någon annan". Precis som övervakningskamererna gör. Gäller "någon annan". Vem e det ingen som direkt vet, men alla har vi väl en aning. Det är de där kriminella som man ju har hört talas om.

Fast uno sekundos! Från och med den 1 april är varenda person som någonsin laddat ner en låt, film, ljudbok eller nånting annat kriminell...
FRA gäller alla som någon gång skickar brev till ett annat land, ringer till en släkting i t ex Tyskland eller har mailkontakt med någon som befinner sig utanför Sveriges gränser. Och vem gäller inte detta i vår allt mer globaliserade verklighet?!
Och folk lipar över att vissa bloggar är allt för privata, att unga människor som bloggar inte vet vart deras information tar vägen.

Men vad fan lever folk i för verklighet?
Mail, facebook, msn, vanliga brev, din privata dator, när du står i hissen på jobbet, när du går på stan tror ingen ser dej och rättar till trosan, när du i en avskild del av affären kliar dej i näsan, när du drar ditt kort på ICA...
Överallt blir du registrerad, filmad, iakttagen.
Men lugn, vi kommer vänja oss. Igen.

Solen skiner

och ungefär så här nöjd är snön över detta faktum enligt syrrans snöskulptur



Jag gick på stan för ett par ärenden i förmiddas och överallt log människorna. Flera som jag mötte med blicken gav mej ett härligt pepsodentleende från öra till öra och jag började inne i huvudet sjunga på Idas sommarvisa. Ja, kanske lite tidigt, men himla härligt.
På väg hem igen gick jag ner till promenadstråket vid älven. De vita björkarna (inte alls gula som nere i söder) och den smältande snön, drippdroppandet och porlandet, ett par minifåglar som kvittrade av en början till vår-kåthet och synen av asfalt. Behöver väl knappast förklara vilket härligt humör jag var på när jag kom hem.
Jag vet, snart kommer de där skitvädret igen, det gör det alltid. Men idag, ja just idag ska jag bara vara glad över att solen faktiskt existerar. En bitterfridag helt enkelt.

Dessutom har jag hämtat ut mitt allra första ID-kort idag! Knäppt att jag gått runt med pass i de 5 år jag varit myndig, men desto större stolthet över mitt fina smått retarded-bild-prydda idkort!

Ingen svensk medborgare

Jag tror fan att jag är född i fel land. Jag är inte svensk!
Är man svensk in i själen måste man nämligen godkänna:
*Pissig jävla regnsommar
*Tidig höst
*Tidig vinter (i Nåland) eller grå och hemsk lång höst som bara är vacker i 2 veckor (i resten av detta land)
*Lååång vinter med ingen sol, ingen värme. Bara vantar, mössa, tjock jacka, tjocka tröjan osv osv
*Ett par dar i mars som lurar en att våren är kommen men som sen ger en bitchslap över ansiktet när snön återigen faller
*Vår som har identitetskris och därför inte vet om den är vinter eller sommar
*Ett par dar varmt i maj som får alla att säga "åh i år blir det nog en bra sommar!"
*Åter igen en skitsommar som regnar bort

Jag godkänner ICKE detta avtal!
Och hur sorgligt är det inte att man bara lever för de få fjuttiga dagar under sommaren som faktiskt är fina + att det krävs att man är ledig från sitt sketna sommarjobb? Alla andra 363 dagar om året längtar man ju till dessa dagar.
Men det är kul att va svensk. Verkligen

Dejt me systrarna Edlund

Ny hemkommen, rosig om kinden o trötthet i blick.
Vi var och såg "Män som hatar kvinnor" och ja, det var faktiskt det bästa svenska jag någonsin sett! Shit pommes!
Dessutom i sällskap av bill o bull systrarna Edlund som köpt dricka till mej. Finingar.
Dock många gånger svårt att hålla sig för skratt. När man har så extremt många internskämt tillsammans är det ibland svårt att inte börja fnissa även i de mest allvarliga situationer.
T ex:
*scen beskrivning*
Allvarlig man står och berättar hur han lidit i 40 år eftersom han inte kan komma över mordet på sin systerdotter (brorsdotter?) till en nyfiken men smått förvirrad reporter (Blomqvist). Mannen är överklass-borgar-blått-blod-äldre-snubbe.
Detta medför att han låter preciiiis så som vi brukar låta när vi leker "Lidingö speciaaaale" ungefär :Jäasåå min ehhh vän, tala ur skägget gosse! Britta ska inte ha gjort perfääään alldeles i eeehh onödan!" (svårt att skriva hur det låter)
Ett ögonkast på Linnan i denna allvarliga scen är = fniss.
viskar "Blåååehhklocka!" men lämnar det sedan där med risk att förstöra alla andras bioupplevelse.
Ett par sådana tillfällen till gavs från vita duken. Men försökte att inte fånga dom.
Dock storasyster Edlunds kommentar på slutet när övertröttheten även hade kickat in, lite förvirrad "sitter han i fängelse nu?" gjorde att det rann över. Sittandes med starka nypor runt näsan för att fnissandet inte skulle pysa ut, biostolen skakandes av kraften från mina axlar som ruskades i en enorm fniss-attack och ett lägg-dövörat-till-mot-edlundsarna tyckte jag att tiden gick oerhört långsamt och jag försökte att få nytt fokus på filmen. Hemskt hemskt hemskt men mycket roligt. För oss.

Japp, mycket bra kväll, och härligt att få se Ume på natten. Var riktigt längesen.

For Emma

Text:

(So apropos:

Saw death on a sunny snow)


Him:

"For every life..."


Her:

"Forgoe the parable."


Him:

"Seek the light."


Her:

"...My knees are cold."


(Running home, running home, running home, running home...)


Her:

"Go find another lover;

To bring a... to string along!"


"With all your lies,

You're still very lovable."


"I toured the light; so many foreign roads for Emma, forever ago."

Internet suger

Oftast. Det är ganska jätte tråkigt faktiskt att gå in, surfa runt, kolla folks bloggar och ens fejja... och ingenstans händer.nått.särskilt.sköj... oftast.

DOCK!
Om du en dag känner att du knappt känner nått, och du vill känna lite av uppgivenhet, bli lite förbannad och kanske skratta så där bittersweet åt folks dumhet så har jag världens bästa sida åt dej!
Gå in på lt.se. När du kommit till sidan letar du bara upp en artikel som handlar om nått skit som hänt i stan, detta brukar inte ta särskilt lång tid eftersom det i stort sett är det enda tidningen skriver om.
När du klickat dig fram till artikeln läser du alla kommentarerna där. Oerhört fascinerande! Och du kanske även kan få en förståelse för varför vår 8 veckor långa praktik i Södertälje var blandad med ett "fan nu skiter jag i det här"humör och "nu jävlar ska jag krossa dom jävlarna med min uppsats"tänk (vilket är lite sorgligt eftersom nått sånt aldrig kommer ske men man kan iaf låtsas och intala sig själv).
De första veckorna när vi bodde där gick jag in på denna sida ett par gånger om dagen. De senare veckorna lät jag oftast bli. Man blir så satans deprimerad, speciellt när det även visar sig att folk som sitter på makt lika gärna skulle ha kunnat skriva kommentarerna, att man bara ännu mer vill fara hem till Umeå.
Men nu är jag hemma, har redan fått distans till skiten och kan knappt förstå att jag bott där i 8 veckor. Därför ska jag återigen gå in där och numera få mej ett gott skratt.

Oj shit

Ungefär DÄR och här och alldeles precis nu insåg jag hur få personer jag faktiskt känner i umeå. Har ju dom starka kandidaterna såklart i min umgängeskrets. Men när jag bott med den ena i 8 veckor, den andra är i Peru, den tredje i Palestina och den fjärde flyttat till Uppsala, då vart det plötsligt lite för uppenbart.
Jag känner ju för fan inte så många fler!
Visst visst en helvetes massa bekanta har man ju alltid, kompisars kompisar och en hel del folk som man kan stanna och snacka med på stan, festa med och kanske t o m ta en fika om man ses i skolan.. Men inga direkt som man spontant ringer till en söndag och frågar om man ska gå på Folkkök tillsammans, förutom de närmsta bekanta som jag då ändå msn:ade.
Ja, nu får gärna folk komma tillbaka från sina praktiker!

Herre ge, jag kom hem igår och e typ redan less!! Måste göras nått åt.

Umee i mitt hjäääärtaaa, låt mej besjunga dej nuuu

Så tror jag texten går iaf, så det är så jag sjunger den.

Ligger i soffan, har gjort det hela dan och kommer att fortsätta göra det tills det är dags att krypa in i Skrubben för some sleep i min alldeles egna säng!!!
Fy fan va det är skönt att vara hemma!

Fick ett litet straff inatt när jag for med nattbussen dock.. Vaknade av att jag pratade i sömnen och sa nått i stil med "åh nej, akta fölet!!". Mm, för eh, jag e verkligen en hästtjej! hm
Men för den som inte riktigt minns historien om hur det var när jag sist for ner från Ume till Södertälje så kan jag sammanfatta den så här: Jag höll på att spöa skiten ur en brud som pratade i sömnen (eller, skrek..) på bussen och som satt bakom mej. Det var iofs inte bara det, men ändå... Känner mej ju lite dålig nu liksom. Så jävla lätt att tro att man är bra själv.

MEN! Tillbaka till Ume och till mitt jäkligt braiga liv just nu. Kommer säkert vara less på att vara ensam imon, men just nu känns det så förbannat bra att jag inte vet vad jag ska ta mej till.. Förutom att bara ligga här då rå.. Syster hade kunnat få vara hemma i och för sig. Men man kan inte få allt.

Nu ska jag gå ner till chorren, köpa lite götta och frukost, och sen ska jag lägga mej här igen, under täcke i en soffa med tv alldeles ensam och med en möjlighet att kunna gå naken till köket men inte göra det. Bara det faktum att möjligheten finns gör mej lycklig.
So long suckers

dagens ramsa

"Vad ska vi göra?!!"
"Åka till Ume!!""
"När ska vi göra det?!"
"NU NU NU!!!"

fy fan vilken bra dag detta är

Så himla nära nu!

Imon kväll far vi hem till UMEEEEEEEEEEEEEEEEEEE!!!!!!
Och det ska bli så jäkla skönt att jag knappt kan vänta.
Vi har nu börjat plocka undan i lägenheten, packar våra väskor och ska gå o slänga allt äckligt skräp som ligger och luktar surt i hörnen. Dessutom väntar vi på att Paki ska komma hit med städgrejer så vi kan få bort all skit vi inte kunnat ta bort med hjälp av den sopborste vi haft i 8 veckor.
Dock luras man av detta slängande och packande. Det känns som att vi ska fara ikväll, och det faktum att det är 28 timmar kvar tills bussen går från sthlm är lite jobbig. Visst är det väl underligt att ju närmre man kommer hemfarande, desto jobbigare blir det att vänta. Istället blir man som en tjurig 3-åring som inte får den godis den vill ha. Jag blir iaf på uselt humör och utan energi. Vill bara dumpa den här lägenheten som den är och bara dra.
Tack o lov så ändrade vi biljetterna. Från början skulle vi ha åkt söndag kväll!! Att sitta här en hel helg till vore mardröm. Nu kommer vi iaf hem lördagmorgon. Tur.

This one goes out to Guldnos, lägenheten och Umeå

Arg på ett bra sätt

Har precis suttit och tittat på Miami Model för andra gången, och kan inte sluta att förundras. Fredliga demonstranter som blir helt nermosade av kravallpoliser, sitter på sina bara knän och gör inget aggressivt motstånd utan använder bara sin egen fysiska kropp som barriär, och de blir nerslagna och bortförda av 10 poliser per person, en medelålders kvinna i röd dräkt som går stillsamt och oprovokativt framför muren av polisen med ryggen mot dom, har gjort det i 30 minuter och blir sen plötsligt utan anledning skjuten i benet med en gummikula, sen även i ansiktet när hon försöker dölja sig bakom sin skylt etc etc.
Även om man är väldigt säker på hur man ställer sig till polismakt och demonstrationer så tycker jag att man ska ge 1½timme av sitt liv till att se den här filmen. Den finns att se direkt från internet så det krävs inte ens en "olaglig nerladdning".

Klicka här för att komma till sidan!

Jag känner mej arg, lessen och förbannad efter att jag sett den. Men även glad, hoppfull och stolt över hur mycket bra och fantastiska människor det finns där ute som riskerar sitt eget liv för sin övertygelse om ett fritt samhälle.
Man kommer nog aldrig att sluta förundras.

Kul sista praktikvecka...verkligen

Åt helvete...

...med personer i maktposition som krossar andra med ett leende på läpparna och utan någon som helst förståelse eller respekt.

Måndag 9/3

Shit pommes vilken helg. Det var längesen jag kände mej som ett utskitet plommon på en måndag. Men today is the day för det.

Jag har:
*Druckit en massa öl
*Gått ut i Södertälje och Sthlm
*Festat me Malens boyfriend utan Malen.
*Märkt vilken tjurhagga jag kan va när ja e full av liv och trött
*Vatt på en förfest där 3 av 4 spydde i diskhon (dock ej pga alkohol först o främst)
*"Get over your self" insikt
*Tagit sönder en toalett
*Ätit 2 pizzor o lagt 1
*Skrattat en hel del
*Gått en hel jäkla del
*Fått en stalker på dansgolv
*Fått 9 blåmärken och ett rivsår på axeln
*Fått ryggen målat till ett konstverk med markeringspenna
*Diggat till underliga låtar som "Dr Snuggels" och "Halleluja" me Dr Alban
*Fått en vagel under ögat
*Sett Jonas gå in i en lyktstolpe me full kraft
*Inte tänkt på måste-göra-saker alls
*Skrikit lite för mycket
*Lagt ut en hel del pengar
*Blivit arg när de slarvat bort min sjal i en krog-garderob och sen hittat den hemma
*Blivit biten i armen
*Haft sjukt kul

Nya vindar på väg

Vinden som just nu åker med buss i den ruggiga delen av södra Sverige är den här mannen



Inte världens bästa bild på´na, men den senast tagna.
Han har dock inte alls en alldeles för tung börda att bära, han ska bara:

*Förgylla min tillvaro
*Göra min helg askalas kul
*Ge mej ny energi i praktiken
*Avlasta vårt tilltvingade konstanta sällskap här i lägenheten
*Roa mej till magknip av skratt

Välkommen Wille till min enkla boning! Let´s do this!

Bildbevis

I ca 7 veckor har, som nämnts tidigare här, en viss Hund med stort H någorlunda regelbundet gått förbi här med sin "husse" aka kidnappare. Läs nedan för närmre förklaring. ("Nya hundäään bevis" och "En helt vanlig torsdagseftermiddag")
Idag, när jag precis gått in efter att ha suttit i solen, gick han förbi igen! Och denna gång tog jag mej i kragen, sprang ut medan Linnan skrek "skynda däääj!" och tog kontakt.
Jag försökte hålla ögonkontakt med hundäään hela tiden medan jag frågade "husse" lite nonchalant om jag möjligtvis kunde få ta ett kort på hundäään eftersom jag "tycker den är så himla söt" (kunde ju inte säga att jag fattar att dom har kidnappat den och att jag vill ha bildbevis på att den existerar för er som inte tror på oss).
Självklart körde "husse" med rena mind gamet genom att två gånger säga "jag hör inte vad du säger" så jag var tvungen att fråga 3 gånger!! (jag menar, hur tydligt kan det bli att dom jävlas med oss???!!)
"Husse" sa iaf ja, och jag sprang in och hämta kameran. Möter Linnan i hallen som även hon är på väg ut. Vi är ju två om denna saken och det var viktigt att hundäään fick känna att vi båda var där för den.
Vi klappade, hälsade och bara för syns skull pratade vi så som man gör med 1) små bebisar och barn om man nu gillar såna och 2) söta små djur som katter och hundar och annat ratigt som jag dock inte bryr mej om. Vi pratade alltså på bebisspråk. "hääj hundäään åh va siiööt du iieee" typ.
Den KASTADE sig mot oss helt överlyyycklig över att äntligen få träffa oss och den ville verkligen inte gå någon annanstans än in till oss!
Efter fotografering, klappning och många "åh va siiiöööt du eeee" senare var den tvungen att gå.
Men innan vi stängde dörren, när vi såg hur "husse" var tvungen att slääääpa hunden bort i kopplet (vilket vi tyckte han gjorde alldeles för brutalt!) kunde jag ana en liten blinkning med ena ögat, som ett "tack, då vet jag att någon bryr sig om min situation och att min kamp inte har varit förgäves", från hundäään. Detta värmde mitt gamla skrumpna hjärta.
Här är den, den finaste hund ja nånsin sätt.

Skugga över själen

Sitter och lyssnar på Sufjan Stevens.
Hela dan har jag haft en underlig känsla i bröstet. Så där så man inte vet om man ska börja storgråta eller om man ska ta en promenad och se på vackra människor utan att dom vet om det.
Jag har inte gjort nått av det. Istället har jag bara suttit och kännt efter och undrat vilket det ska bli. Nu är dagen slut och kvällen har kommit hit. Inget har blivit gjort, sagt eller tänkt.
Det är nått som är i vägen för att jag ska kunna bli glad. Allt känns så där råjävligt och jobbigt just nu som det kan göra ibland. Ja, jag hör mej själv och det jävla lipandet, men det är bara så det är. Nått man får anamma och försöka göra nått kreativt av.
Dock går det där med kreativiteten inte så himla bra. Jag sitter fast i den här obekväma fåtöljen stirrandes på en dator som förstör mina ögon och värmer upp mina lår på ett onaturligt sätt där den ligger och guppar i mitt knä.
Det finns ingen lust för nått. En stark vilja men ingen energi till ork eller uppfinnesrikedom som kan berika mitt liv och min kropp med ny kraft.
Skuggan breder ut sig likt ett alldeles för stort moln så man knappt litar på att solen kommer komma fram igen på ett par dar. Men riktigt så illa är det inte, det vet jag. Dock gör känslan av molnet att inga nya vedklabbar slängs på den nu allt mer falnande elden. Jag orkar inte ens va lessen, irriterad eller bry. Det blir bara nån slags halvpanik i kroppen jag inte kan få ut.
Jag sätter alldeles för hög tillit till Umeå att det skulle vara där jag blir mig själv igen. Kan nog vänta mej en besvikelse i detta faktum.

Förslitningsskada?

Jag har ont i min högra armbåge. Och knäna, men det är ju inget nytt.
Jag funderar på om armbågen kan ha me o göra att man sitter i helt sepeställningar vid datorn, och att jag nu har suttit typ konstant vid datorn i 6½ vecka.
Kan nischt va bra
Och förslitningsskador i armbågen känns ju lite för 45-årig fisblek småfet kontorsråtta för att falla mej i smaken.

Skrev ut alla mina transkriberade intervjuer utom en idag som jag tycker är astråkig att transkribera (eller ska jag bara skriva "extra jävla bajs tråkig jämfört med de andra som med är astråkiga"?). Det var 255 654 ord, 94 sidor långt. Fan i mej imponerande! (eller "fan i mej"? Usch det låter ju inte alls bra när man tänker efter att säga/skriva så!!)
Nu ska jag dock bara läsa all det där igen typ 50 gånger.
Det ser man ju fram emot

Besök på Lidl

Jävla rataffär. Men nu efter att Willys bränts ner så har man ju inte så mycket att välja på...
Jag o Linnan gick runt där och kommenterade hur ratigt och värdelöst allt var.
"Åh, Scampoo, från Polen säkert `för extra mycket mjäll` haha"
"En bal med toapapper, då kan man skita du!"
"Ja men en rulle räcker ju till en skitning, känn hur mjukt det är"
"Men satan va billigt godis, säkert skit äckligt, men billigt!"

eller som min alldeles för spontana kommentar och liiite för högt
"Åh en brandsläckare, det skulle dom haft på Willys du!"

Iiiiiinte nått bra att säga när Willys ligger granne med nämnda affär och alla i hela stan typ vill mörda dom som bränt ner skiten.

Dessutom hade dom en stor "Glad påsk" skylt som Linnan fotade mej bredvid. För närmare titt på den besök Linnans blogg genom att trycka här

Sannerligen ett äventyr som aldrig mera kommer upprepas. I´m not a Lidl-fan, men det var en trevlig liten utflykt med vännen-som-har-lika-absurt-härliga-humor. Och man slapp ju sitta hemma och transkribera i 30 min, värt allt

Apropå

Linnan reffade till en blogg idag som var sinnes, så jag tänkte att
"Jag kan ju inte va så mycket sämre"
Dock ska jag inte reffa till den, jag tänker bara illustrera hur den personen verkar fungera enligt mej genom en serie (what else?)



And that is that

Förbannad

Men ändå inte.
Jag är i ett stadie då jag känner för att ställa mej upp och bara gallskrika, kasta glas och tallrikar runt mej som en jävla galning och få ge nån som irriterande jävla sate en fet jävla lavett så den knappt kan stå.
Ja, jag låter som en sur liten fjortis, och det är ungefär vad jag är med
Nu e d Final Exit i öronen, skrik i mellan åt och en stark jävla ilska som jag inte kan applicera på nått speciellt eftersom det är många små små saker som har lagts på hög som gäller så spritt skilda saker att jag inte kan avreagera mej på nått av det.
Fan, vaknade ju så förbannat jävla glad. Helvete me
Det var när jag fick dom här rycken när jag var liten på dagis som jag gick och terroriserade nån som var mindre än mej själv, klippte sönder nåns napp och puttade någon på måfå.
Det är ungefär så jag skulle vilja göra nu me, fast inte gå på någon svag utan någon som gav motstånd och därmed slippa ha dåligt samvete efteråt.
Karaktären på mej just nu är låg som satan, jag är en dålig människa som är förbannad och stör mej på allt som sker runt mej just nu som inte är så som jag vill att det ska vara. Jag vill bort från Södertälje men vet att det inte skulle vara någon skillnad i Umeå.
Det svarta hålet som jag ibland ramlar ner i är här åter igen. Kroppen spritter i ren frustration och jag vet inte hur jag ska få bort känslan.
Egentligen grundar sig ju denna känslan i att jag inte pallar göra det jag måste göra. Att jag inte vill göra det som jag gjort nu i över 6 veckor utan vill göra nått ANNAT! Hitta på nått jävligt kul som man samtidigt får energi av.
Men näääää, istället ska jag sitta här, transkribera och lyssna på några brudar i slow motion som snackar i mun på varann, höra min egna jävla lama röst och fejk flabb riiiiktigt sakta så att jag inte ska kunna missa en enda hemsk nyans i min tillgjorda dialekt och wannabe-ungdoms aktig så att de ska respektera mej och känna förtroende.
Helvete
Dessutom är det grått väder ute. Man blir ju förbannad!
Jävla mes pre-mens-stadie-brud, det är ju fan vad jag e.
”Ta en promenad”
Tänkte säkert nån jävel.
Fuck off

Utgång igår

Jag är uppenbarligen ingen ungdom längre