Jag skrev för typ 1 timme sen att jag inte skulle blogga så mycket längre.. Och istället känner jag för att skriva hela tiden.
Det är väl det som är mitt problem. När jag väl bestämt mej för att strunta i nått, sluta me det eller bara bestämt mej för att ja, nu är det slut, ja då vill jag inget hellre än att göra just det jag inte får. Likt en jävla tonårs-revolt-fylld-unge, fast inte mot nån maktgrej utan bara mot mej själv...
Jävligt underligt. Likt den här dagen har varit jävligt underlig. Jag har pendlat hela tiden mellan "ja bryr mej inte" till rosenrasande arg till lite lessen till glad till förbannad till viljan att bara vara ensam till att vara med massor med folk till.. Ja, ni förstår. Eller du... som läser...typ
Jag gillar inte när det känns som att folk leker lite med en. Speciellt inte när man egentligen förstår att de förmodligen inte gör det utan det är en själv som är totalt jävla labil bara. Jag gillar inte när jag förstår att jag tror att allas värld snurrar kring mej. Likt en tre-åring som inte fattar att folk man ser i t ex en bil har ett annat liv som man inte vet nått om.
Ja fan, jävla skit dag som e grå o trist o regning o kall o jävlig... Och så ska man om ett par timmar sitta nyduschad o snygg bland folk o vara social utan alkohol som gör en glad. Detta kommer ju gå åt helvete, det behöver ju inte ens nån berätta för mej. Fan me
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
det är nu jag vill säga. ta en bärs, men jag ska inte göra det....
linn
nä, men det är precis det jag skulle behöva.. helvete
åh Emma, jag känner precis samma sak. Mitt humör pendlar också, mest till att vara ledsen och känna att allt är hopplöst.
Om jag hade varit i Umeå, så hade jag kommit och kramat dig, och sagt att allt förhoppningsvis blir bra tillslut. För du förtjänar det! Kram!
Jenny: Du e fin. Jag får ju fan fara upp t Kiruna i vinter o hälsa på om du är kvar där då och om ekonimin tillåter.
Skicka en kommentar