Emma som liten

Idag precis när jag o Linn entrade Röda rummet kom jag på en liten anekdot om mej som liten som jag var tvungen att berätta för henne direkt, trots ett stort prata-förbud (som ju alla andra uppenbarligen skiter i, så nu gjorde jag det med).
Jag berättade iaf väldigt tyst viskande just detta:

Nån gång när jag var runt 8 eller så, tyckte jag att min familj svor lite för mycket (eller "svärde" som man sa då). Jag kom då på den fantastiska idén att jag skulle sätta fram en glasburk i köket där det stod nått som "Svärdoms-burken" eller nått liknande på. Reglerna som jag framförde till den skeptiska familjen var att för varje svordom man sa skulle man lägga i en 1-krona i burken. Om man svor flera på raken var det en krona för varje enskild svordom. Min familj var ytterst skeptisk kommer jag ihåg, men gick motvilligt med på detta.
Efter ett par veckor var det ganska många 1-kronor i burken (som sagt, vi/dom svor ganska mycket just då), men jag hade märkt att antingen intresserat av att lägga en peng eller att svära hade minskat, så jag bestämde mej för att uppdraget var slutfört. Och då kommer vi till poängen.
Jag tog alla pengarna.
Jag lensade burken!!
De pengarna som egentligen ju tillhörde alla i familjen, som vi kanske skulle ha köpt en minimal godispåse för (vi måste här nämligen komma ihåg att mängden pengar var bedömt utefter en 8-årings omdöme där allt räknas i antal Jenka-tuggummin man kunde köpa) och som då hela familjen skulle ha kunnat glädjas av. Men istället tog jag alla pengarna själv med förklaringen när jag mötte protester, att det ju hade varit min idé!

Detta säger ganska mycket om Emma som sådan, men speciellt som liten. Där min verklighet var den enda viktiga, där jag ansåg mej ha en massa rättigheter utifrån mina egna önskningar och kunde strunta i att jag visste någonstans att det var fel. Något man idag borde göra oftare när ens omdöme ändå har ändrats lite.
Ja, vi borde ofta strunta i känslan som säger till en att: Nääj nej nej lilla du, så där fååår man faktiskt inte göra för det är fel. Varför? Det är det ingen som riktigt vet förutom att du har lärt dej sen barnsben att så gör man helt enkelt inte.
Vi borde gå emot det där iaf ibland när det är normbrytande, när vi märker att det kanske ger oss mer att strunta i gränser eller när vi är nyfikna på vad som händer om vi gör nått som ingen förväntar sig av oss! Vara egoistiska, nyfikna, våga göra fel, testa våra kroppsliga kunskaper, märka att folk förmodligen gillar oss endå trots att vi är dåliga ibland.

Hejja Lill-Emma, jag tycker fortfarande att du hade rätt till pengarna!