Emma som 19

Idag när jag fortfarande låg kvar i sängen fick jag för mej att jag skulle rensa bland mina kläder. Jag började med backarna under sängen, där jag har kläder jag sällan använder så som träningskläder (hmm säger ju en del) pyjamasar, schletna fula men sköna t-tröjor o sånt. Det blev nästan inget kvar.
Efter det gick jag hårt på min vanliga garderob som även funkar som allmänt släng och vet-inte-vad-jag-ska-göra-av-det-så-lägger-det-här-så-länge vilket brukar bli för alltid. Där började en total ångest. Hittade kläder jag inte använt på flera år, byxor jag hade på mej för bara ett par år sen och som jag nu inte ens får upp halvvägs, tröjor och linnen som jag var värsta kick ass bruden i förut men som nu bara skulle funka som en ploj grej där jag skulle se ut som en förvuxen bebis, kjolar som var korta och snygga men som jag nu skulle visa hela röven i.
Men det värsta var faktiskt byxorna. Såna byxor som när jag köpte dom tänkte att "om jag bara går ner nått kilo kommer de sitta perfekt". Jag kände mej helt enkelt tjock när jag köpte dom. Dessa som jag nu inte ens skulle komma i om jag så smörjde in mej i vasselin och pressade tills jag blev blå.

Jag vet inte riktigt vad detta säger egentligen... Att jag alltid haft en skev självbild? Att eftersom jag var så jävla snygg när jag var yngre men ändå kände mej tjock och ful skulle kunna betyda att det är ungefär detsamma fortfarande? Att jag alltså inte heller är så stor nu som jag tror?

De värsta byxorna jag hittade gjorde att jag skrattade till. Fast det var ett glädjelöst skratt, fel sorts skratt, som bara innehöll bitterhet och en skör tanke tillbaka till tiden när jag köpte dom. Minns att det var tiden efter Göteborg, när jag kom tillbaka till Halmstad. Det är ett par Cheap Monday byxor i storlek 29/34 och jag minns att jag funderade på att köpa en mindre storlek. Jag hade ju för fan knappt ätit på 5 veckor, inte alls konstigt att jag kom i dom då! Dom är så otroligt små om man tänker på vilken kroppsbyggnad jag alltid haft med plutig rumpa och breda höfter. Dom är så yttepytte små!
Stackars lilla 19-åriga Emma. Så lite hon visste om sig själv, så dåligt hon mådde, så illa hon tyckte om sig själv, så tjock hon kände sig i dessa små små snygga stuprör.

Det ger en liten tankeställare som jag någonstans alltid går och bär på. Att det handlar inte om storlek. Det handlar inte om att jämföra sig med människor man ser på stan. Det handlar inte om att äta mindre, träna mer, vara duktig flicka, vara snygg jämt. Allt det där som man vet men som man ändå inte lever efter. Är så lätt att tänka rätt ibland, att det handlar om en själv och självkänsla, utstrålning. Att det inte spelar någon roll ifall någon säger till en att man viss det duger. Att man är fin och inte alls behöver fundera på det. Spelar ingen som helst roll. Det handlar bara om en själv. Att kunna stå emot, tänka annorlunda, acceptera, vara glad att man är som man är och allt sånt där som man vet att man borde tänka men inte gör. Att det är samhällets norm som fuckar upp min hjärna, det fruktansvärda kvinnoidealet som bråkar med min kropp, det ohälsosamma levnardssättet åt båda hållen..

Det blev till en schizodag detta. Då man o ena sidan vill fara till IKSU på en gång och cykla på träningscykel tills det nästan inte är kvar nått av en, och där man o andra sidan vill gå och köpa en påse chips och dip och bara i ren trots mot alltihop lägger sig ner och hetts äter. Man får ju hoppas på ett mellanting.