PK

Dessa två bokstäver jag använder för att komma undan med saker. Att jag kan säga "ja, det här är kanske inte så pk, men..." och sen säger nått sjukt "fult" som jag redan ursäktat genom mitt tal i början. För det finns saker jag vill säga trots att man inte riktigt får. Och det finns uttryck man måste använda för att språket är upplagt så och för att få folk att förstå vad man menar.
Lägg då till att jag hänger med PK-människor (definitionen av bra, dryga, roliga och medvetna bra människor) och att dessa ler lite när man säger "..kanske inte så pk men..." och förstår att jag förstår..
Just därför är det ibland skönt att hänga med totalt icke pk-människor som när man säger den där inledande frasen till nått frågar vad man menar med pk, och man svarar att "äh, skit i det, lyssna istället". Det känns lite konstigt att släppa på allt, och det känns lite fel, men det är också jäkligt skönt..... På ett dåligt sätt.
Jag vet inte riktigt hur icke-pk man får vara. Och bara ordet "pk" tycker jag låter så jävla...hmm.. ja, pk. Och det är = lite trist