Efteråt...

Efter denna flippning och arghet infinner sig ett lugn.
Efter att ha städat stora delar av rummet, rensat upp bland all skit som samlas överallt under en tenta-period och genom att därmed även städa upp bland ens humör känns det lite bättre.
Efter att ha talat med Mcus på telefon i över en timme om allt möjligt onödigt, lyssnat på lite lugnare musik och samtidigt börjat tänka på sthlm i sommar, Hultsfred om 2 veckor och inlämnad uppsats är jag lite mer harmonisk.
Det löser sig. Det gör det alltid. Så småningom.
Men jag behövde förmodligen en avreaktion.
Mot mej själv. Mot skolan och uppsatsen. Mot mitt rum som var kaos. Mot världen. Mot Blondinbella. Mot alla dumhuvuden. Mot de tibetanska munkarnas situation. Mot alla de som inte bryr sig, tänker eller känner.
Nu är det gjort. Solen börjar återigen gå upp lite smått. Eller gick den aldrig ner?
José González spelas från min dator och den rena och jobbiga ilskan har runnit av mig.
Istället fylls jag av ett lugn och en nöjdhet som inte har sitt ursprung i nått särskilt. Den bara finns där. Precis som ilskan gjorde förut.
Vissa dagar förstår man sig inte på.