omöjlig resa

Jag kan inte ta mej hem. Alla tåg bussar o flyg är fullbokade. Och det lilla som finns är så dyrt att jag skulle kunna köpa en halv vårgarderob för pengarna.
Likväl var den resa jag precis varit på omöjlig. Jag trodde nått, fick nått annat. Jag kommer lämna kvar en bit av min starkt hållna stolthet här. Kanske har ja lärt mej nått nytt, vad vet väl jag. Kanske var det lärorikt att åter igen ge av sig själv till nån som inte ville ha det man erbjöd. Kanske ville ja inte heller ha det som jag trodde. Kanske var det ett hypande från andra människor som startade något jag själv inte visste fanns. Kanske fanns det aldrig. I vilket fall så blev det inte som jag hade tänkt, så som jag trodde. Och det är en aning tragiskt. Återigen denna fingerknäpp på näsan mitt framför den där mål-linjen som jag trott mej se. Fast denna gång i en mindre skala tack och lov.
Kanske är det dags att släppa att ens prata om det som varit. Som Mathilda sa: Det kanske finns kvar bara för att du inte låter det försvinna.
Ja, fan, en sak är iaf säker. Börjar jag snart inte vara så där arg på samhället här i bloggen som jag var förut så kommer folk sluta läsa. Det är bara det att allt jag är arg på använder jag mej i radion. Det enda som blir kvar här då är den trötta slitna Emma. Och så ska det ju inte riktigt vara...
Älskade sthlm, nu åker jag snart igen. Umeå, here I come again. Och jag vet inte hur jag känner över det.