Nattåg

Ja, det är en underlig företeelse. Speciellt om man har sittplats. Jag loooovar att har jag en endaste gnutta pengar över nästa gång ja ska åka nattåg så ska jag ha liggvagn. Så jävla värt. Min nacke, mina axlar, ryggen, benen.. allt är fucked efter nattens resa.
Eftersom jag gick upp 6 på morronen igår (jag trodde jag skulle komma med ett flyg kl 8 som standby. Tji fick emma!!) så var jag riktigt riktigt trött när jag väl satte mej på tåget. En timme senare somnade jag. Jag vaknade på grund av ingen känsel i rumpan. Somnade om. Vaknade av en sjukt stel nacke. Somnade om. Vaknade av att den lilla pojken bredvid mej slog mej. Somnade om. Så där höll jag på i 2½ timme. Sista gången ja vaknade så var jag pigg. Inte pigg i den bemärkelsen att man är fitt for fight. Näj näj. Mer en "jag pallar inte vakna o ha ont fler gånger"..
Så, kl 2 på natten satt jag bland en massa sovande människor och lyssnade på Radiohead. Jag fick se hur vi åkte mot det allt mer ljusa norrland och jag fick se soluppgången till en blandning av just Radiohead och antydan till människors sov-andnings-ljud. Ensam bland många. Själv i sällskap.
Och man blir så där klyschig o romantisk när man sitter så där, trött och lite lessen liksom men ändå glad. Jag förlät mej själv för en massa saker i natt. Det var bra. Och jag förlät andra med och kom fram till att vissa saker är nu dags att på riktigt lägga bakom sig. Leva för det man har nu.
Ja, klyschig o romantisk, men kanske lite lyckligare.
Umeå är kallt idag, men det känns ändå ok. Det är dags att ta livet lite på allvar igen. Att bli lite vuxen och göra sånt man borde. Att åter igen inse att jag gör det här för min egen skull och ingen annans. Nu är det dags att ta sig i kragen och prestera så där bra som jag faktiskt kan. För visst, imorgon är en annan dag, men den är en dag närmre deadline och det är dags att höja livet några knop.
Hejja tjejen!