namnlös

Jag vill dra. Jag vill göra en sån grej som jag o Malin gjorde i våras. Utan rena kläder, utan pengar, utan tid, utan biljetter, utan egentlig möjlighet, utan direkt boende eller ens möjlighet att ta oss dit vi ville. Vi bara drog ändå. Bestämde oss på en kvart. Och drog.
Helt öppet pinsamt och tragiskt kan jag säga att det är bland det bästa jag någonsin gjort. När vi satt i taxin på väg till flygplatsen och kom på att det kunde ju vara bra att säga till folk att vi inte skulle komma imorgon. För vi hade dragit.
Jag vill. Igen. Någonstans men ingenstans. Dit ingen känner mig. Dit jag inte behöver rena eller för den skull varma kläder, pengar, boende på förhand eller ens möjlighet att fara egentligen. Jag vill kunna gå runt, skitig och jävlig, och inte känna någon. Bara vara, hitta tillbaka, komma underfund, ha tid för mej själv och inte en massa måsten, funderingar, behöva-vara-bra-och-snäll, behöva ta hänsyn, behöva vakta min tunga innan den kläcker ur sig nått bara för att få känna, hellre välja att någon är arg på mej än känna inget. Jag orkar inte medömkan, snällhet eller gulligheter just nu. Jag pallar inte ha människor runt mej som verkar bry sig men som ändå inte gör rätt. Just nu gör alla fel. Vad de än gör.
Fan, jag vill dra dit jag stör ingen och ingen stör mej. Och så vill jag sitta där, på en bänk, och tycka sjukt synd om mej själv och tycka illa om alla andra som tvingade mej att dra. För det är lätt att skylla på andra. Det är det enda jag gör. Kan göra.
Och att sitta och skriva på sin egna blogg och fundera över vad man kan och inte kan skriva är inte hälsosamt.
Nu ska jag stänga av datorn och mobilen, låsa min dörr och låtsas att det är världen som stängt ute mej och inte tvärtom.