Ja, då var man ensam igen i sitt rum som knappt rymmer en person men uppenbarligen två st alldeles utmärkt. Kanske är det inbillning, men det känns som att löven har ändrat nyans 4 gånger till höstigare bara de senaste dagarna. Jag är nästan lite öm på huden efter ständig närvaro, djup men delad sömn. Trött i huvudet efter allt som behövdes och inte behövdes sägas. Nytt smycke som alltid kommer tillhöra sommaren men lånas av mig. En påminnelse om det vi alltid kommer ha men aldrig fick. Tredje gången gillt är sommaren över, slut. Men det var fint tills hösten tog över och verkligheten blev verklig igen.
Och här ligger man alltså nu förkyld, snuvig, hes och vald ensamhet. Men varför känns då pulsen så stark?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar