Vilken jäkla monster depressionskväll det blev igår. Kom som en käftsmäll o lämnade mej förvirrad och trött. Jag fick sällskap i telen vilket var bra. Det kan vara ganska skönt och fint att sitta och hålla toapappers-trassel under näsan, insvept in en pläd och bara hulka ur sig gnyenden och lessenhet åt en annan människa i telefon. Och sen när det värsta är över, när de små små attackerna börjar ebba ut, pratar man om andra saker, om konstiga saker, diskuterar saker, och plötsligt har man nästan glömt varför man var lessen från början. Det enda man ser är små bollar av fuktiga o slaffsiga näsdukar som ligger lite överallt och man känner en plötslig trötthet i ögonen som skvallrar av framtryckta tårar och gnuggande me knogar trots smink. För de var lite framtryckta på nå sätt, jag kände att jag behövde dom.
Idag är det bättre, nästan bra. Jag är nog bara ovan vid den ständiga plugg-ångesten man liksom känner när man inte har allt under kontroll. När man vet att man alltid kan göra mer, läsa mer, skriva mer och att vila eller roligheter aldrig är särskilt berättigat. Jag kommer nog snart in i det igen... Och då blir allt så fint så fint
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar