Början-ångest

Jaha, så har skolan börjat igen, ångesten ligger som ett tryck över bröstet och som en dimma över hjärnan. Medan ja var i skolan kändes det ganska bra, men genast när lämnandet av dessa lokaler trädde in kom det tillbaka. Det som jag andades djupt igår och knappt vågade uttala.. "Jag vill inte". Jag vill verkligen inte. Det känns inte kul. Känner inget pepp över att läsa, skriva, tänka. Jag vill inte. Har en liten känsla av kallsvettningar när jag tänker på det år som komma skall. Jag försöker tänka på den fil kand examen jag kommer få, vid 23 års ålder. Jag försöker tänka på den 10 veckor långa praktiken som kommer komma i slutet av januari. men det enda jag kan tänka är "Fil kand.. och? Praktiken, kommer säkert gå åt helvete och jag kommer sluta som de två sorgliga jävlarna som gick i klassen ovanför oss som gjorde sin praktik på UNIVERSITETE!!! Som sitter där med dödsångest och bara hatar mej själv för att framförhållning inte existerar i mitt liv". När jag ser de härliga lövfulla träden utanför mitt fönster kan jag bara tänka på att de snart kommer vara bruna, döda, och ligga på marken så man ser rakt in i mitt fönster. När ja ser solen tänker ja bara att den snart försvinner. När jag ser marken tänker jag bara på den is som den snart kommer vara belagd av och göra så att jag är rädd för att dö på väg t skolan. När jag ser de nya människorna som flyttat hit, de nya fortfarande fräscha studenterna utan påsar under ögonen och slitet hår som dragits i tentaångesten så känner jag ingen glädje över att ha möjlighet att lära känna nytt folk. Jag känner bara hur jobbigt det skulle vara att börja om med en massa folk. När ja ser på de jag känner är det en viss ångest över att jag hängt med samma fölk i 2 år. Jag gillar mina vänner, men behöver fler, men jag orkar inte lära känna nytt folk. Som ni ser en ekvation utan svar. Fan. Ska jag sticka? Skita i detta? Är det d jag vill? Eller är detta bara typisk Emma onödig ångest som jag själv frambringat utan att det hade behövt? Känner jag efter och tänker för mycket istället för att bara köra och acceptera min situation? Inte fan vet ja