En kväll som denna

då jag har hängt i Linnans soffa i flera timmar, då man fått mat o godis o fjantskratt, då man har cyklat hem o räserfart trots ingen lampa på cykel o totalt mörker eftersom vindens brus i öronen är för skön, då man kommer hem och möts av en värme från ens egna saker, då borde man ju bara vara glad. Och det kanske jag är med... Lite svårt att avgöra skillnaden ibland, och kanske det inte behöver vara svart eller vitt. Kanske man inte behöver vara antingen asglad eller lessen. Men jag gillar inte mellanting, det är så grått och trist.
Så vad gör jag då istället för att bara vara... Lyssnar på Kent, vilka jag inte hört på evigheter och låter mej bara vara... fast på ett annat sätt.
Kanske var det mannen ja mötte på cykel som fräste "tänd lampan" till mej, precis som att min mörka o lite farliga cykel i mörkret var det mest irriterande han någonsin sett.. Kanske var det den lilla detaljen som låg kvar efter föreläsningen, att ja sa nått lite dumt o hoppades ingen hörde min allt för starka röst.. Kanske var det alla tankar återigen vad jag vill med mej själv men inte klarar av på grund av bristande jävla karraktär..
Det spelar ingen roll. Inte ikväll. Istället ska jag vira in mej i en pläd, tända doftljus och lyssna på Kent. Gå tillbaka till gymnasieålderns känsla av att allt är underbart men något inte står riktigt rätt till. Jag ska sitta och oja mej över att bloggen blivit alldeles för bitterfri trots alla mina tankar som jag inte skriver ner. Jag ska sätta msn på "Upptagen" och strunta i att ingen ändå skriver till mej ikväll och låtsas att det är jag som har tagit ett steg bort från alla andra. Jag ska gå in där inne där jag sällan gör besök, rannsaka min förvirring och göra så jag inser saker jag redan vet som bara handlar om mig själv. Ja, en kväll som denna ska jag passa på att möta rädslan. Snälla stör mej