Kroppen ett ständigt projekt

Idag har det hänt storartade grejer! Iaf för att ha med mej att göra.
Jag har ringt till hälsovårdscentralen. Ett samtal som för vissa skulle ha tagit 1 minut. Ett samtal som för mig har tagit ungefär 5 år.
Idag ringde jag. Och de ska ringa upp kl 16. Lite pirrigt nästan.
Anledning till samtalet är det vanliga tjatet: Mina jävla knän som fuckar upp mitt liv.
Det är rätt knäppt hur man kan vänja sig vid att ständigt vara medveten om en viss kroppsdel. Jag har liksom levt i en värld där alla människor på kvällarna känner av knäna, funderar över hur de mår, masserar dom till Rapport på kvällen.
Det slog mig för ett tag sen att det nog bara är jag och reumatiska sällskapet där medeltalet på åldern ligger på 60+ som faktiskt har det livet på kvällarna.
Därför ringde jag nu. Fan på tiden, kanske vissa tänker. Ja, jag håller med. Det är först de senaste veckorna jag blivit orolig på allvar. Riktigt så här fucked ska dom inte vara i unga åldern 23. Och någonstans i min hjärna blir jag inte förvånad eller chockad om de säger "det finns inget vi kan göra, du har väntat för länge. Vänj dig vid tanken på kryckor eller käpp resten av ditt liv". Huvva

Nog lipat. Idag stråååålar solen utanför. Och jag ska tvätta, städa, plugga. Så nä, riktigt nog lipat var det faktiskt inte. Det är synd om mäj! dock på gott humör. Lång-pratet me Mickell räv igår natt var fint, roligt och energigivande. Så TJO i galloschen, dags att sätta fart!