Överpretantiös. Så kan man väl kanske kalla den här dan. I tanken vill säga. I den verkliga riktiga världen har jag knappt gjort nått alls. Diskat lite, lagat lite mat, tvingade mej ut på en promenad när solen började gå ner, satte mej för att plugga runt 18 tiden men stirrade mest tomt ut i rummet och kände mej som en mucho dåh-ligh männska.
Och hela dagen/kvällen avslutades med totalt bölande till slutet på "Spårlöst försvunnen" eller vad programmet heter på 4:an där de hjälper folk att leta upp sina anhöriga. En 21-årig brud som va söt som attan hittade sin stora mysiga pappa på Hawaii. Hon hade inte träffat eller hört av honom sen hon var 2. Vid första bamse-kramen när de sågs började jag verkligen storböla, grina som ett barn o utropade spontant "åh" lite då och då. Glad att jag var ensam i rummet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Haha, vad söt du är :)
Visst är det lite skönt att kunna fälla en tår vid TVn när man ser något som berör en. Det gjorde jag förra veckan när programmet handlade om polska barn (syskon) som fått ett nytt liv i Sverige men hittade en storasyster och morföräldrar i Polen, det var starkt.
Hälsn. från en snörvlande Pa.
Skicka en kommentar