En västerlännings bekännelse

Hur stillar man det dåliga samvetet över att man är född i rätt land? Hur gör man för att slippa det värkande hjärtat över att man gör för lite när man inte vet vad man ska göra? Hur ska jag stoppa de tårar som måste rinna varje gång jag läser om helvetet på jorden? Hur ska skammen över att vara vit västerlänning kunna besegras och bearbetas när jag inte bara kan byta? Skulden över att jag beklagar mig över snö när människor inte har vatten att dricka, över en mobil som krånglar när folk lever i terror, ursäktar min trötthet med en hektisk helg när människor inte sover av rädsla över att aldrig mer vakna. Skam när tanken slår mig att jag klagar över att äldre män ibland kallar mig ”lilla gumman” när slakt av människor pågår i Gaza. Varför ska jag arbeta med att få gnälliga ungdomar att få en fritidsgård när barn överallt behöver någons glöd för att de ska kunna le igen?

Jag gråter över min spillda tid till att leva ut den svenska motsvarigheten till en american dream. Inte för min egen skull som en menlös person. Nej, detta handlar om en skam över att vara på rätt men fel ställe. Och en enorm rädsla över att göra rätt och där med riskera mitt eget liv. Mitt eget liv som är mer värt i mina ögon att bevara än att faktiskt göra en skillnad för någon annan. Jag känner skuld och skam, men ändå sitter jag kvar här i min fina lägenhet med mat i kylen, bekväm teknologi för min vardag och fortsätter att beklaga mig över snåla CSN. Tårarna torkar ändå till slut, snart lyckas jag trycka in det där fula långt in i kroppen där jag inte längre riktigt känner det och jag går ut och köper mig ett lite finare liv på Lagerhouse. En västvärlds människas lyxliv med en bitterljuv känsla av att kunna dra upp den där skulden ibland så man kan ursäkta sitt leverne ett litet tag till, för man tänker ju i alla fall på allt det där hemska man läser om, ser på tv, hör på radion. Sen, in med skiten i kroppen igen. En känsla av att man är en bra och duktig människa. Duktiga lilla jag.