Mycket nu

Ja, det blir många inlägg nu. Men det blir så när man varit borta så länge. Läs eller strunta i det, jag måste skriva av mej!

Jag tror jag måste söka hjälp mot min mörkrädsla. Nej, det är inte för att det ska låta snyggt som jag i min beskrivning av mej själv skriver att jag älskar svart men är rädd för mörkret. Jag är mörkrädd på riktigt.
Och inte på ett sånt där gulligt sätt att jag e lite rädd för spöken eller så. Nej nej.
Här snackar vi tjejen som inte gillar sin lgh eftersom man kan gå runt den. Det finns alltså två ingångar till mitt sovrum. Charmigt säger vissa, fruktansvärt säger jag. Det betyder att jag inte kan börja i ena delen av lägenheten, leta igenom alla skrymslen och vrån efter nått som vill mej illa, komma till slutet som är min säng och veta att där inte finns nått. Här kan man springa runt. Skit. Dessutom är det ett gammalt hus så mängden stora garderober och skafferier är många. Mysigt säger du? Nej säger jag. Det betyder att där kan man gömma sig, och det tar lång tid och mycket ork att vara beredd på döden varje gång man öppnar ett skåp. Och eftersom det är ett gammalt hus är det trägolv. Dom låter. Inte bara så där mysigt när man går på dom. Nej. De knarrar lite som de vill när dom vill det. Knäpper, knarrar, låter konstigt. Fotsteg. För mej. Och sen har jag bara dörr till ena ingången till mitt rum. Åt andra hållet är det ett skynke. Där kan man smyga! Och tjejen som bor här hade lämnat ett fönster liiite liiite öppet innan hon for. Visst visst, jag bor på andra våningen, men so what? Det finns stegar som når upp. De kan vatt flera som hjälpts åt.
Jag kan hålla på så här i evigheter. Komma på sätt att komma in, ställen att gömma sig på, hur man kan gå till väga.
Fastän jag mentalt hela tiden övertygar mej om att jag är mer trygg här än när jag går ensam hem mitt i natten (då e jag oftast inte alls rädd) och att jag intalar mej att jag inte är mörkrädd, så märker jag när jag börjar gå tyst. Smyga och inte sjunga med i låtarna som jag annars alltid iag nynnar med i. När jag inte vill störa det där möjliga kansket som finns här. För att det inte ska veta riktigt vart jag är. Jag märker direkt på mina egna rörelser att det kan bli en låååång natt. Att det kan bli lampa tänd och stirrande rakt framför mej i timmar tills jag deckar av trötthet.
Ja fan, söka hjälp. Det börjar bli ett måste. Och nu förstår jag varför jag trivs så bra i korridor. Eller med nattsällskap. Jag förstår nu varför jag somnar som skönast när jag hör människor sitta och prata i rummet intill, som hos mor o far när man var mindre. Att jag kan somna direkt när grannen har fest. Jag tål inte tystnaden, för jag hör så mycket i den. Varje liten nyans blir tre gånger så stor av ett litet knäpp från kylen.
Detta är första natten i mitt sommar-hem helt ensam. Kan bli intressant.
Så att ehh....
God natt då rå!