Hemma i numera gröna ume

Klockan är halv sju på morgonen och äntligen ska jag snart få gå och lägga mej. Är så hiskeligt trött att jag egentligen undrar varför jag nu började skriva blogg...
Men minnena från resan sitter liksom som mest färskt nu. Är rädd att de ska börja suddas ut i kanterna och att alla de där känslorna man har haft hela tiden ska bli mindre viktiga och kanske till och med glömmas bort.

Igår förmiddag satt jag med syster i 30 graders värme vid Jaffa porten i gamla stan i Jerusalem och väntade på min Nisher till flygplatsen. Självklart var den försenad. Till slut kom den i alla fall, så kramade syster hejdå för bara en vecka framåt och hoppade in. Självklart körde den heller inte direkt till flygplatsen utan snarare runt en jävla massa, in i de israeliska kvarteren mellan Jerusalem och Tel Aviv. Dom har en väldigt rolig Herr Gåman där som ser ut som en jude med hatt och ostkrokar. måste be syster försöka fota en sån!
Iaf, jag började bli stressad eftersom vi aldrig verkade närma oss flygplatsen och att allt tog en himla tid!

Väl på flygplatsen iaf blev jag stoppad när jag gått kanske 25 meter. Fram till den första väskröntgen-prylen och medan jag stod där i kön var det två kvinnor som förhörde mej var jag hade varit, vad mitt syfte med resan vatt, vem jag rest med, om jag träffat några "lokala" personer där jag vatt, om jag packat min väska själv, om jag fått gåvor etc etc. Självklart ljög jag som en bortsbindare och berättade inte att jag vatt i Nablus eller Ramallah. Dessutom sa jag bara att jag varit i Betlehem o Döda Havet endast över dagen eftersom jag endast har försäkring i Jerusalem. Dock var de mycket misstänksamma (med all rätt).
Två gånger fick min stora rygga åka igenom "vi filmar den innifrån och ut"-mackapären, och sen bad de mej (beordrade mej) att gå bort till ett "uppackningsbord där vi ska känna dej på pulsen". Så jag gjorde det. Gick dit, var trevlig men avskalad, skämtade lite om att jag såg farlig ut och sa att alla mina Palestinaschjalar i väskan beror på ett fett mode i Sverige och att de är "veeery expensive...veeeery" med skön dialekt. Den ena tjejen var riktigt trevlig och pratade lite med mej. Den andra tittade på mej som att jag var något halvdött katten släpat in och sen kissat på.
Iaf, de hittade ju såklart inget skumt och jag förklarade varför jag hade lite av syrrans kläder i min väska (fattade inte sen varför jag ens nämnt det från början, men de tyckte det var lite mystiskt med min stora väska när jag bara vatt där 11 dar, så lika bra att tala sanning på den punkten antar jag). Efter det gick, tack o lov, den trevliga tjejen med mej till incheckningen. (förresten, "trevlig tjej" här menas med kanske ler ett artighetsleende var fjärde minut). Sen fick jag bära min väska, under hennes eskort, till nån hiss där jag fick lämna min väska. Fattade aldrig riktigt den grejen.

Jahopp, då sa hon hej då och "nice flight" och jag fick nu gå till passkontrollen (de hade ju bara kollat mitt pass 4 gånger redan). Ja, där körde de igenom min handväska 2 gånger, de bad mej öppna den, "den är redan öppen" sa jag eftersom den var det, och de började rota runt. Samtidigt kom det en "säkerhetsansvarig" och började förhöra mej om var jag hade varit, vad mitt syfte med resan vatt, vem jag rest med, om jag träffat några "lokala" personer där jag vatt, om jag packat min väska själv, om jag fått gåvor etc etc. Det vill säga exakt samma frågor som tidigare, bara lite mera tätt inpå eftersom hon stod med sitt ansikte ungefär 2 cm från mitt. Jag skämtade lite, frågade om det var problem bara för att jag rört min tå vid Västbanken vilket var "neej neeej neeej, vi bara misstänker att nått inte är riktigt som det ska", "jaha, ehh, som vadå?" "nä, det kan jag inte gå in på men det är nog bäst att du går tillbaka till" och så sa hon det där bordet där de dissikerar väskor, det vill säga tillbaka från början. Jahopp, så då vart jag eskorterad med en vakt tillbaka igen.

När jag kom dit tittade den trevliga tjejen upp, nu faktiskt trevlig på riktigt, och sa att "dej trodde jag faktiskt inte att jag skulle få se igen". "Näpp, men ja sakna dej så sjukt mycket att ja såg lite extra mystisk ut". 2 av uppacknigs-människorna tyckte det var kul sagt, 2 vakt-människor tyckte inte det.

Jaow men då var det dags för min handväska. Medan de röntgade min kamera, telefon och I-pod efter, ja inte fan vet jag, senapsgas? Sprängämnen? K-pistar? så fick jag följa med, tack o lov, den trevliga tjejen till ett litet avsides rum på flygplatsen. Där tog jag av mej skorna, till hennes förtret hehe, och min tröja för kroppsvisitation. Så grundligt har jag aldrig någonsin blivit kollad, inom några som helst kategorier. Hon var dock trevlig och nästan ursäktande och berättade lite om sig själv. Det var nästan så att jag började prata om min resa, men lyckades hålla tungan rätt i mun. Bara för att hon var trevlig så behöver det inte betyda att hon var vettig, en "snäll och bra Israel", så jag höll käft. bara nickade o möjligtvis sa va jag hittat på i Jerusalem.

Jahapp, mina skor o min tröja vatt även de röntgade. När det var klart gick vi tillbaka där jag helt enkelt hade börjat för att hämta min handväska. När vi kom dit var min kamera borta. Då vart ja suuuupernervös att de skulle sitta någonstans o kolla på bilderna eftersom där finns foton från Nablus o överallt! Men snäll-tjejen sa att de bara röntgade den me o att den förmodligen va i maskinen. Dock har den vatt igång för sen såg jag att jag har ett litet foto på golvet på flygplatsen som jag inte tagit. Creepy.

Ja... När jag fått tillbaka allt, blivit halvt utfrågad en gång till frågade jag om det var nått mer jag kunde stå till tjänst med? Det verkade det inte vara, och bara för att vara på den säkra sidan eskorterade snäll-tjejen mej genom passkontroll o allt. Dock fick ja gå igenom den där fyrkanten som skriker mot metall 2 gånger. Inte för att ja hade nån metall på mej utan förmodligen mest för att de tyckte det var roligt o de inte hade så mycket att göra. Jag hade ju för fan precis blivit kroppsvisiterad med både maskin, mänskliga händer och sån där de letar efter metall under marken med!!

Jaja, bara visning av pass i "ska hon verkligen få åka ut från landet" kvar, där jag fick min utåkningsstämpel i passet. Gick bakom den lilla kioskliknande byggnationen och vem sitter inte där om en till gubbe som preciiiiiiiis innan de tyyyyyp släpper all sin säkerhetsnojja ska kolla ens pass och alla klisterlappar de satt på mej, på min handväska, på passet o överallt som förmodligen betydde "ha så skoj me denna brud" eller nått. När han då tittade på passet fråga ja han "du, är det fler såna här säkerhetsgrejer nu eller har ni bestämt er för om jag är ok?" Och fick svaret "inga fler fram till gaten".

Efter det var det som en vanlig flygplats. Typ.

Ja, mycket ska man vara med om innan man dör. Och detta är inte ens slutet på min "åka-hem" historia, men nu måste ja sova lite innan det är dags att gå upp och skriva klart uppsats idag.

I ume är det 8 grader ungefär, grått o trist. Men egna sängen, egna duschen, egna toan och anarki i klädval. Det är rätt gött att va hemma!