Snabbast i världen

Vaknar 12.49
Ska egentligen vara på skolan prick kl 13.00
Är där 13.08
Ibland kan man om man vill
Men nu är ja fan helt slut..
Va på möte för att bestämma vem som ska få 2008 års pedagogspris skulle man kunna säga på hela Humanistiska fakulteten.
Jag kom in i konferensrummet som ett yrväder, rosig på kinderna, svettig efter panikartad cykeltur på däck utan luft, inge smink o ruffsigt flottigt hår, endast raggardusch under armarna och ingen frukost i magen. Möts av 4 herrar, varav 3 var i den övre medelåldern som ler lite tafatt. En herre i 20 års åldern som ler lite mer förstående. Fladdrar runt bordet till min sittplats, ber tusenfallt om ursäkt o säger att ja inte hittade. Slänger upp den hundratals sidiga bunten me motiveringar från lärarna varför just de ska få priset, som jag inte läst ett ord av. Mötet börjar.
Under mötet hummar ja mycket o mmm:ar mycket när de andra säger bra saker, mina ögon panikslängs över texten för att få en så snabb uppfattning som möjligt. Ser jag "utvärdering" säger jag det, ser jag "studentinflytande" säger jag det, ser jag "it-verksamhet" säger jag det. jag till och med slänger ur mej ett "den här läraren har, till skillnad från de andra, verkligen tryckt på det här" även ifall ja inte har en aning ifall de andra kanske skrivit exakt samma sak, farligt men det gick vägen. Jag sitter o håller tummarna över att de andra inte ska fatta att ja inte har en aning om vad jag snackar om.
Och det värsta är att jag känner att jag har ett så tungt lass att bära. Jag är representant för hundratals elever, jag är ensam tjej och yngst, jag är ensam "etnolog".
Men jag fick ett par "...som du sa förut Emma.." från två av de äldre herrarna på slutet. Var skönt och bra.
Och jag som alltid sett mej som galet segstartad när ja vaknar fick idag en uppenbarelse att om jag bara vill så kan jag verkligen vara snabbast i världen!!!