En sån där jävla kväll

då man undrar hur privat man kan bli i en blogg.
Då man undrar vart gränsen går där folk börjar höja på ögonbrynet och sen bestämma sig för att aldrig mer läsa det jag skriver.
Jag undrar hur mycket jag vill ge av mig själv till de som läser.
Jag undrar vilka det är som faktiskt läser, jag har ingen aning.
Men skitsamma, jag behöver det här. Den offentliga pinsamheten och ärligheten. Den då jag blottar strupen och skriker "bit mej"
Ikväll är en sån kväll då allt kommer tillbaka. Allt det där som man tryckt ifrån sig en längre tid. Allt det där som aldrig lämnar en. Och jag blir arg.
Jag blir arg över hur jag fortfarande påverkas. Att jag inte kan släppa taget.
Jag blir så frustrerad över att det gamla går ut över det nya.
Skiten som man tror ska försvinna men som aldrig gör det.
Det är en sån där kväll då man undrar vilka som är ens riktiga vänner, men man får inget svar. Just ikväll då jag skulle behöva det som mest är det ingen som frågar efter mig.
Jag kräver uppmärksamhet från människor som inte vet om det.
Och jag är självklart för stolt för att höra av mej till dom och säga: Hör av dej till mej ikväll! Jag behöver dej!
Det är en sån där kväll då jag kör en självrannsakan jag inte klarar av. Jag inte orkar med. Men som måste göras.
Jag har ikväll förstått att jag ännu är trasig, att jag fortfarande inte kan lita på människor. Men det är inte deras fel, dom är helt oskyldiga. Ja, detta handlar bara om mig. Och det är det som gör mej så arg.
Jag vill inte utsätta någon annan för mig. Jag vill låta dom vara. Jag vill låta dom veta allt. Men det går inte. Den jävla stoltheten och de jävla reglerna som säger vad som är okej och inte när det gäller att vara ärlig, allt det där gör att jag inte kan.
Jag kan inte be om att de ska offra sig för min skull. Det får man inte göra. Vänner finns inte till för att de ska offra sig för en. De finns till för att...
Fan, jag vet inte varför ikväll.