okomplicerade komplikationer

Efter en eftermiddag, kväll och natt med fin är det återigen dags för lite verklighet.
Åter igen ropar plugget på mig.
Igen kommer osäkerheten över mig.
Hur mycket ska man behöva offra av den stolthet man har fastklistrad i ryggraden likt en svulst som inte försvinner? Vad är det som krävs av ens person för att man ska kunna få det man tror man vill ha? Varför är det alltid det komplicerade som lockar?
Plugget ligger hela tiden i främre delen av hjärnan, men det är så mycket lite längre bak som hela tiden vill ha min uppmärksamhet att det är svårt att koncentrera sig.
Idag ska det tas det där andra.. Snart, alldeles strax.
Jag måste bara bli snygg först.