Tro / Veta

Jag är en sjukt pinsam människa.
Jag tror alltid att jag är så jävla viktig. Att folk hela tiden lägger märke till mej, noterar min närvaro och funderar över vad jag gör där/ varför jag ser ut som jag gör/ vad jag tycker om olika saker/ att jag är söt/ att jag är ful/ undrar över mitt liv/ tycker jag verkar vara spännande/ tror jag tror att jag är nått osv osv osv osv i all oändlighet. Jag tror att jag påverkar människor lätt. Jag tror att jag är huuur viktig som helst i vissa människors liv vars liv jag knappt hör hemma i. Jag verkar tro att jag är oersättlig i vissa människors liv. Jag tror/vet att i vissas liv är jag det. Men inte alls så många som min hjärna vill lura mej till. Jag tror att människor känner större saknad efter mej än vad jag gör till dom. Jag tror att jag är nån viktigpelle som folk jag träffat går runt och tänker på, funderar över och betyder mycket för. Min hjärna tror detta iaf. Den lilla mini realisten i mej skriker för full hals att så inte är fallet. Men skriket tonas ner av alla dessa tankar jag precis skrivit, och som ni förstår blir det inte mycket utrymme kvar till skriket, inte mycket luftrum kvar där skrikets ljudvågor kan färdas. Det mest tragiska är att min hjärna kan göra mej irriterad över att folk ska fundera så jäkla mycket över mej. Att de hela tiden ska lägga märke till mej och inte kan låta mej vara. Min fantasi och hjärna gör mej alltså sur på människor som inte ens vet att jag finns, som bara råkade fara förbi med ögonen på mej inne på Ica, som satt och dagdrömde på fiket och därför inte var medveten om att den såg på mej. Orättvisa fantasi och hjärna. Men kanske är det bra. Det är rätt skönt att vara så eftertraktad och inspekterad och sedd att man blir irriterad på det. Även om det är falskt och inte alls är så, så tror jag ju uppenbarligen det den största delen av tiden. Tills en viskning trycker sig upp, den viskning som är kvar från skriket som började långt där nere och når mej ibland. Då inser jag att alla de jag trodde var kära i mej faktiskt hade flick-/pojkvän, att de såg på min kompis o inte på mej, att de faktiskt bara var en främling jag mötta på trottaren, att den bara är en människa jag träffade, berörde och sen var den saken slut, att för den människan jag precis blivit irriterad på finns jag inte ens, är jag totalt ointressant eller bara ytterligare en människa bland alla andra som den möter varje dag. Jag vet inte vilket som är mest sorgligt.