Ledighets-ångest

Min lediga tid har nu börjat, vilket blir väldigt tydligt direkt i mitt liv. Alldeles för mycket pill i naveln, kollande på film och ätande av rostade mackor med för tjockt lager av smältande Philadelfiaost. Kalla men svettiga fötter under täcket där ja ligger i gårdagens trosor och känner mej sunkig, utan att orken till dusch infinner sig. Facebook besöken blir många utan att nått har ändrats, och jag bara väntar på att någon annan ska ta tag i mitt liv. En viss ångest över att inte göra något gror i bröstet samtidigt som jag bara skulle vilja ligga precis så här i flera dagar.. Så där länge så stressen och ångesten lägger sig över att man inte gör något, och man istället bara blir en lugn zombie som ingen direkt varken saknar eller lägger märke till. Så där så man kan ha semester på riktigt.. Eller vara ledig. För jag vet inte riktigt hur man gör. Ska man ha kul? Ska man göra inget? Finns det några måsten så som renlighet, äta ordentligt, träffa andra människor, ta hand om sig själv (vad det nu innebär, det vet jag inte heller), höra av sig till vänner, röra på sig..? Eller är det så att man ska göra precis det man känner för även om det betyder ett ingentinget? För det kanske är så att jag inte vet vad som är bäst för mej själv. Det kanske är så att direkt när jag är ledig och faller i koma så kanske jag bara skadar mej själv. Jag vet faktiskt inte. Inga beslut kan fattas, ingen ork finns till leenden som inte är sanna, småpratande känns ostimulernade men en allvarlig diskussion finns inget kraft till. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra eller inte. Och jag har nu varit ledig i exakt 24 timmar och 15 minuter. 12 timmar av dom har varit sömn. De andra 12 timmarna internettid eller film från datorn. 15 minuter framför tvn i soffan. Och ikväll ska jag hem till vännen, äta mat och sen gå till Vampire lounge. Inget av detta känner jag för. Inte heller att ligga hemma. Jag känner för ett ingentinget likt det i Oändliga historien. Nått som bara äter upp och förgör och sen finns det ingenting kvar. Inte en känsla ens en gång. Bara... Inget.
Herre ge, tänk dej mej som pensionär...