Nu -->

tjejen som bor i den här lägenheten lirar just nu råpop, "Jag är en vampyr" med Markus Krunegård ute i vardagsrummet. Och ett par toner och textrader når in till mej, bland annat "världen är så underbar". Det var då jag kände det. Att jag saknar popen, det melankoliskaglada. När man gick runt lite lessen men liksom glad över att vara det, och man bara ville skutta och sjunga och sparka i löv så där som de gör på film och kyssas i regn och vakna upp bredvid någon vacker som doftar hallontårta trots nyvaken och springa ut på en stor äng och slänga sig i det höga gräset utan att slå sig det minsta eller vara rädd för små spindlar.
Men jag är inte där. Jag klarar av en låt emellanåt. Sen blir jag mätt. Nöjd. Färdig. Jag lever inte längre det där romantiska livet, jag tror inte längre på sådan lycka utom möjligtvis vid små få tillfällen innan livet och världen slår som en slägga på en igen i huvudet. Jag tror numera på att förvänta sig det möjliga, det man har lärt sig att man får, det där svenska lagom. För gör man det och inget annat blir man heller inte så där kraschbesviken som man blev i pop-landet. Man får kanske inte heller uppleva de där enorma bergen av plötslig lycka som man gjorde. Men om man inte riskerar så mycket, om man inte kraschar, då kan man heller inte förvandlas till sten, asfalt, betong. Då stannar man vid att vara så där hårdplast på ytan. Som en pet-flaska. Den kan förvandlas, men blir ofta snart nog samma igen. Fylls på nytt, köps av någon ny, används och slängs och så börjar det om igen. Det är så det ska vara. Så det bör vara. Så det kommer vara.
Realist, ett nödvändigt ont