Att inse brister

Det är aldrig kul att inse att man kanske inte är så stark som man trodde.. Att man en dag vaknar upp och inser hur nedtryckt man är av samhället och normer, att man inte kan göra så mycket åt det och att man dagligen trycker ner sig själv pågrund av vad tidigare generationer har fuckat upp. Det är inte kul att stå i kön på Ica, kolla på tidningarna som hänger på hyllan och inse att det inte finns EN ENDA bild på en kille på framsidan. Inte på damtidningarna, inte på herrtidningarna. Att på alla framsidor är det en supersminkad, retuscherad (eller hur det stavas) brutta som ler så där sensuellt o sexigt som bara framsidan-på-en-tidnings-tjej kan göra.. Så man mår så där lagom dåligt när man tittar ner i sin korg och ser det onyttiga, eller iaf bristen på nyttigheter, som ligger där och skriker "njuuuuut" till en. Eller när man för en..gångs..skull klär upp sig liiiite grann i kjol, linne o tunn tröja över, och man står och vrider sig framför spegeln i 45 min med besviken och skeptisk min över sin kropp.. Man drar i kjolen, fixar och trixar, men det blir inte bättre, och till slut utbrister man "Emma, det är så här du ser ut helt enkelt, en svart-klump med blont hår", suckar och går ut och behöver mer än någonsin killars uppmuntrande blickar över ens kropp. Denna blick som säger att man duger. Den blick som man föraktar att tjejer söker genom vulgära (har vi fått lära oss att det är iaf) kläder, men som man själv vill ha lika mycket. Som är den blick som avgör hur man ska må. Ja, det är dessa vidriga blickar ner i ens uringning som avgör om man själv tycker man är fin eller inte. Inte underligt att det är mycket skönare att klä sig i för stora fula braller, nitskärp och bara svart svart svart, och sen när någon tittar på en kan man tänka att det är en inskränkt jävel som dömmer en... inte att den antingen faktiskt tycker man är söt eller att den bara råkar lägga ögonen på en. Det är så mycket enklare att bara vara skabbig och lite fel eftersom man då inte riskerar att bli dömd efter det som döljer sig under kläderna utan bara för det som syns. För man bryr sig, det gör man. Trots tänkt styrka. Trots medvetenhet. Trots utbildning.
Hur i helvete ska man klara sig stark genom livet?