Emma- en stor fejk?

När livet flyter på som mitt gör just nu blir jag alltid lite rädd.. Eller, rädd kanske är en fruktansvärt stor överdrift, men ja... lite rädd.. Jag känner mej alltid så himla odjup och tråkig när jag bara glider runt, inte funderar särskilt mycket på livet eller min omgivning och bara följer med i de farliga strömmar som hela tiden finns runt omkring en. Väljer de enkla utvägarna, beklagar mej över de skit-småsaker som jag egentligen vet betyder ingenting i mitt lilla liv (och verkligen inte i någon annans heller för den delen). När jag till och med vaknar på morronen av att ja stirrar in i väggen hängandes över sommarkisen och "pratar" med en "kund" på jobbet... Eller när jag helt plötsligt blir uppmärksam på att jag bara har pratat om de senaste festerna i drygt 5 timmar på jobbet med kollegerna istället för att faktiskt ta tillfället i akt och fundera över hur jag precis har dömt ut en människa, en kund, på 5 sek via hur de talar eller klär sig och sedan behandlat de där efter. För det är så mina kollegor jobbar, för att de måste (ofta).
I början av sommaren (alltså bara lite över en månad sedan) sa ja till chefen att jag absolut inte kan ljuga för en människa och säga att campingen är full när den inte är det om grunderna bara är att människan är "för skabbig" eller verkar "misstänksam".
Nu har jag gjort det. Flera gånger.
Kulturanalytikern i mej FÅR inte ta semester. Feministen som är grunden i min personlighet kan inte ligga på stranden o sola medan ja sitter o jobbar. Den så att säga "inte fördomsfria men fördomsmedvetna-och-vad-det-gör-med-oss-och-därför-inte-reagerar
-på-rutin-delen" måste vara intakt och tydlig hos mej. För vad blir jag annars? Om jag inte ens klarar 1½ månad på ett arbete där människor är som människor tyvärr är mest, alltså inte kulturanalytiker, utan att bara följa med, hur i helvete ska jag då klara ett vanligt arbete sen i en så där 20 år utan att faktiskt till slut sitta o tala om människor ut efter de fördomar som finns om dom?
Självklart har jag blivit lite förbannad över vad personer sagt i tunnelbanan om tjejer eller om så att säga invandrare eller vilken annan utsatt grupp som helst. Visst har jag på väg hem från krogen haft en kvarts föreläsning för sommarkisen, som efter de första fem minuterna slutat lyssna eftersom han varken får tillägga något i "diskussionen" eller ens längre orkar höra samma slutanalys för sjunde gången på bara ett par minuter. Men detta räcker inte!!
Det är så lätt, för lätt, att sitta med likasinnade i Umeå och diskutera och prata om världen som en dålig och oupplyst plats och känna sig bra. Det är så jäkla självklart att människor man umgås med där och har i sin omkrets beter sig som man bör, och därmed glömmer man bort hur det är att faktiskt umgås med "vanligt" folk, förutom ett par veckor under sommaren o nån vecka över julen.
Jag känner mej som den största fejken i världshistorien. Ytterligare en på denna jord som älskar att tala och diskutera för det bra och verka så gaaalet politiskt korrekt, men som sen i det riktiga livet gör och beter sig precis som alla andra idioter.
Ingen rolig själv-analys halv 9 en måndag morgon..