Jag upplevde precis en sån där töntig men riktigt skön stund i livet då ens känslor ligger utanpå kroppen, utan att man sekunden innan var medveten om det.
Kollade på Scrubs, och det var ett riktigt fint slut, handlade om döden och att man kan lära sig nått av någon annan.
En sak man skulle "lära sig" var att ta hand om sig själv, ha en stund för sig själv och tänka på allt man fortfarande har framför sig att göra och uppleva i livet.
Det här blir töntigt eftersom det är en serie jag kollade på.
Men för den sakens skulle är det inte mindre sant.
Att man ska ta vara på det som är, är ord och någonting som alla har hört, sagt eller tänkt, kanske verkligen menat det precis då, men sedan lika snabbt glömt det igen. Precis som jag kommer göra snart. Kanske inte redan imon, men snart.
Men just nu gör det inget. Just nu är det den enda sanningen som betyder något.
Och just nu råkar det vara precis vad jag behöver höra: Carpe fucking diem!
okidoki, men först ska ja nana. Imon, då ska det bli min dag.
efter mötet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar