Mini-självransakan

Krisen jag upplevde i förra veckan har väl mer eller mindre gått över. Som den brukar göra.
Nu är det ny uppladdning, nya krafttag, nya Emma kanske?
Nja, man ska ju inte överdriva riktigt.. Men det känns som att jag funnit mej i nått. Vad vet jag inte. Men nått är det. Jag känner mej som lugn men ändå rastlös på det vanliga gamla aah-vad-ska-vi-hitta-på?-och-nu-tänker-jag-sitta-och-sjunga-här-fastän-ni-har-möte-för-jag-är-fett-uttråkad! Precis som högstadie o gymnasie. Och det känns skönt

Dock ligger det en klump i magen på grund av nära kvinnomisshandel, vad jag vågar säga o inte säga i radio (hur provokativ vågar man va i det här skitsamhället?) och det känns som att jag har tusen bollar i luften fastän jag inte har det.

Jag gillar inte tanken på att jag censurera mej själv i det jag skriver och säger. Jag gillar inte tanken på att andra människor är de som avgör. Gillar inte att jag ska bli räddare av mej bara för att jag säger saker jag tycker officiellt. En del av mej vill bara skita i det och tvingar en del av mej att säga precis det jag tänker. En annan del säger (med mammas röst): akta dej, var försiktig, gör inget dumt, var inte onödig.
Och det är ju sant det där som den rösten säger. Men jag vill inte!!! Jag vägrar!!!! liiiite.... så där svenskt lagom vägrar jag.