Schiza på tåg. Allt för att förklara min kärlek på mitt sätt

Läste min älskade foffis blogg som skrevs efter att hon lämnat mig på tågstationen i Ume igårkväll...

Tack vare mitt sinnestillstånd just nu (*tralla-lla-la-laaa vart är jag på väg? Ingen aning men det är mysigt att åka tåg, tralla-lla-laaa förnekelse*) kunde jag läsa utan en tår.. Dock en miniklump i halsen. Men det är bra. Jag måste börja fatta det här nu, är ju knappt 3 timmar tills jag är framme i Skåne-jävla-rasistplace och det är kanske dags nu att förlika mej med detta faktum...

Men det är precis som att kroppen på allvar vägrar att hjälpa mig på traven i någon slags process.. Jag trodde ändå att 18 timmar tåg (med en jävla massa förseningar o skit) skulle sätta igång den processen och låta mej vara fullt redo när jag kommer fram. Men jag e fan inte mer redo nu än vad jag var när jag for hemifrån (eh, "hemifrån" i detta sammanhang är då alltså ume... ni ser ju) utan snarare kanske tvärtom. Det är ju för fan helt jävla sjukt.

En liten svettning kom i ofs nu i min lilla hand. Hmm. Kanske ska jag sitta här med kick ass-softisch musik i öronen, titta ut genom tågfönstret på den natur som faktiskt är så annorlunda här gentemot Nåland... Är nu i Norrköping, så har långt kvar. Det ska bli än mer platt, virkeshus (som enligt Fredrik Lindström endast finns i södrasödra Sverige) och öppna fält.

Fan. Jag saknar redan. Ok ok, nu stopp innan det blir så där verkligt. Fuck processandet, jag accepterar nog förnekelsen en stund till.