Lätt skak på axlarna i småpanik och en rysning över kroppen

Det bara slog mej. Alldeles nyss och med en verklighet jag inte riktigt känt förrän nu. Jag flyttar snart.

När jag tänker det så där verkligt skakar axlarna till okontrollerat. Som när J glömmer mina kittliga sidor av magen och jag oförberett kittlas till. Skaket jag inte bestämmer över. Men i detta fall vet jag inte om det följs av ett behag eller inte.

Jag har stirrat på kartan på eniro´s sida med adressen till mitt nya hem.
Idag fick jag även reda på kontorets adress. Det ligger max 1 kilometer bort. Nära. Lättillgängligt. Mitt arbete.

Skak

Svettiga handflator och en ovilja att sova de närmsta två veckorna. Speciellt inte ensam. Jag vill inte missa en sekund.

Det känns verkligen som att något är över. Något jag aldrig mer kommer att få uppleva. Något som endast kommer att formas till ett minne som jag vid 45 års ålder kommer att berätta om med något drömskt i blicken. Den där historien folk kommer att bli less att lyssna till. Den är slut nu. Här ändrar vägen sin bana och jag vet ingenting om hur mitt liv kommer att se ut om 4 veckor.
Jag vet inte hur mitt nya hem ser ut.
Jag ska leva där. I en stad jag inte alls känner till. Där jag inte känner några. Där jag inte ens kan minnas att jag varit.

2 veckor kvar. Till vad, egentligen?