Mitt humör är inte det bästa de här sista dagarna. Jag borde passa på att vara glad över alla fina som finns i min närhet, men jag är inte det och det gör mig på än mer dåligt humör.
Jag hade tänkt i samma banor som Linnan när hon sa "Jag o Erika har en teori om det där, att när man ska flytta så blir man irri på alla runt omkring en för att det ska bli lättare"
Exakt så har jag tänkt i en dryg vecka nu. Och jag tror verkligen det ligger något i det. Men inte fan blir det varken roligare eller lättare för att man kommit på sig själv och sitt undermedvetna. Snarare tvärtom. Jag känner mej barnslig, fjantig rent av och blir förbannad på mig själv eftersom jag hör hur jag själv låter, märker hur jag inte klarar av ens en lite motgång och verkar tycka att alla ska släppa ALLT vad de har för sina händer och kryyyypa på sina bara knän och be om att få umgås med mej. Folk gör ju inte det (tack och lov) eftersom livet inte funkar så.
Men det är väl själva fan att man inte bara kan va lite så där smålessen över att man ska fara utan att man ska bli otrevlig. Inte är det väl så här jag vill att folk ska tänka tillbaka på mej. Nä, fan, jag ska ju va så där bedårande och härlig, glad och positiv och helt jävla underbar så folk får en klump i halsen och börjar fundera över hur de ska klara sina liv i ume utan mej. SÅ ska det ju va, och inte "men åk nu för fan". Skit me
Värst är jag ju mot den som dessutom är farlig. Där tål jag inget. Och även om det inte finns nått så hittar jag på. Men vem är förvånad över det? Minst jag tror jag. Helvetes jävla skit skadade hjärna.
Nä, nu går ja och tar ett bad istället. Ensam hemma. Eller "hemma", inte en pryl av mina saker är kvar här. Just nu har jag inget hem. Det var inte riktigt så här jag hade tänkt mina sista kvällar och nätter i ume, men va fan gör man.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar