Tacka fan för singellivet

Eller, personen jag tackar i rubriken kanske är fel. Men kraft i mening går före nån fjant moral.

Vid matlagningen ikväll slog det mej att det inte är underligt man är singel och lycklig. Stod där bredvid syster, flamsade och tramsade och kramades hela tiden eftersom jag far lördag morgon och vi insett hur länge vi kommer vara ifrån varandra.

Tragiskt nog men sjukt fint så är det så här:
Är det någon jag skulle kunna tänka mej att leva resten av mitt liv tillsammans med, så är det hon. Den sexuella biten skulle man få fixa via någon stadig kontakt någonstans eller vid desperat ensamhet gå ut på krogen o dra med sig nått offer hem.
Men allt annat får jag med henne: det intellektuella, kärleken i ren form, skrattet, diskussionen, bråken som inte är farliga, liknande intressen, musiken, stoltheten, förståelsen... Jag kan fortsätta räkna upp alla de egenskaper man letar efter hos den man vill vara med. Det är ju hon! Mitt eget kött och blod, den underbaraste människan som vandrar på denna jord och som jag på riktigt skulle dö för. "Tills döden skiljer oss åt" skulle inte vara så skrämmande längre förutom det faktum att vi en dag kommer skiljas åt av just den orsaken.

Det sjuka var att medans jag stod och funderade på detta tyst när vi lagade mat sa hon nått i stil med: Är det någon jag skulle kunna leva resten av livet med, så är det du.
And the odds of that is....? Fanns inget vi hade nämnt tidigare som kan ha fått oss att börja tänka på det. Det var bara en helt vanlig enkel vardagssituation, och ändå tänker vi samma.
Det kommer bli det värsta med praktiken, att vara så länge borta från henne!

Ja, poängen är poängterad. Älskade älskade syster, mitt allt.