Tiden flyr men står still

Det är underligt. Den lilla lilla människan som föddes för 22 år sen var så oskyldig, så ren och ärlig. Den lilla lilla människan blev större, fick smällar, fick kindklappar, lärde sig. Än fortsätter det, än lär man sig, än är det inte slut. Varje kväll kommer tanken på hur lite som gjorts och hur mycket som hade kunnat göras. Tanken om att framtiden knappt finns men ändå är oändlig. Jag som 50 finns inte. Jag som 5 finns inte heller. Jag som nu är konsigt. Att detta är allt på nått sätt. Borde det inte vara mer?
Hur en låt 2½ år gammal kan ändra en på 15 sekunder. Hur humöret ändras. På ett par sekunder. På grund av luftvågor som bildar ljud och kommer in i örat. På grund av att i en annan blogg få ett soundtrack efter sitt namn.
På natten flyr tiden, eller har den redan flytt och man ligger där i resterna från dagen?
Hur är det möjligt att plötsligt vara tillbaka i den där varma bilen på sommaren, vinden som blåser i håret från det öppna bilfönstret, vyn är åkrar och ett hav i horisonten, liten & alldeles för smal väg, en vacker man bredvid, min hand på hans hand och hans hand på växelspaken. Leenden och stulna kyssar fastän det är farligt på en sån liten väg.
Visst är det väl underligt.
Och här är jag nu. Oviss framtid och oviss historia. Hur var det egentligen? Och hur är det? Hur kommer det bli?
Tid är en underlig uppfinning