Frustration

Min kropp känns obehaglig.
Min hjärna känns arg.
Jag vet inte varför.
En sån där "jag är 15 och förbannad på världen"-känsla har infunnit sig i min dag, och jag vet inte vad den beror på. Kanske på grund av jag, av mej, av Emma.
Jag blir så förbannad över att veta vad jag borde göra, hur jag borde göra, men att jag inte bara gör det.
Ilska
Frustration
En liten känsla av panik i armar och händer.
En sån dag då jag skulle kunna gå bort till frisören och köpa svart hårfärg bara för att göra något drastiskt. Som i gbg när jag satt på en spårvagn och blev så här frustrerad. Att jag hoppade av och gjorde just det, färgade, målade över, blev något annat, någon annan. Iaf för en stund.
Men det är ju inte riktigt så enkelt.
Det krävs mer.
Jag ser folk som går utanför mitt fönster, och jag blir irriterad på dom för att de ser så oberörda ut. Hur sjukt är inte det?
Det är en sån här dag då jag på ett sätt önskade att jag inte hade några spärrar, utan bara gjorde. En sån där läskig typ som kan krascha hela glasförrådet i köket. Raka av sig allt hår. Dricka en flaska sprit själv en måndag. Släppa lös all kraft man samlat på sig, och sen kunna vara alldeles lugn. Hade jag vatt en hund i just detta ögonblick hade jag blivit avlivad.
Men jag har spärrar. Det som skiljer de friska mot de mentalsjuka. Men gränsen är tunn. Väldigt tunn.