Sitter ikväll och läser gamla dagböcker och alster jag skrev på Haket för evigheter sen. Intressant, jobbigt, nyttigt.
Man skulle vilja klappa sig själv. Trösta. Säga att, ja, det gör ont. Som fan. Det kommer inte gå över, och just därför gör det det.
Men vid en dagbok, i slutet på den, andades jag in så där chockat och drog automatiskt åt mej handen. Den ena dagboken slutade "Nu ska vi äta räkor" och nästa hade namnet "Zigge". Mer behövs inte nämnas för de inblandade.
Det är dåligt och bra att läsa gammal text. Att bli ledsen, inte över nu utan över då. Att tycka synd om Emma som var då. Att vara stolt över hur stark hon var fast hon inte tyckte det själv. Hur hon skrev och tänkte innan allt hände. Att det inte alltid var så bra. Att hon var ledsen redan innan allt hände. Det står där på min skärm, svart på vitt, att hon inte var så lycklig när hon var lycklig. Men nu vet jag. Och det känns skönt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ja, det är svårt med det där... att läsa gammalt. Jag kan bli asledsen för sådant, och börja gråta för tider som varit. Det är känsligt att gå tillbaka i sina egna tankar och känslor...
Vackra ord från en vacker flicka...Jag vet egentligen inte varför man väljer att öppna de där gamla dagböckerna, jag har tvingat mig själv x antal gånger och det har orsakt vånda varenda gång. Samtidigt är det lite vacker att komma ihåg vem man var, vad man uppskattade, och att man ibland kanske inser att man både i dået och nuet uppskattar det samma, det. är .det. som. kan. göra. ont.
Ps. orden var från fröken edlund...ds=)
Skicka en kommentar