Att städa

Att städa är inte skoj
Att städa är en vetenskap
Man måste känna sig själv, annars kan man luras. Jag kommer ständigt på mig själv med att "hitta" saker. Sånt som är roligare att bara sitta o titta på än vad det är att städa vidare.
Hittade nyss ett foto på Zigge, den lilla kisen som dödde. Så jag satt och blev lite ledsen och tänkte på den där sommardagen, då jag och S skulle äta räkor. Zigge skrek och skrek eftersom det doftade så mums. Hon fick ett par stycken, men magen hennes knorrade ju bara mer av detta goda, och hon skrek mer. Då släppte jag ut henne. Kunde ju inte ha en skrikande katt som följde efter oss. Sen, 15 minuter senare, ringer grannen. Zigge har blivit påkörd. Springer ut och hittar henne liggandes vid brevlådorna, redan början till kall. Jag minns inte hur bilen såg ut och mannen som hela tiden sa förlåt förlåt förlåt. Detta har S berättat. Nej, istället minns jag Zigge och hur ont hjärtat gjorde, och hur lite jag ville börja gråta. Jag menar, man kan ju inte börja gråta över en liten katt! Eller? Inlindad i en vit handduk begravdes hon under cyrenen i vår trädgård. Och Pricken satt på hennes grav i veckor efteråt och sov i min säng, gick runt i huset och letade efter sin syster. Zigge, den lille kisen.
Sånt sitter jag och tänker på, i 10 minuter.
Sen hittar jag en ny sak.
Almenackan jag fick av mor i julklapp. ATTANS! Måmås födelsedag!! Ringer. Måfa hemma. Måmå inte. Pratar med måfa i exakt 6min och 4 sekunder.
Och då kommer jag på att man gör så mycket annat när man egentligen ska städa.
Och måste bara skriva om det.
Så här sitter jag. Dammtrasan ligger bredvid mej i väntan på ännu ett ryck. Kommer det? Nja, jag börjar ju trots allt bli lite hungrig....